Jag har provat på många olika spel i mitt liv, allt från strategi till skräck och äventyr. Men det är inte ofta jag stöter på en titel som får mig att totalt ramla baklänges. Ett spel som berör mig så djupt att det tar flera veckor innan jag slutar tänka på det och det enda jag vill göra är att spela det konstant. Jag har absolut stött på spel som är bättre än förväntat, men som ändå inte har haft den där wow-känslan.

När jag var liten hade jag ingen spelkonsol. En gemensam familjedator fanns, men de spel jag hade till den var The Sims eller något jag fått från flingpaketet. Ville jag ens spela i en timme skulle jag först förtjäna det genom att göra sysslor eller spendera halva dagen utomhus. Så eftersom min familj inte uppskattade spel lika mycket som jag, fick jag traska ner till grannen när jag ville spela. Varje fredag efter skolan gick jag hem till honom. Vi bänkade oss framför varsin dator för att sedan resten av natten ta oss an de äventyr som väntade på andra sidan skärmen.

Under en av dessa spelkvällar upptäckte jag ett spel som var annorlunda mot allt jag spelat tidigare. Det hade den där wow-känslan som jag verkligen ville ha i ett spel och än idag ser jag tillbaka på spelet ifråga med ett leende på läpparna.

1

Året var 2008, jag var 13 år och som varje fredag satt jag hemma hos grannen för att prova nya spel. Denna gång var det Ubisofts senaste action-äventyr, Assassin's Creed. Jag matade in skivan och introt visades. Spännande, mystiskt och actionfyllt. I början var jag lite förvirrad... Animus? Genetiska minnen? Lönnmördare? Vad var det här för spel egentligen? En genomgång i Animus senare, som kändes som en evighet, var jag äntligen igång.

Jag fastnade direkt för spelet och som en exalterad 13-åring chockerades jag av detaljerna i min omgivning, hur fritt det var att röra sig både i och mellan städerna och vilken sjukt bra story spelet faktiskt hade. De smidiga parkour-rörelserna när jag klättrade upp för höga byggnader blev jag väldigt imponerad av och när jag hade klättrat till toppen av den högsta byggnaden (en så kallad view-point) kunde jag låsa upp flera uppdrag i den stad jag befann mig i. När det var gjort föll jag handlöst ner i en vagn med hö. Det kittlades i magen på mig de första gångerna jag gjorde det.

Direkt när jag startade spelet visste jag att detta inte var ett spel man skulle skynda sig igenom. Att ta sin tid och verkligen fundera ut hur man på bästa sätt skulle eliminera sin måltavla gjorde spelet bara bättre. Dessutom fanns det olika sidouppdrag man kunde göra för att få lite extra kött på benen inför nästa huvuduppdrag. Flaggorna som fanns lite här och var gjorde egentligen inte så mycket mer än att ge mig en save point och mer synchronization. Ändå skulle jag samla på mig varenda flagga och göra alla sidouppdrag. Envis som jag var...

När jag kastade mig mellan taken och klättrade likt en spindel på husväggarna kunde vakterna bli misstänksamma. De andra vakterna, som hade svärden dragna, kunde känna igen mig och tvekade inte en sekund att attackera. Dessa ville jag helst undvika. Ibland kunde jag ha turen att springa på en tempelriddare. De hängde gärna i återvändsgränder, hade en bastant rustning och ett stort rött templar-kors på bröstet. De här grabbarna var lite svårare att klå, men om jag parerade attackerna rätt kunde jag ta ner dem ganska snabbt.

2

Vid varje avrättning kändes valmöjligheterna oändliga. Antingen kunde jag välja att attackera med svärdet i högsta hugg, men då riskerade jag alltid att hamna i ett hav av vakter. Kastknivar var effektiva för att ta ut vakter på taken och sedan fanns det min absoluta favorit; att förfölja tills jag fick tillfälle att obemärkt genomtränga mitt Hidden Blade i måltavlans rygg, för att därefter försvinna in i folkmängden. Det var en riktigt mäktig känsla!

Tack vare Assassin's Creed, började mitt spelintresse att blomma på riktigt. Det var första gången jag verkligen satte mig in i ett spel, började läsa på om spelets bakgrund och till och med köpte novellerna för att få reda på mer om själva historien. Jag var totalt nergrävd i Assassin's och kunde knappt vänta på den kommande uppföljaren som skulle släppas, till den idag välkända spelserien.

Min kärlek till Assassin's Creed finns fortfarande kvar än idag och jag blir alltid lika upprymd när någon vill diskutera det med mig. Tyvärr uppskattar jag inte de nya spelen lika mycket som de första titlarna i serien. Den där wow-känslan försvann när Ubisoft slutade lägga energi på kvaliteten och istället började fokusera på att få ut ett nytt spel varje år. Det gör ont i hjärtat att se vad som har hänt med serien. Men det sägs att hoppet är det sista som lämnar kroppen. Så Ubisoft, I'm rooting for you!

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (2)

About the author

Nathalie Persson

Nathalie Persson

Skribent

I en småstad i Bergslagen hittar ni Nathalie. Hon äter mer choklad än mat och är en riktig Marvel-fantast. När det kommer till spel föredrar Nathalie action och äventyr. Zombieapokalypser diggar hon starkt och blir helt varm i hjärtat bara av att prata om The Last of Us. Förutom spel gillar Nathalie att fotografera, käka tapas och titta på gamla filmer från 80-talet. Hennes mål i livet är att flytta till en större stad för att jobba inom mediebranschen.