Recension: Darkest Dungeon

Det finns inget mod utan galenskap.

There is no bravery without madness. Det finns inget mod utan galenskap. Den meningen inleder Darkest Dungeon och sammanfattar på ett kusligt sätt allt vad detta spel handlar om. Vågar du följa med ner i de mörkaste grottorna spelvärlden skådat för att komma till samma insikt?

Det första och viktigaste man kan säga om Darkest Dungeon är att du kommer att dö. Sen kommer du dö igen, däremellan bli skvatt galen, för att sen dö lite till. Låter det som jag recenserar Bloodborne? Det gör jag inte, jag recenserar ett spel som skrattar åt hur naivt och snällt Bloodborne är.

Vi skall dock inte reta Bloodborne för mycket, det tillsammans med sina spirituella föregångare har fått spelvärlden att återigen förälskat sig i förbannat svåra hardcore-spel. Spel där själva poängen är att du skall dö så mycket som möjligt, för att till slut belöna dig med unika känslor av att ha klarat ett oövervinnerlig hinder.

8

Darkest Dungeon är ett indiespel från kanadensiska Red Hook Studios som handlar om att vallfärda medeltida hjältar ner i slumpgenererade grottor för att se dem antigen slitas i stycken eller bli komplett tokiga i turordningsbaserade strider. Det kanske låter billigt att utvecklarna vill profitera på den rådande hardcore-vågen genom att göra spelet svårt på grund av slump. Och ja, där Bloodborne var svårt men rättvist är Darkest Dungeon svårt men ibland hjärtskärande orättvist.

Vem vill spela ett orättvist spel tänker du? Själv är jag ingen rollspelare som orkar kämpa i timmar efter lite tarvliga skattkistor, och under min första tid med Darkest Dungeon undrade jag vad jag höll på med när jag bara dog och dog. Vart är belöningen? När jag väl insåg vad det hela handlade om kan jag säga att Darkest Dungeon är ett spel som sakta skär i ens själ med den slöaste av träknivar. Och som jag har älskat det.

1
Så här vacker är din trygga hemby, där kan du besöka kloster likväl som bordeller för att få ditt förstånd tillbaka.

Du startar ditt äventyr i en liten illavarslande by, tillika din trygga hembas. Där kan du rekrytera hjältar, köpa rustningar, uppgradera skills. Under staden finns grottor som skall rensas på loot, vilket sedan växlas mot bättre vapen och förmågor. Och hjältarna skall förstås levlas upp för att bli mer motståndskraftiga. Med andra ord har Darkest Dungeon ett klassiskt beroendeframkallande rollspels-upplägg.

För bäst chans att överleva nere i mörkret sätter du ihop en grupp med hjältar med så vitt skilda egenskaper som möjligt. I grottorna traskar dina utvalda på led, där varje position har olika strategiska för- och nackdelar. Skyttar och helare är bäst att ha i de bakre leden och de tyngre karaktärerna med köttyxor och svärd placeras längst fram. Grottorna är som sagt slumpgenererade, vilket innebär att du inte har någon aning om hur många rum, skatter eller fiender som gömmer sig där nere.

Ett unikt element med spelet är att du behöver köpa facklor för att hålla ljusnivån - och moralen - uppe. Har du snålat med facklorna blir spelet becksvart och om möjligt ännu svårare, men i gengäld blir looten av finare sort. Men där slutar också de logiska och rättvisa systemen i Darkest Dungeon.

5
Striderna är simpla till utformning, men det finns tonvis med mätare att hålla koll på.

Spelets riktigt originella inslag är de så kallade stressmätarana. Dina hjältar blir mer och mer mentalt förvridna desto mer hemskheter de får uppleva. Detta är ett ytterst delikat system. När en hjälte tar emot hugg från en fiende tappar denne som brukligt hälsa, men ibland ökar också dennes stressnivå. Det går att skydda sig även från sådana effekter men de är så oberäkneliga att du ofta lämnas helt maktlös. Och när hjältarna till och med får panik av att öppna en skattkista eller gräva bort bråte som hamnat i deras väg vet man att det kommer bli tuff resa att hålla de små livens förstånd intakt.

Fylls stressmätaren helt bryter en mental sjukdom ut. En karaktär som lider av megalomani kommer till exempel bara se efter sig själv. En som lider av nekromani kommer bara slåss mot fiender som redan är döda. Vilka sjukdomar de får är också slumpmässiga och kan välta en överkomlig strid helt över ända. Vid ett fåtal tillfällen kan dock hjältarna, istället för att bli skvatt galna, se ljuset och gå in i ett flow där alla ens stats istället höjs markant. Men då nästa rum lika enkelt vänder på steken igen når karaktärernas galenskap snart en metanivå, där du - spelaren - snart också får skrivas in på ett mentalsjukhus.

Spelet är verkligen svart i sin ton och det finns inga moralkakor att luta sig emot - om din hjälte blivit galen så rekommenderas det lika mycket att besöka ett horhus som att gå i kloster för att tillfriskna. Eller varför inte bara gå till baren och supa bort ens trasiga psyke?

6
Vid ytterst få tillfällen står dina hjältar emot mörkret och går in i ett sorts flow istället, där alla ens stats ökar markant.

För att understryka att Satan själv verkar bo i spelet så satt jag en sen natt och bara pillade med varenda liten inställning som finns för att optimera varenda hjälte mot alla tänkbara scenarion. Jag lusläste alla för- och nackdelar med varenda vapen, rustning och skill. Jag var besatt av att klara iallafall en grotta med alla min hjältar helskinnade. När jag kände mig redo - efter tre svettiga timmar - begav jag mig ner i mörkret och slaktade fiender på löpande band och hade i stort sett full hälsa, överflöd av facklor, och bara en hjälte som led av kleptomani inför sista rummet. Vad tror ni hände?

Jag mötte ett par sketna skelett som gick i maskopi mot en hjälte i taget tills alla var så tokiga att de började ge sig på varann. När alla utom en hade dött var jag tvungen att fly och lämna alla skatter bakom mig. Jag har kanske glömt nämna: om du dör med en hjälte så dör dem för evigt, istället för att magiskt transporteras till hembyns lilla taverna som i andra spel. Tre timmars analt knåpande åt helvete. Jag bröt nästan ut i gråt.

7

Darkest Dungeon kommer röra upp känslor. Antingen för att man tycker det är för obalanserat orättvist och därmed inte ens tycker det är värt att spela och jag förstår dem människorna, jag gillar som bekant inte ens tidskrävande rollspel, men sällan har ett spel fått mig så intresserad och ifrågasättande av mina egna känslor och frustration.

Spelet får mig att tänka på döden och hur orättvist livet kan vara. Hur bräckligt människors psyken är. Hur mycket man än förbereder sig inför det okända spelar det ändå ingen roll. På något sätt kan jag finna tröst i det.

Spelet är rudimentärt och anskrämligt men erbjuder i gengäld ett oväntat mentalt djup. Jag älskar Darkest Dungeon samtidigt som jag ryser av blotta tanken att spela det igen.

Är du modig, eller rättare sagt galen, nog att prova det?

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Jimmy Andersson

Jimmy Andersson

Nyhetsskribent

Jimmy härstammar från den hårda bohusgraniten i väst, men blev en mjuk spelpojke tack vare sin Game Boy. Han har läst neurovetenskap i Sverige och evolutionär psykologi i Skottland i hopp om att förstå vad som händer i våra hjärnor när vi spelar. Han gillar spel som fokuserar på spelmekaniken men som också dryper av atmosfär så som Zelda, Half-Life och Civilization. Resten av Jimmys hjärta tillhör punk och fotboll.

Relaterat material

RekommenderatRecension: Tom Clancy's The Division

Är den här post-apokalyptiska versionen av New York värd att rädda?

RekommenderatRecension: World of Warcraft: Legion

World of Wacraft är tillbaka och starkare än någonsin.

RekommenderatRecension: Fallout 4

Robin har besökt det söndertrasade Boston för att undersöka om Bethesdas senaste äventyr är lika bra som det verkar.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading