Ett spel för de mest inbitna fansen, resten göra sig icke besvär.

Jag älskar strategirollspel. Speciellt bärbara sådana som Final Fantasy Tactics, Fire Emblem och till och med det mediokra Tom Clancy's Ghost Recon: Shadow Wars. Spel där du via en isometrisk vy placerar ut figurer på ett schackbräde för att sen strategiskt plocka fiende efter fiende, samtidigt som dina hjältar växer sig starkare och smartare. Turordningsbaserade-spel där hjärnan, snarare än reflexerna, får göra jobbet.

Jag har också en ohälsosam förkärlek till skränig manga-estetik och japanska spelhjältar från 90-talet. Så vad sjutton kan gå fel när Sega, Capcom, Bandai Namco och Nintendo gräver i sina skatter ännu en gång för att låta Monolith Soft utveckla det ultimata strategirollspelet? Med dessa förutsättningar torde det nya Project X Zone 2 vara som att spela en liten del av himmelen.

1
Här syns bara en bråkdel av alla karaktärer som finns spelbara.

Tyvärr står det klart ganska tidigt att Project X Zone 2 bara lever på en enda idé: att trycka in så många kända och okända japanska spelfigurer som det bara går på en och samma kassett. Fanservice Bonanza. Legendariska karaktärer som Ryo Hazuki från Shenmue, Claire Redfield från Resident Evil, Chrom och Lucina från Fire Emblem, Yin från Tekken, Akira från Virtua Fighter, och Chun-Li från Street Fighter plus hundratals fler, är alla med i detta lilla färgsprakande 3DS-spel. Som det fyndiga namnet Project X Zone antyder: ett projekt med crossovers. Eller är spelet en zon där crossovers sker? Ibland känns det som japanska titlar tolkar innebörden av engelska ord lite som de vill. Men det är en del av charmen tror jag.

6
Ryo Hazuki är med från Shenmue! Det kanske räcker så för ett högt betyg?

Storyn i Project X Zone 2 är lika utflippad som det finns antal karaktärer. Vi får lära oss om någon ond kraft som teleporterar figurer kors och tvärs genom dimensioner och platser. Något skall räddas hit, något annat dit. Att använda portaler som berättarteknik är antagligen enda sättet att få så vitt skilda hjältar som Sonic och Mega Man att verka i samma universum. Men då det första spelet redan använt denna premiss känns det genast oengagerat. Det tjatas och tjafsas till dödagar mellan alla karaktärerna, där koncisa och kärnfulla formuleringar lyser med sin frånvaro. Jag vet inte om det är en riktigt risig översättning men manuset känns som det är skrivet av en brådmogen japansk skolpojke. Det kanske är meningen att man inte skall ta det hela på så stort allvar - det mesta är gjort med glimten i ögat - men när det tar i snitt tio dialogrutor för en karaktär att säga en och samma sak somnar man till slut.

Det dröjer det inte länge förrän jag knapphamrar mig igenom de såsiga dialogerna. Ibland stannar jag upp för att ta del av storyn men varje gång jag engagerar mig så blir jag paff över hur uselt mina barndomshjältar framstår. Är det verkligen en del av den japanska charmen när man får hålla för näsan över hur ostigt spelet är? Eller fattar jag inte humorn? Nej även om spelet i sin natur är plojigt behövs det ändå lite finess.

11

Spelets huvudmekanik är lika simpel som den är förbannat ashäftig. Precis som i föregångaren går alla strider ut på att smacka till fienden upp i luften och sen med tajming bolla med otyget så länge du kan utan att denne nuddar marken. Desto längre luftturer desto mer skada tar de. Det är vackert att titta på och det finns ett beroendeframkallande rytmisk element där som gör striderna originella.

Stridernas utformning tillsammans med karaktär-floran är onekligen vad som ger Project X Zone-spelen sin särprägel. Däremot finns det inte mycket till taktik att prata om. Varken i striderna eller ute på kartan. Där Fire Emblem tvingar dig att tänka vilka hjältar som skall attackera vem och vilka vapen som tar ut vilka, finns det inte mer djup i Project X Zone 2 än att ställa figurer bredvid varandra för att få tillgång till ett supportslag. Det är visserligen viktigt mot bossar och det ser obetalbart coolt ut när Phoneix Wright från Ace Attorney-spelen flyger in och kastar stämningsansökningar på en fiende, men så värst stor utgång för en strid har de inte.

5
Till och med Sonic är med.

Ibland behöver du använda en potion, ibland en antidote men mycket mer intrikat än så är det ärligt talat inte. Attackera allt som rör sig och banan är vunnen. Som i alla spel där du kan levla upp kan du även här bli beroende om du ger dig fan på att bli det. Såpass bra är ändå hantverket, men tyvärr är den övergripande känslan kring hela spelet att allt ser fantastiskt flashigt ut, men det finns ingen egentlig substans. Spelet blir som en såpopera snarare än ett drama, både i handling och spelmekanik.

111

Jag förstår att folk - som mig själv - vill spela Project X Zone just för vad det är: extravagans i japansk tvspelskultur. Det innehåller en färgskala som inte existerar utanför Japan. Ylande elgitarrer ackompanjerar den sämsta J-pop du kan höra i år. Själva striderna och de ultrabombastiska slagserierna är så kaotiska i sin flärd och gnistrande glans att man baxnar. Den oefterhärmliga japanska manga-estetiken är precis så överdriven som den skall vara. På dess punkter ger verkligen spelet allt. Och är man dessutom ett fan av alla de spelserier som trängs om uppmärksamheten i Project X Zone 2 så har man många timmars nöje framför sig.

Men då föregångaren gjorde precis samma sak på precis samma sätt måste ett varningens finger höjas. Project X Zone 2 är sannerligen en uppföljare ur den skolan som säger att inte laga något som inte är trasigt. Men i retrospekt vette tusan om inte det första spelet också var trasigt, jag var nog bara hänförd av all fanservice att min hjärna hade smält lite vid den tiden.

7
Så här ser det ut på spelplanen

Uppföljaren är minst lika bra som ettan, men i mitt tycke är inte grundkonceptet lika charmigt längre. Istället för att lyftas av persongalleriet som det första spelet gjorde, drunknar det nu i för mycket fanservice. Ja det är sant, det är så många ansikten som flyger förbi att du till slut inte bryr dig längre, och under den ytan finns det inte mycket till spel kvar.

Project X Zone 2 är kort och gott inget dåligt spel, men det är heller inte ett bra sådant.

About the author

Jimmy Andersson

Jimmy Andersson

Nyhetsskribent

Jimmy härstammar från den hårda bohusgraniten i väst, men blev en mjuk spelpojke tack vare sin Game Boy. Han har läst neurovetenskap i Sverige och evolutionär psykologi i Skottland i hopp om att förstå vad som händer i våra hjärnor när vi spelar. Han gillar spel som fokuserar på spelmekaniken men som också dryper av atmosfär så som Zelda, Half-Life och Civilization. Resten av Jimmys hjärta tillhör punk och fotboll.