Star Fox Zero är en oerhört ojämn upplevelse som blandar underhållande flyguppdrag med medelmåttiga markstrider - och hemsk rörelsekontroll.

Efter att ha knåpat ihop en bonusnivå med Star Fox-skeppet Arwing i Bayonetta 2 blev både Platinum Games och Nintendo intresserade av ett samarbete för att väcka Star Fox-sagan till liv efter närmare fem års dvala. Resultatet blev Star Fox Zero, en prequel/remake/reboot (inte ens Nintendo är riktigt säkra) av serien. Med actionmästarna Platinum Games fingertoppskänsla och Nintendos fantasirikedom har det förutsättningar för att bli den uppföljare som det utmärkta Star Fox 64 aldrig riktigt fick.

4

Även om Star Fox Zero är en nystart för serien påminner det i mångt och mycket om Star Fox 64. Ramhandlingen är densamma, likaså karaktärer, fiender, vissa bossar och flera miljöer. Dessutom känns spelupplägget igen med intensiva passager längs en förbestämd rutt, blandat med mer fria flygnivåer fyllda med utmanande och underhållande luftdueller. Därutöver får spelaren flyga helikopter, åka pansarvagn och förvandla sin Arwing till en springande höna. Det är med andra ord inget fel på variationen i äventyret, även om framför allt helikopterdelen är riktigt tråkig. Att flyga runt med Arwingen, skjuta ner fiender och navigera mellan dödliga hinder på actionfyllda banor är däremot roligare än någonsin.

Däremot är äventyret, i sedvanlig Star Fox-anda, väldigt kort. Det finns visserligen ett antal underhållande utmaningar att ta sig an, rekord att jaga och hemliga rutter att upptäcka. Men speciellt de dedikerade flygbanorna kunde gott och väl ha varit dubbelt så många och långa utan att äventyret hade blivit långdraget.

1

Något som däremot är långdraget, eller frustrerande rättare sagt, är passagerna där andra fordon än Arwingen ska användas. I grunden är det inget större fel på dessa delar, förutom att siktet måste styras med illa fungerande rörelsekontroller. Det är visserligen möjligt att inaktivera rörelsekontrollen delvis, men flera av fordonen kräver ändå att du bökar runt med plattan för att kunna skjuta där du vill. Eller ungefär där du vill i alla fall.

Det bökiga siktet leder framför allt till att bosstrider ofta skapar stor irritation eftersom de blir utmanande av helt fel anledning. Att tvingas skjuta snabbt och exakt med rörelsekontroller är en värdelös kombination. Det mest irriterande är att de få funktioner som högerspaken används till med lätthet kunde ha placerats på andra knappar. Rörelsekontrollen är med andra ord inte bara opålitlig, den är även onödig.

2

Detsamma kan även sägas om nästa gimmick: cockpitvyn i handkontrollen. Med standardinställningarna visas spelandet ur tredjepersonsvy på tv-skärmen, medan allt ses ut förstapersonsvy i handkontrollen. Ett småkul med i slutändan ganska poänglöst inslag, även om det är lite lättare att sikta i cockpitvyn. Titt som tätt låser sig dock kameran i tredjepersonsvyn på speciella händelser eller fiender, vilket leder till att det blir helt omöjligt att kontrollera skeppet på ett vettigt sätt. Då måste spelaren istället stirra på den lilla skärmen på kontrollen - återigen helt utan en meningsfull anledning.

För att strö extra salt i såren fungerar kontrollen alldeles utmärkt i det enkla samarbetsläget, i alla för den spelare som får använda en Pro Controller för att kontrollera skeppet. Att göra tighta manövrar blir plötsligt mycket lättare och irritationen över det svajiga siktet försvinner helt. Samarbetspartnern får däremot kämpa med skärmkontrollen, men denne kan i alla fall lägga full fokus på att rikta siktet rätt.

3

Star Fox Zero är en oerhört ojämn, nästan schizofren, upplevelse. Ena stunden njuter jag av intensiva och fartfyllda strider, för att i nästa skrika ut min aggression över meningslösa inslag och värdelösa gimmickkontroller. Att basera utmanande strider på klumpiga rörelsekontroller är ingen bra idé, för att inte tala om tvånget skifta blicken mellan tv-bilden och skärmen på kontrollen. Det är riktigt synd att dessa onödiga och påtvingade inslag ska sänka ett annars underhållande äventyr.

I slutändan är jag ändå någorlunda nöjd med Star Fox comeback, även om det känns halvfärdigt på flera sätt. Dessutom önskar jag att Nintendo vågade tro på grundkonceptet istället för att trycka in påtvingande gimmickar som bara stör spelupplevelsen.

About the author

P-A Knutsson

P-A Knutsson

Skribent

Sedan P-A kidnappade sin brors Nintendo 8-bit i slutet av 80-talet har han varit fast i spelens värld. Idag står alla nya konsoler vid tv-apparaten och de flesta äldre konsoler är redo att kopplas in när retrosuget blir för stort. P-A tycker om de flesta spelgenrer, men har svårt för fotboll och meningslösa Free to play-titlar.

Fler artiklar av P-A Knutsson

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material