Recension: Obscuritas

Alex har kämpat sig igenom tysk skräckis. Plågades han av skräck eller tristess? Svaret finner ni här.

Det tyskutvecklade skräckspelet Obscuritas lyckas varken skrämmas eller underhålla.

Det galet hajpade Silent Hills tycks, sin nedläggning till trots, ha startat igång en ny generation av skräckspel. Nyligen släppta Layers of Fear är ett exempel på en titel där skräckdemot P.T tycks varit största inspirationskällan, kommande Allison Road ett annat. Tyska VIS-Games framstår även den som en studio villig att åka med på denna nya våg. Efter att mestadels ha verkat ägna sig åt att utveckla olika simulatorer kommer här deras första försök till något så väsensskilt som ett skräckspel.

1
Vad sägs om en lampa?

Obscuritas inleds med att vi får följa med en, troligtvis, ung kvinna vid namn Sarah till en herrgård hon just fått ärva av en gammal släkting. Där har ni spelets berättelse! Bortsett från några futtiga brev så förmedlas egentligen ingen bakgrundshistoria överhuvudtaget värd att nämna, och vem den där Sarah egentligen är förblir närmast ett större mysterium än själva kåken som spelet utspelas i. Och visst kan det vara skönt att slippa ägna den mesta av tiden att läsa sig till bakgrundshistorian på utströdda lappar, som så ofta är fallet i den här typen av spel, men i detta fall skapar det mest ett narrativt hål som dessvärre inte fylls upp av någonting annat heller; det blir tidigt klart att det skall bli svårt att hitta överdrivet många anledningar till att vilja fortsätta spela Obscuritas.

Rent skräckmässigt skvalpar Obscuritas runt någonstans mitt emellan Gone Home och Amnesia: The Dark Descent. Likt dessa mer välkända titlar så handlar det mesta om utforskning och problemlösning - allt sett ifrån förstapersonsvy. Dessvärre finns det inte mycket annat än batterier och tändstickor att hitta i den gamla kråkborgen så själva utforskardelen faller tämligen platt. Batterierna, som används till den fullständigt hopplösa ficklampa Sarah använder för att överhuvudtaget kunna se handen framför sig, skall visa sig bli det viktigaste av dessa föremål. De miljöer hon av någon outgrundlig anledning väljer att vistas i är nämligen allt som oftast helt nedsläckta. Att ficklampan ständigt lägger av efter cirka 20 sekunder är troligtvis ett medvetet grepp för att ge spelaren kalla kårar, dessvärre framkallar den dåliga prestandan betydligt mer irritation än skräck.

3
Grafiken är komiskt nog betydligt snyggare utomhus än inomhus.

Obscuritas pussel är ingenting som imponerar och de som letar efter nytänkande klurigheter kan titta vidare. Tända tre ljus för att se ett dolt nummer, byta plats på väggmasker tills du hittat den magiska kombinationen eller flytta omkring statyer mellan olika golvknappar för att låsa upp diverse dörrar - tillåt mig att somna. Bortsett från att vara allmänt oinspirerade och allt annat än nytänkande är de dessutom frustrerande på helt fel sätt, mycket på grund av den medvetet obefintliga belysningen - den som är där för att skänka spelet den känsla av skräck och spänning som spelet för det mesta inte klarar av framkalla på något annat sätt. När det skall pusslas ligger ofta den stora utmaningen i att överhuvudtaget kunna se vad du gör i det beckmörker som är nästan ständigt närvarande. Istället för att gnugga geniknölarna får vi alltså istället ägna oss åt någon sorts enerverande nattorientering - givetvis utan karta. Dåliga pussel kan ett bra spel komma undan med, men när segmentet är huvudtema, ja då blir det givetvis problem.

2
Själv brukade jag samla på hockeybilder.

Grafiken är, som det mesta i Obscuriatas, inte heller av högsta klass. Även om det för det mesta känns hyfsat påkostat så har inte mycket kärlek ägnats åt designen, som om spelets grafiska objekt har inhandlats på någon digital motsvarighet till IKEA.

I slutänden så skapar den lövtunna berättelsen i kombination med de retsamma pusslen mest en vilja att lämna spelets huvudmeny för att aldrig återkomma. En sak skall dock sägas: även om Obscuritas är det överlägset mest irriterande spelet jag hittills tagit mig an i år så finns det skrämmande inslag. Dessa är dock för glest förekommande för att jag skall rekommendera spelet till någon annan än de allra mest inbitna skräckfanatikerna.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Alex Pettersson

Alex Pettersson

Skribent

Alex är en allätare och lapar i sig det mesta inom spel. Dark Souls, Metroid och Uncharted får helt enkelt slåss med FIFA om uppmärksamheten i sladdljungeln under tv:n. Och eftersom han är så förbaskat gammal har han också minst 25 års erfarenhet av spelande.

Relaterat material

Recension: Resident Evil: Revelations 2

Alex har som vanligt köttat ner zombie-horder. Börjar han ledsna?

RekommenderatRecension: Dying Light: The Following

Är den här zombieapokalypsen redo att vakna igen?

Recension: Resident Evil Zero HD Remaster

Rebecca är tillbaka i upphottade kläder. Står sig detta zombieäventyr 14 år efter släppet? Robin har svaret.

RekommenderatRecension: Until Dawn

Enda enda lång filmsekvens eller en spelbar skräckfest? Alex Pettersson har svaret.

Recension: Among the Sleep

Skräckis ur bebisperspektiv, nu även på konsol.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading