Recension: Dark Souls 3

Lucas har dött fler gånger än vad som kan räknas i DS3. Och han gillar det.

Ett fantastiskt äventyr som aldrig slutar förvåna med sin mästerliga design och oöverträffade atmosfär. Döden har aldrig varit vackrare.

Dark Souls har alltid uppfyllt ett behov jag inte kunnat sätta ord på. Där andra spel gjort mig arg om de saknat bra checkpointsystem eller lätthanterliga fiender så har det motsatta gällt för From Softwares hardcore RPG-äventyr; varje till synes ouppnåligt mål, varje sadistiskt övermäktig fiende och varje kryptiskt förtegen NPC som det japanska företaget satt i min väg har jag tagit mig an med större entusiasm och bättre disciplin än jag visste jag hade i mig.

Den andra delen i serien, Dark Souls 2, tog till viss del död på den entusiasmen. De homogena miljöerna och de märkligt motiverade förändringarna i spelsystemen gjorde att spelet kändes mycket segare att ta sig igenom än föregångaren, och trots att jag gillade bosstriderna mer än de flesta så var de en stor bidragande del till varför jag valde att inte fortsätta spelet i New Game+ (vilket i Dark Souls-sammanhang är ett väldigt dåligt betyg).

2
Så. Jäkla. Vackert.

Sen kom den spirituella uppföljaren Bloodborne till PS4 förra året och förändrade allt. Bloodborne var en självsäker, becksvart och fullständigt atmosfärsdrypande käftsmäll som inte bara lyckades få spelmekaniker som funnits sen Demon's Souls att kännas fräscha, men också visade att From Software inte var rädda för att ta i från tårna när det behövdes.

Och så har vi nu Dark Souls 3, det tredje Souls-liknande spelet på tre år från From Software. Många, inklusive mig själv, har varit osäkra på hur ett tredje spel i serien skulle kunna erbjuda meningsfulla skillnader och nyheter, eller hur det skulle kunna toppa det utsökt väldesignade Bloodborne. Svaret på vad Dark Souls 3 faktiskt är, och (kanske mer intressant) hur bra det är, behöver dock föranledas av lite klargörande.

4
Det här är en helt vanlig fiende ute i spelvärlden. From Software har då verkligen inte sparat på krutet den här gången...

Det som är alldeles uppenbart från start i Dark Souls 3 är att From Software, kanske i ett försök att tilltala den mer hardcore delen av Souls-communityn, verkligen varit måna om att sopa bort alla referenser till Dark Souls 2. Referenserna till Dark Souls 1, däremot, trycks nästan upp i spelarens ansikte ibland. Eller ja, hela tiden egentligen. Både gamla karaktärer, fiender och till och med områden från det första spelet dyker omärkligt upp i Dark Souls 3 med mer än jämna mellanrum, och även om det många gånger leder till kära återseenden så kan jag inte låta bli att tycka att de försökte trycka på nostalgiknappen lite för många gånger.

Nu gör detta inte så mycket, för trots detta lyckas spelet stå ut på egen hand. Dark Souls 3 bjuder på de mest spektakulära omgivningarna och mest häpnadsväckande händelserna i kanske hela serien, vilket inte är en dålig bedrift med tanke på de imponerande miljöerna i Bloodborne. Från skyhöga borgar till mörka träsk; förfallna byar till förvridna katedraler - varenda miljö imponerar, och ur ett rent estetiskt perspektiv skulle jag nog säga att de är bland de mest fantastiska miljöer jag upplevt i tv-spel på jag vet inte hur länge, om inte någonsin. From Software är mästare på att förmedla sparsamt berättande genom sina förfallna och stridshärjade omgivningar, och Dark Souls 3 är sannerligen kronan på verket i det avseendet.

3
Det här, däremot, är inte en helt vanlig fiende. Jag låter resten vara osagt.

Omgivningarna är inte bara vackert gjorda, de är framförallt smart designade. Varje område har unika kännetecken och spelmekaniker associerade med sig, och är tillräckligt långa och spretiga för att vara utmanande att navigera och utforska. Samtidigt finns det alltid en logisk väg framåt, vilket gör att man inte känner sig bestraffad om man väljer att undersöka sidospår. Här märks det att utvecklarna tagit inspiration från Bloodbornes mer dynamiska miljödesign, vilket resulterat i ett perfekt äktenskap mellan spelets levande omgivningar och det första Dark Souls högmedeltida estetik. Den totalt sammankopplade världen från Dark Souls 1 återfinns dock inte här; världdesignen i spelet påminner i så fall mer om Dark Souls 2 i det att de olika områdena inte känns som att de hänger ihop riktigt. Illusionen att de gör det finns dock, eftersom du kan se landmärken och andra kännetecken från världen i samtliga banor. Det är imponerande, men inte riktigt samma sak.

Även fiendedesignen verkar ha tagit ett blad från Bloodborne. Likt i det spelet känns fienderna i Dark Souls 3 levande och dynamiska på ett helt annat sätt än i sina två föregångare. Kanske är det de vackert gjorda 3D-modellerna, kanske är det de nästan verkliga animationerna: jag vet inte, men antagligen är det väl en kombination av bägge. Fienderna känns påtagligt fysiska och märkbart svårare att döda - att försöka backstabba allt som rör sig, som i tidigare spel, blir svårt här.

1
Estetiken från Dark Souls känns igen här, men striderna känns fräscht uppdaterade. Vilket, såklart, innebär att de stundtals är svårare än någonsin.

Annars känns stridssystemet i spelet igen från tidigare delar i serien. Det handlar fortfarande om att läsa av mönster i fienders attacker, och att hitta luckor som går att utnyttja. Nytt i Dark Souls 3 är de så kallade "Weapon Arts", som är en mekanik tilldelad till vänstra axelknappen som tilldelar specialattacker till vapen och sköldar. Dessa skänker seriens gamla, välbeprövade vapen en ny fräschör och erbjuder gamla spelare nya utmaningar att bemästra.

Användandet av "Weapon Arts" kräver, likt magin i spelet, så kallade FP-points. Dessa representeras av en blå mätare vid sidan av de befintliga mätarna för hälsa och kondition och fylls på av en speciell Estus Flask (som i normala fall fyller på din hälsa) som kallas Ashen Estus Flask. Du kan själv välja hur många av respektive sort du vill ha; har du tio Estus Flasks till exempel så kan du välja att ha fem vanliga och fem Ashen, eller nio vanliga och en Ashen och så vidare. Det är ett smart sätt att låta spelare skräddarsy spelet runt sin egen spelstil, och ett bra sätt för mer rutinerade spelare som i vanliga fall väljer bort Estus Flasks helt att öka svårighetsgraden i spelet.

5
Weapon Arts erbjuder många roliga nya taktiker att använda i striderna. Att blockera attacker framgångsrikt, t ex. Tänk om man kunde lära sig det...

Att prata om Dark Souls 3 utan att prata om dess bossar är en riktig kardinalsynd, så jag gör nog bäst i att nämna dem kort här. Utan att spoila alltför mycket känns de väldigt fräscha och nytänkande i sin design. From Software har försökt ta bort stämpeln av en Dark Souls-boss som en kolossal best beväpnad till tänderna som försöker mörda dig till att introducera lite mer varierande bosstrider. Även om vissa av dessa kan kännas gimickartade ibland, och väldigt enkla att klara av när du listar ut vad gimmicken är, så kändes de flesta tillfredsställande och häftiga att uppleva. Tack vare de nya mer levande animationerna kan jag också garantera att de flesta av er kommer skita i byxan betydligt oftare i det här spelets bosstrider än vad ni någonsin gjort tidigare. Vissa bossar är direkt mardrömsframkallande, tro mig.

Det är på många sätt sjukt hur starkt intryck Dark Souls 3 faktiskt ger. Istället för att vara det trötta, tredje spelet i en serie är Dark Souls 3 en fantastiskt vackert och ambitiöst designad upplevelse som i sina bästa stunder skiner starkast av alla spel From Software gjort hittills. De fullständigt hisnande miljöerna, den mästerligt utförda atmosfären och det superintelligenta stridssystemet bidrar alla till göra Dark Souls 3 ett spel värdigt Dark Souls-namnet, och om det här skulle vara det sista spelet i serien så är det en värdig avslutning.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Lucas Jones

Lucas Jones

Skribent

Lucas är en nationalekonom in-the-making från Skåne som envist hävdar att Nintendo 3DS är den bästa konsolen som finns. Han är i dagsläget den enda spelskribenten i hela Sverige som inte har en nextgenkonsol, och är därmed lika förlegad som en VHS-spelare.

Relaterat material

RekommenderatRecension: Darkest Dungeon

Det finns inget mod utan galenskap.

RekommenderatRecension: World of Warcraft: Legion

World of Wacraft är tillbaka och starkare än någonsin.

RekommenderatRecension: Fallout 4

Robin har besökt det söndertrasade Boston för att undersöka om Bethesdas senaste äventyr är lika bra som det verkar.

RekommenderatRecension: The Legend of Zelda: Twilight Princess HD

The Legend of Zelda: Twilight Princess är tillbaka och Robert ser efter hur titeln håller sig i HD.

RekommenderatRecension: Pillars of Eternity

André Stray har satt tänderna i ett av årets mest eftertraktade cRPG:s.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading