Att Plants Vs Zombies: Garden Warfare skulle lyckas var aldrig självklart. På förhand kändes det som ett ordentligt klavertramp att pusselmästarna Popcap skulle förvandla sitt sockersöta tower defence-lir till en lika sockersöt skjutare stöpt i Battlefield-mallen. Resultatet blev ett av de mest beroendeframkallande spelen 2014 och succén väntade inte. Garden Warfare lyckades på nästan alla fronter, så en uppföljare var därför aldrig lika förvånande.

Garden Warfare 2 tar i korta drag det som gjorde föregångaren till en så trevlig upplevelse - tajt skjutmekanik, gullig estetik och massor av saker att låsa upp - och fyller på till bredden så pass att krukan nästan rinner över av all blomjord.

Det första som slår en är att huvudmenyn är borta och en hubbvärld kallad Zomburbia agerar spelets startpunkt. Här hittar du möjligheten att slåss i vanliga multiplayer-matcher, spela det tower defence-liknande Garden Ops och byta mellan karaktärerna. Men det är också så mycket mer.

2015/articles//a/1/8/1/3/3/6/6/eurogamer-xigult.jpg
Hur många tomtar kan du hitta i kloakerna?

Till en början drog jag mig inför idén om en slags öppen värld, min första tanke var snarare: För helvete Popcap! Men snart visar det sig att Zomburbia, där växter och zombies ockuperar varsin sida av den mysiga staden är en krigszon full av sidouppdrag, hemligheter och saker att låsa upp och samla.

Och när jag säger krigszon så är det inte en underdrift. I mitten av hubbvärlden möts de båda sidorna i en evig kamp om en flagga. Men överallt på kartan sker mindre konflikter, och när jag som zombie lyckas ta mig in i fiendens läger bryter helvetet lös. Till attack går jättar, tiotalet hjältar och dussintalet skåpmatsfiender, och när jag i panik försöker fly möter jag enorma robotar som kommit till min undsättning. Snart fylls marken av döda växter och superdöda(?) zombier samtidigt som jag springer iväg skrikandes.

I varje läger finns även huvuduppdrag för en ensam spelare. Dessa blandar ordinarie multiplayer-lägen med mer originella koncept som att skjuta zombier från ett enormt majsflygplan (ja, det är alltså en majskolv). De är inga mästerverk i sig självt utan snarare ett kul komplement när du vill springa runt själv för en stund. Här finns också en zombie-motsvarighet på Garden ops, så du äntligen kan skydda dina baser mot äckliga plantor.

2015/articles//a/1/8/1/3/3/6/6/eurogamer-35cyqs.jpg
Sluta var så gravallvarlig, du ser helt likblek ut!

I hubbvärlden går det också att samla på sig uppdrag, som att exempelvis döda X antal av en viss klass eller vinna ett antal multiplayermatcher. Dessa ger extra pengar som sedan kan spenderas på nya kort. För precis som i föregångaren låser du upp subklasser, accessoarer och prylar genom att öppna kortpaket. Osökt förs tanken till Magic The Gathering, och snart infinner sig en oerhörd samlarmani som jag försökt trycka undan i flera års tid.

Vad du låser upp är alltså slumpartat och det finns - tro det eller ej - mikrotransaktioner i ett spel från EA. Men där jag upplevde att Garden Warfare 1 krävde en viss grinding för att samla stålar (och därför kändes möjligheten att köpa spelpengar för riktiga som en rejäl känga i ansiktet) så reflekterar jag aldrig ens här över att jag skulle behöva grinda onödigt mycket för att låsa upp ett extra paket.

Den största nyheten är onekligen de sex nya klasserna, tre i varje lag. Och Popcap gör ett bra jobb med att introducera nya förmågor och annorlunda karaktärer. Favoriterna är självklart cyborgapelsinen Citron som kan dra upp en stor sköld som suger åt sig skadan, och superhjältezombien Super Brainz som kan kasta en hadoken och hoppa superhögt.

2015/articles//a/1/8/1/3/3/6/6/eurogamer-8qsbiy.jpg
Garden Warfare 2 är ännu ösigare än ettan. Det sprängs, skjuts och flyger folk fasen överallt.

Tiotalet timmar senare sitter jag fortfarande och ler som en dåre när jag spelar Garden Warfare 2. På många sätt är det lättsam spelunderhållning förkroppsligat. Men skavanker finns det ändå en del av.

Spelet är nämligen i dagsläget fruktansvärt obalanserat. Vissa kartor ger ett tydligt övertag till ena laget och framförallt så är vissa karaktärer dåligt balanserade - då främst rosen Rose (duh!) som totalt slaktar allt i sin väg på gränsen till att det i skrivande stund knappt går att spela online som zombie. Popcap har förvisso sagt att de kommer fixa detta, men fram till att allt är i sin ordning - och det går att spela online - så ser jag detta som ett otroligt stort minus.

Garden Warfare 2 är lättillgängligt men bjuder ändå på ett förvånansvärt djup. Och framförallt är det skönt att det finns utrymme för en kompetent skjutare som inte tycker att brunt och grått är en given färgpalett utan ser charmen i att inte ta sig själv på för stort allvar. Star Wars: Battlefront kan slänga sig i väggen, för detta är skjutaren från EA som är värd att plocka upp i år, oavsett om du är 10 eller 50 år gammal.

About the author

Robin Stjernberg

Robin Stjernberg

Redaktionschef / Försäljningschef

"Är du en förrädare?" frågade de sura jämtarna när Robin red ner till Hallandsskogarna på en älg för att plugga film. "Nej", svarade Robin och tog sig en ordentlig prilla. "Jag infiltrerar södermarken" sa han. Förutom att snusa, och att vara en norrlänning, gillar Robin konstiga filmer, bastant hiphop och att spela episka äventyrsspel och hårda skjutare.