Förtitt: Homefront: The Revolution (singleplayer)

Jimmy har gått med i motståndsrörelsen. Det borde du också göra.

Senast vi begav oss till fiktionens Philadelphia i det kommande Homefront: The Revolution analyserade vi multiplayer-delen och dess co-op läge. Den texten hittar du här. Nu är det dags att titta närmare på själva kampanjen i spelet.

Resegudarna som skulle ta mig till London för ett nytt besök hos utvecklarna Dambuster var inte på min sida denna gången heller. Planet var försenat på grund av strejker och sen inträffade de avskyvärda terrorbombningarna i Bryssel och skapade än mer kaos på Europas flygplatser. Men jag är hemma i gott skick och har en fått med mig en historia att berätta. Historien om en liten motståndsrörelse vars mål är att störta översittarna från Nordkorea.

9

Dambuster börjar sin pressvisning med att säga att storyn i det första spelet inte höll måttet. Det var alldeles för orimligt att Syd- och Nordkorea skulle gå samman och attackera USA hävdar de. Så till "rebooten" - som de själva beskriver The Revolution som - har de expanderat storyn för att göra den mer trovärdig. Resultatet lyder som följande:

Det nordkoreanska företaget Apex är så skickliga på att utveckla läsplattor att hela världen vill ha deras produkter. Tänk ett nordkoreanskt Apple. Men Apex är inte bara mästare på att trycka ut tryckskärmar utan är även världsledande på avancerad militärteknologi. Vilket gör att USA köper på sig enorma mängder vapen från nordkoreanerna. När så hela USA är nedlusat av Apex-loggor bestämmer sig KPA - the Korean Public Army, tillika fienden i spelet - att trycka på en röd knapp och i ett svep har de tagit kontrollen över allt krigsmateriel. De lovar att fixa "problemet" genom att skicka trupper för att neutralisera teknologin som löpt amok. Föga oväntat slutar det med att KPA ockuperar landet.

4
Du och din trogna hoj. På de större banorna är den ovärderlig.

Låter den storyn mer trovärdig? Det går att diskutera, men det första som slår mig är att mellansekvenserna och röstskådespeleriet är såpass välregisserat att jag genast köper det hela som spännande och intressant. Det andra jag slås av är hur detaljerad framtidsvärlden i Philadelphia ter sig i singleplayer-läget. Jag efterlyste en mer skrämmande ton kring hela maskineriet under multiplayer-visningen för två månader sen och det har Dambuster sannerligen levererat.

Där jag förra gången kände att designen på KPA-soldaterna och deras fordon var blek och generisk känner jag nu respekt för dem. I luften flyter jättelika nordkoreanska zeppelinare runt och knarrar som metallelefanter. På marken kränger svarta bildfordon fram så kraftfullt att man hör hur det gnisslar och slår i motorerna. När du skjuter en soldat i huvudet spelas ett dovt, klaustrofobiskt ljud för att markera träffen. Jag kan inte beskriva ljudet bättre än så men det är så speciellt att jag ryser varje gång. När jag dessutom sitter och nynnar med till den bombastiska och pulserande musiken inser jag - något oväntat - att jag har blivit hänförd över spelets audiovisuella uttryck.

KPA framstår som en militärmakt från yttre rymden, de är kusliga och oberäkneliga på samma sätt som fienderna Combine var i Half-Life 2 där de plågade civilbefolkningen i City 17. Och sämre förebilder kan man ju ha. Generellt är estetiken i Homefront: The Revolution tilltalade om man gillar framtidsdystopier med tunga big brother-vibbar.

2

Det bästa med Homefront: The Revolution är dock inte stämningen utan det rent spelmässiga, där olika "zoner" i Philadelphia erbjuder vitt skilda utmaningar. De röda zonerna är stadsdelar som KPA ännu inte lyckats belägra. Där sker traditionella eldstrider mellan sargade rebeller och övermakten. Traditionella på det sätt att du skjuter med ditt vapen på fiender. Men då spelets banor är helt öppna blir dessa uppdrag annorlunda i sättet man attackerar och rör sig på. Det är sällan det bara finns en väg till fienderna.

5
Dag som natt måste du överlista fiender.

Sen har vi de gula zonerna där KPA-soldater patrullerar ghetto-liknade områden för att hålla koll på de civila. Man kan kalla dessa uppdrag för "revolutions-simulatorer". Du springer nämligen runt bland uteliggare och annat nedbrutet folk för att få dem att starta en revolution. Du hackar radioapparater, slår sönder elgeneratorer och spöar upp soldater som mobbar oskyldiga förbipasserande. Ditt mål är att "raise the hearts and minds" som det heter i spelet. Desto mer du pysslar desto mer uppviglande blir befolkningen. Vad som händer sen vill jag inte avslöja.

Eftersom du är ansiktet utåt för revolutionen är du ständigt efterlyst. Får soldaterna se dig i folkmyllret tvekar de inte att öppna eld. Paniken när du hör alarmet ringa är fascinerande för det känns verkligen som du är i en riktigt stad, så vart skall man ta vägen och gömma sig? I vilken gränd kan jag springa utan att mötas av en återvändsgränd? I dessa situationer lyser också kontrollen. Likt Mirrors Edge måste du röra dig snabbt och obehindrat mellan hustak, stegar och staket. Man springer som en tok och gömmer sig i en soptunna eller bakom ett skrivbord i någon gammal cd-butik i hopp om att skaka av sig sökarljusen. Dambuster erbjuder onekligen något nytt och fräscht till FPS-genren i de gula zonerna.

3
Detta är en butter herre, men han fixar vapen åt dig.

Till sista har vi de gröna zonerna. De är totalt kontrollerade av KPA och är mer eller mindre fängelser förklädda i stadsdelar. Här har du ingen chans att övertala folk att sätta sig upp mot makten - de vågar helt enkelt inte. Dessa uppdrag handlar mer om att gör något specifikt för handlingen. Som att låtsas jobba som hamnarbetare, leta upp kemikalier och batterier för att skapa vapen som du tar dig vidare med. Just mekaniken att mixtra med prylar och vapen är en stor del av hela spelet, men tar extra plats här. I dessa uppdrag får man bekanta sig med världen ur ett lugnt och annorlunda perspektiv. Således erbjuder Homefront: The Revolution på en imponerande variation i sina temposkiftningar. När du precis vant dig vid att lunka fram och snacka med folk i de gröna zonerna kommer ett nytt blodigt actionuppdrag i de röda.

6
Banorna är enorma.

Vi har sett politiska citat klottrade på väggar tidigare i spel, så även hela idén med ett big brother-samhälle. Men sällan har vi sett det utföras på en så stor skala och på ett så varierat sätt som i Homefront: The Revolution. Där multiplayer-delen var en smula grå och ointressant har singleplayer-kampanjen fläkt ut sig med en enorm personlighet. Dambuster har till och med sagt att det var olyckligt att de visade multipayer-banorna först för spelpressen, för det gav intrycket att spelet vore en direkt konkurrent till co-op shooters som The Division, när det i själva verket är Half-Life 2 och dess briljanta värld de vill slå på fingrarna.

1

En sista godbit innan vi lämnar historien för denna gång, och en symbol för detaljarbetet som har pumpats in i spelet efter 5 års utveckling, är att man inne i ett av spelets gröna zoner kan hitta en smutsigt gammal arkadkabinett. När man nyfiket sätter på maskinen ser man att den gamla FPS-klassikern Timesplitters 2 är inmatad och spelbar.

Jag har länge undrat vad som hände med folket på Free Radical Design - studion bakom Timesplitters-serien vars personal även var med och skapade det odödliga GoldenEye 007 till Nintendo 64. Det visar sig att några av dem nu jobbar med Homefront: The Revolution. Plötsligt föll en massa bitar på plats i mitt huvud och revolutionen kan nu inte komma en dag för tidigt.

Homefront: The Revolution släpps den 20:e maj till PC, Mac, PS4 och Xbox One.

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Jimmy Andersson

Jimmy Andersson

Nyhetsskribent

Jimmy härstammar från den hårda bohusgraniten i väst, men blev en mjuk spelpojke tack vare sin Game Boy. Han har läst neurovetenskap i Sverige och evolutionär psykologi i Skottland i hopp om att förstå vad som händer i våra hjärnor när vi spelar. Han gillar spel som fokuserar på spelmekaniken men som också dryper av atmosfär så som Zelda, Half-Life och Civilization. Resten av Jimmys hjärta tillhör punk och fotboll.

Relaterat material

FeatureFem heta rollspel att spana in 2016

Vilket blir nästa rollspel att äta en stor portion av ditt liv?

FeatureFörtitt: Homefront: The Revolution

Det ockuperade USA är tillbaka. Denna gången i en öppen värld.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading