Situationen som uppstod när jag skulle köpa Pokémon Pearl en svettig sommardag för nio år sen var så jäkla komisk. För mig, i alla fall.

Jag var i ett skede i mitt liv där tonårsrevolten mot barndomens favoritintresse tv-spel var i full sving, och där minsta association med hobbyn (förutom de acceptabla undantagen FIFA och GTA, givetvis) fick skämskudden att gå på högvarv. Inte kunde väl jag, som med min rikssvenska dialekt och klena kroppsbyggnad redan var hopplöst annorlunda mot alla mina fotbollsälskande och mopedtrimmande högstadiekompisar, ge min omgivning ytterligare ett skäl att se snett på mig liksom? Det fick ju bara inte hända.

Ni kan ju då kanske förstå den prekära situationen jag försatte mig i när jag hoppade på bussen till Kristianstad i jakt på ett exemplar av Pokémon Pearl i sällskap av min ivrigt påhejande (och på den tiden väldigt spelintresserade) kusin. Det var naturligtvis av yttersta vikt att ingen skulle ertappa mig åka tre och en halv mil för att köpa ett spel för barn, som till råga på allt fanns på en konsol mest känd som hunddagiskonsolen i mina trakter. Lägg därtill mitt sällskap, en Stockholms-talande nörd som med största sannolikhet skulle åkt på spö om vi träffat de värsta rötäggen i bygden, och ni förstår mitt dilemma.

2015/articles//a/1/8/0/6/0/6/2/eurogamer-fcn5th.jpg
Such speed, wow!

Efter vad som kändes som evighet (men som egentligen bara var femtio minuter) anlände vi till stan, och med snabba (och jävligt nervösa) steg gick vi runt riskzonerna jag kunde stöta på bekant folk - kebabhaket, Team Sportia och JC - och in på gallerian där Gamestop fanns. Min kusin fick gå in först och kolla att kusten var klar, vilket för övrigt var en riktigt korkad grej att låta honom göra nu i efterhand (för hur fan skulle han veta hur människorna jag kände såg ut?), och när han gav klartecken hoppade jag nästan fram till kassan och hasplade ur mig att jag ville ha Pokémon Pearl till Nintendo DS. Naturligtvis hörde inte butiksbiträdet vad jag sa, och naturligtvis fick jag upprepa mig.

Jag vet inte om det var stressen, den underliggande paniken att någon bekant skulle komma in i butiken eller värmen som fick min rösts volym att höjas med flera decibel, men det spelar ingen roll. Hela gallerian måste ha hört min pubertala röst eka i väggarna, kändes det som.

"JAG SKULLE VILJA HA ETT POKÉMON PEARRRRRRL, TACK!"

Som taget ur en dålig film befann sig givetvis några klasskompisar i butiken, i hörnet med FIFA-demot jag glömt kontrollera innan jag fick fram till kassan, och de hade självklart hört varenda ord. Paniken jag kände då har varit utan motstycke ända sen dess, och när jag såg att de började gå fram till mig försökte jag frenetiskt komma på godtagbara ursäkter som kunde rädda mig ur knipan. Det bästa jag kom på var att offra min lillasysters sociala status framför min och säga att spelet var till henne, men så långt hann jag aldrig. De fick ordet först.

2015/articles//a/1/8/0/6/0/6/2/eurogamer-peouhf.jpg
Hej, vill du kramas?

"Pokémon Pearl? Det är ju Pokémon Diamond som har de bästa Pokémonen, vad fan ska du med Pearl till?"

Sen gick de.

Det jag kommer ihåg mest från Pokémon Pearl är inte den (på den tiden) tokimponerande grafiken, eller den fantastiska musiken eller ens det faktum att Magnemite nu hade två utvecklingar istället för en. Nej, det jag för alltid kommer associera Pokémon Pearl med är den där svettiga stunden på Gamestop där jag inte bara lärde mig att inte underskatta småortsmänniskor från skånska landsbygden, utan också att det bästa i alla lägen alltid är vara sann mot sig själv och mot andra om vad man tycker om.

För annars får man dras med att kallas för "Pärlan" under resten av sin högstadietid.

Varje torsdag slänger vi oss tillbaka i tiden i vår artikelserie Throwback Thursday. Dela gärna med dig av dina favoritminnen från spelhistorien här nedanför.

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Lucas Jones

Lucas Jones

Skribent

Lucas är en nationalekonom in-the-making från Skåne som envist hävdar att Nintendo 3DS är den bästa konsolen som finns. Han är i dagsläget den enda spelskribenten i hela Sverige som inte har en nextgenkonsol, och är därmed lika förlegad som en VHS-spelare.

Fler artiklar av Lucas Jones

Kommentarer (0)

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

Annons