Taktiskt, utmanande, oförlåtande men fortfarande lätt att förstå. Förstklassig strategi från Firaxis.

XCOM: Enemy Unknown var ett spel som direkt tilltalade mig när det kom 2012. Det var hade ett taktiskt djup utan att falla offer för onödig komplexitet eller detaljer som står i vägen för mig och mina val i kampen mot utomjordingarna. Faktum är att Enemy Unknown var mitt favoritspel det året och troligen ett av mina favoritspel någonsin.

Spelet blandade turbaserad strategi, spännande stunder av procentjonglering och permanent soldatdöd. Få spel kunde få mig att utbrista i högljudd ilska när en krypskytt döpt efter en klasskamrat missar ett skott med 90% chans att träffa. Det var en frisk blandning av både lång- och kortsiktiga val tillsammans med osynliga tärningskast gav en perfekt balans mellan tillfredställande taktik och ångestladdad frustration.

Nu har Firaxis släppt uppföljaren. Ett spel som direkt antar att vi alla förlorade i det förra spelet.

2
Utomjordingarna ser bättre ut än någonsin.

Spelet utspelar sig 2035, dryga 20 år efter händelserna i Enemy Unknown. Den sittande regeringen Advent, en ohelig allians mellan utomjordingar och människor, styr världen med en järnhand. De har antalet, teknologin och propagandan för att hålla mänskligheten i osynliga kedjor och det smids mörka planer bakom kulisserna.

Firaxis säljer ganska snabbt hur illa läget är. Det påminner lite om kultklassikern V blandat med Gattaca. Genetiska modifikationer uppmuntras i Advent-styrda städer och människor lovas skydd, vård och ordning i utbyte mot sin frihet. Det finns en motståndsrörelse, resterna av vad som förr var XCOM, men de är illa utrustade och det är en kamp mot klockan. Advent planerar något, vi vet bara inte vad.

I XCOM 2 är vi på offensiven. Istället för att försvara världen från inkommande utomjordingar och invänta katastrofer är det istället gerillakrigsföring som gäller. Spelets nya inriktning gör stor skillnad i hur det spelas jämfört med i Enemy Unknown.

6
Precis som i Enemy Unknown behövs ett varierat team. Och reserver. För flera kommer att dö.

Till exempel så börjar de allra flesta uppdragen nu med att vi är i ett gömt tillstånd. Utomjordingarna vet inte att vi kommer och det gör att vi som spelare kan ta uppdragen lite mer på våra villkor. Så länge ens soldater inte kommer inom synhåll får vi utrymme för att själva planera, förbereda bakhåll och så vidare. Jag har till och med lyckats genomföra vissa infiltreringsuppdrag helt osedd tack vare detta.

Att med sin trupp lyckas planera och genomföra ett lyckat bakhåll och kanske snabbt få bort några farliga fiender på bara en runda känns fruktanvärt givande och de nya klasserna ger mig gott om sätt att gör det på.

Klasserna är alla smått omgjorda sedan Enemy Unknown. Krypskytten kan nu till exempel få fler chanser att få använda sin revolver för extra skada eller försvar. Supportklassen kallas nu för Specialist och kan med sin dron bistå med hjälp under strid eller för att läka skadade kamrater på slagfältet. Alla har sina fördelar och vill ni lyckas måste ni ha ett varierat team som alla kan bidra med sina olika förmågor och inriktningar. Ranger är den nya attackklassen och går på nära håll med sitt hagelgevär och svärd och Grenadier kan dela ut stor områdesskada med sin granatkastare.

5
Det finns flera karaktärer ombord på Avenger som hjälper dig i din kamp mot Advent.

Fienderna har också utvecklats en hel del. Utbudet av fiendetyper med olika förmågor och taktiker är skrämmande mycket högre än i det förra spelet. Allt från de vanliga Advent-soldater och robotar till genmodifierade monster kommer att dyka upp under ens genomspelning och alla dessa kan enkelt förstöra ens dag om vi inte tar dessa på allvar.

Bara för några exempel, Sectoids är nu uppgraderade och kan nu ta över dina trupper om du är oförsiktig, Archons kan enkelt sväva fram över slagfältet och dela ut enorma mängder skada och Viper-soldaterna kan både förgifta eller slita ut dina soldater från sitt skydd. Detta gör att uppdragens inledande planeringsfas och ens komposition av soldater är mycket viktigare än tidigare.

Men även om vi har ett perfekt tränat team som kan ta sig an alla utmaningar så blir det fortfarande inte lätt (många uppdrag är också väldigt svåra, så det är inte lätt då heller). Det är nu fler bollar i luften jämfört med tidigare och det vi gör mellan uppdragen är också viktigare.

3
Att utveckla sitt skepp och använda utrymmet effektivt är viktigt.

Istället för att passivt pilla med uppgraderingar, fördriva tiden och invänta nästa uppdrag så måste vi nu vara mer proaktiva. Eftersom vi är en rebellrörelse så har vi inte längre de internationella resurser vi haft tidigare. Så mellan uppdrag måste vi varsamt planera hur vi ska gå tillväga. Olika regioner världen över måste låsas upp genom att ta kontakt med andra motståndsgrupper som kan hjälpa en med resurser och så vidare. Det är fullt möjligt att förlora hela kampanjen genom att göra fel här, något jag råkade göra två gången under tiden jag spelat då jag var lite mer van med hur Enemy Unknown fungerade.

Fienderna är inte heller passiva. Det är en kamp mot klockan då vi måste försöka stoppa deras hemliga planer och rädda världen och de tänker inte göra det enkelt för oss. Spelet har med jämna mellanrum så kallade Dark Events. Det är tillfälliga buffar för Advent som kan ge tätare säkerhet, snabbare responstider och så vidare. Vi kan försöka förhindra dessa händelser, men vi kan inte stoppa alla.

Det är vad XCOM 2 gör bäst, då det är en serie av svåra val som alla kan leda till lycka eller förtvivlan beroende på vad vi gör. Ska vi prioritera bättre rustningar eller bättre vapen först? Ska båda läggas på is ett kort tag för att undersöka mystiska Advent-föremål? Bör vi bygga en kammare för att skapa soldater med psykiska krafter eller ett nytt kommunikationsrum för att kontakta fler rebeller?

4
Världskartan och det vi gör på den har nästan helt gjorts om.

XCOM 2 är som det där cirkustricket där man ska snurra tallrikar på pinnar. Saktar de ner så ramlar de av, så vi måste konstant ha koll på dessa och se till att de snurrar. Detta gör spelet mer intensivt än Enemy Unknown och jag uppskattar det. Det känns alltid som att oddsen är emot mig, något som gör under för spelets ton och upplägg. Enemy Unknown kunde ibland kännas lite artificiellt i sitt upplägg, något som XCOM 2 dragit ner väldigt mycket.

Som uppföljare så förbättrar spelet nästan allt eller i alla fall ändrar tillräckligt mycket för att kännas nytt. Fler uppdragstyper, fler kartor, fler fiender, mer variation. Det är mer engagerande och kräver mer av spelaren, även på lättare svårighetsgrader. Det kanske kan avskräcka en del spelare men jag rekommenderar ändå att ni spanar in spelet om ni är intresserade av turbaserad strategi eller riktigt bra PC-spel över huvud taget.

XCOM 2 är en fenomenal uppföljare som bygger vidare på vad de skapade med Enemy Unknown. Det är ett spännande och oförlåtande spel som visar att Firaxis kan turbaserad strategi bättre än de flesta.

1
Hämnden är ljuv.

Att det låter mig göra en hel trupp döpt efter Eurogamers chefredaktör, klä alla i rosa rustningar och skicka dessa stackars satar mot en ond bråd död gör det inte heller mindre njutbart.

About the author

Adam Holmberg

Adam Holmberg

Skribent

Adam är en pedantisk västgöte som anser att ha ett liv är överflödigt. Spel är hans största intresse tillsammans med science-fiction och intag av energidryck tätt bakom. Hans mål i livet är att bevisa för alla att Uncharted 3 är som bäst mediokert.