Presentationen sitter som en smäck och musiken är underbar. Men varför är det så svårt att skapa ett vettigt och rättvist friidrottsspel?

Varje gång det vankas OS kittlar det alltid lite extra i kistan på mig. Men det beror snarare på själva eventet och inramningen än sporterna i sig. Jag kollar aldrig på volleyboll eller lerduveskytte vanligtvis, men när de träder in i de olympiska färgerna så växer de till något större och jag sitter som förhäxad.

Att få se OS-loggan presenteras tycker jag är lika spännande som att se Usain Bolt springa snabbare än en gasell på de röda gummimattorna. Det är karnevalsstämningen runtomkring som gör OS till en angelägenhet för mer folk än bara sportgalningarna.

8
De forna rivalerna är nu... rivaler.

Det är dessa OS-romantiker Nintendo och Sega vill snärja med Mario and Sonic at the Rio 2016 Olympic Games till 3DS. På gott och ont. Det goda är att spelet hjälper till och bygger OS-hype med sina underbart varma och barnvänliga minispel. De lånar in den grafiska profilen från mästerskapet och adderar sin egen magiska tvspels-estetik och vips känns det som att man är 10 år igen och räknar dagarna tills sommarlovet och OS börjar.

Vissa hävdar kanske att det är ett billigt trick att bara smeta Rio 2016-loggan överallt, men så lata har utvecklarna tack och lov inte varit. Tvärtom har de byggt en liten miniatyr-version av Rio med fyra olika stadsdelar att ströva omkring i mellan tävlingarna. Nu är det visserligen på en ytterst basal nivå, man inte kan göra så mycket annat än att prata strunt med karaktärer från Mario och Sonic-spelen, men återigen skapar det en atmosfär som är så viktig för den här typen av spel. Då minispelen tyvärr är av blandad kvalité blir presentationen extra viktigt. Att se Yoshi skjuta pilbåge och Bowser göra gymnastik är så bra som det låter och den hurtiga musiken har några undersköna saxofon-melodier som redan sitter som ett berg i huvudet på mig.

2

Det onda med det barnvänliga upplägget är att minispelen sällan blir mer än en gimmick. Det är roligt att Nintendo tolkar OS-grenarna på sitt eget vis, där man får hoppa över arga Thwomps istället för hinder i hästtävlingarna, eller spela bordtennis där bollarna ändrar färg och fysik. Favoriten är dock Nintendos variant av kulstötning, där utmaningen inte ligger i tajming eller teknik utan hur högt du kan skrika i den inbyggda mikrofonen på 3DS. Det är fasansfullt roligt att stöna och stånka sig fram till längre och längre kast. Mina grannar måste undrat vad tusan jag höll på med när jag vrålade som en dopad kulstötare av den tyngre och svettigare sorten. Om de bara visste att mina mörkaste gutturala läten också gav mig ett världsrekord. Det minispelet är briljant och originellt men omspelningsvärdet är lika tomt som lungorna efter 10 minuter. Tyvärr kan man säga så om i stort sett alla andra minispel.

1
Allsmäktiga Thwomps har lagts till för att göra livet surt för dig.

Vi får simma konstsim genom att vifta med konsolen, vi skapar vind i segelbåtstävlingarna genom att blåsa på maskinen och vi får sitta i roddbåtar och snurra med skärmen som en åra. 3DS används på alla snillrika sätt som den är byggd för, men det håller inte när man vill tävla på riktigt. I de individuella sporterna saknas oftast precision, och i lagsporter som volleyboll, fotboll och badminton är dessutom dina mot- och medspelare så korkade att du vinner eller förlorar matcher på ren tur.

3

I sportens värld är rättvisa förutsättningar bland det viktigaste som finns, så det är synd att Mario och Sonic tar tävlandet så oseriöst. "Vi ska ju bara ha trevligt" låter det som spelet viskar. Men jag kan inte låta bli att tänka på den enormt outnyttjade potentialen som finns i ett sånt här koncept. Redan när det första Mario och Sonic-spelet släpptes i samband med sommar-OS i Peking 2008 drömde jag om den andliga uppföljaren till Segas mytomspunna DecAthlete (känt som Athlete Kings i Europa) och Virtua Athlete. De är simpla friidrottsspel men samtidigt så hardcore att dina fingrar gärna blöder lite i jakten på hundradelar. Där gick det inte att skylla på fumligt upplägg eller orättvis kontroll. Hur svårt skall det vara att skapa ett liknade spel igen?

6
Fotbollen tar stor plats i och med att det utspelar sig i Brasilien. Tyvärr håller det inte måttet.

Jag förstår dock varför Nintendo och Sega håller det mysigt. De riktar sig till småbarn som skall få uppleva sitt första sommar-OS. Hur idealistisk man än vill vara så är sanningen den att de vill profitera på de sommarspralliga känslorna OS skapar. Återigen är hantverket i Mario och Sonic i Rio 2016 välgjort - det märks att de kan programmera på 3DS efter fem års leveranstid - men det gör ont i en sportfånes hjärta att vi kanske aldrig får se Mario och Sonic göra upp på riktigt allvar.

7

Istället för femåringar som gurglar åt hur söt Tails är när han simmar, tänk på de gapande 30-åringar som faktiskt bryr sig vem som är snabbast av Mario och Sonic på 100 meter. Om Nintendo hade lagt in samma heder och ära som när de producerar Mario Kart eller Super Smash Bros. hade Mario and Sonic at the Rio 2016 Olympic Games kunnat bli en modern klassiker.

Istället får vi ett spel där man vinner guldmedalj i alla grenar på första försöket.

About the author

Jimmy Andersson

Jimmy Andersson

Nyhetsskribent

Jimmy härstammar från den hårda bohusgraniten i väst, men blev en mjuk spelpojke tack vare sin Game Boy. Han har läst neurovetenskap i Sverige och evolutionär psykologi i Skottland i hopp om att förstå vad som händer i våra hjärnor när vi spelar. Han gillar spel som fokuserar på spelmekaniken men som också dryper av atmosfär så som Zelda, Half-Life och Civilization. Resten av Jimmys hjärta tillhör punk och fotboll.

Fler artiklar av Jimmy Andersson

Kommentarer (0)

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material