Recension: Uncharted 4: A Thief's End

Nathan Drakes sista äventyr är här och chefredaktör Andréas har avlagt sin dom....

Uncharted 4: A Thief's End är tveklöst det bästa spelet i serien och ett välförtjänt avslut på sagan om Nathan Drake.

Med tre Uncharted-spel och tokhyllade The Last of Us i bagaget, kan man lugnt konstatera att Naughty Dog var en av Sonys viktigaste studios under Playstation 3-eran. Få utvecklare bemästrade den komplicerade hårdvaran som den tredje Playstation-konsolen faktiskt bestod av, och det var mer regel än undantag att Sonys svarta lyxburk fick sämre multiplattformsportningar i jämförelse med värsta konkurrenten Xbox 360.

Naughty Dog bevisade dock, gång på gång, vilka mirakel de kunde åstadkomma med den komplexa arkitekturen. Uncharted: Drake's Fortune vara bara avstampet och efterföljdes av grafiska pärlor som Uncharted 2: Among Thieves, The Last of Us och inte minst - Uncharted 3: Drake's Deception. De två sistnämnda var några av de snyggaste konsolspelen jag provat på någonsin och befäste studions höga status i spelbranschen. Och nu är det alltså dags för dem att ta klivet över till mer lättsmälta Playstation 4 med Uncharted 4: A Thief's End.

brothers
Bröderna Drake.

I början av spelet får vi stifta bekantskap med en Nathan Drake vi inte är vana vid. Borta är sedan länge den hårdnackade äventyraren vi lärde oss älska i de tre föregående spelen, och istället ägnar Nathan dagarna åt mer vardagliga sysslor. Han har exempel gift sig med journalisten Elena Fisher - som vi även lärt känna under tidigare spel - och om dagarna jobbar han som bärgningsdykare åt ett lokalt företag.

Nathan Drake verkar trivas med sitt nya liv, även om han är en gnutta uttråkad. Men så en dag dyker hans sedan länge försvunna bror Samuel Drake upp och ber om hjälp. Han sitter nämligen rejält i skiten och behöver Nathans assistans för att hitta piratkaptenen Averys sedan länge försvunna skatt. Detta är startskottet på ett äventyr som inte bara är det sista i Naughty Dogs regi, utan även Nathan Drakes mest personliga hittills.

Det tog mig cirka 14 timmar att klara ut Uncharted 4: A Thief's End. Jämförelsevis spelade jag ut Drake's Fortune på under nio timmar, Among Thieves på cirka nio och toppade Drake's Deception runt tio. A Thief's End är därmed betydligt längre än sina föregångare och bjuder i sedvanlig Naughty Dog-anda på en bred variation av hisnande miljöer där vi får besöka allt från ett snöigt Skottland till grönskande djungler på Madagaskar. Designen är rent ut sagt makalös och jag skräder inte med orden när jag påstår att spelet kan vara det snyggaste jag sett på konsol så här långt. Neil Druckmann med team har gjort ett fantastiskt jobb med att skapa en värld så trovärdig att jag i omgångar får gnugga mig i ögonen i övertygelse om att de ljuger för mig.

nathanelena
Nathan Drake är numera en stadgad man. Här med frugan Elena Fisher.

För snyggt som stryk, det är en mening som definierar Uncharted 4: A Thief's End. Varenda detalj och modellering - från grässtråna som rör sig i vinden till ansiktsanimationerna - andas perfektion. Filmsekvenserna är så otroligt välgjorda att de i princip hade kunnat vara från en Pixar-film och piskar all konkurrens. Att allt detta matas ur Playstation 4 - en konsol som redan vid sin lansering för snart tre år sedan bestod av gammal hårdvara, är nästintill obegripligt. Naughty Dogs epitet som grafiktrollkarlar är minst sagt en grov underdrift.

Som bekant står Neil Druckmann som creative director denna gång. Det är samma man som gav oss The Last of Us, vilket tydligt märks av i den ton Uncharted 4: A Thief's End har. Det är en aning mörkare än sina föregångare, utan att för den delen bli "dark and gritty", och Nathan Drake har en mer vuxen och framträdande personlighet än i de tidigare spelen. När det utannonserades att Druckmann skulle ta över rodret efter Amy Hennig och Justin Richmond var jag ändå en smula oroad. Skulle Uncharted tappa den där patenterade äventyrsfilmskänslan? Min oro var obefogad och den största förändringen gentemot föregångarna är just en mer vuxen stil och mer välskrivna karaktärer. Och det i sig är absolut inget dåligt.

Det finns så mycket att älska med Uncharted 4: A Thief's End. Förbättringarna är många, inte minst den nya änterhaken som möjliggör svingande mellan plattformar ā la Indiana Jones, nya intressanta sätt att slå ut fiender och spännande lösningar på pussel. Med L1 plockar jag fram den och med samma knapp prickar jag in allt från bjälkar och trädgrenar. Det enda jag tycker känns märkligt med lösningen är att den inte fungerar på fler platser än de Naughty Dog smidigt markerat med rep. Stundtals behöver Nathan Drake istället putta en låda fram till en vägg och klättra upp via den. Varför ska jag göra det när jag ändå har med mig världens bästa verktyg för utforskande?

city
Karaktärsmodellerna är så snygga att de lika gärna hade kunnat vara skapade av Pixar.

Men det är ändå en petitess i det stora hela och jag njuter till fullo när jag tvingas kasa ner för en backe med småsten, lyssna på hur Nathan klagar över att det gör ont i baken, för att sedan hejdlöst kastas ut för ett stup. Väl i luften drar jag fram änterhaken, fäster den vid utvalt tillfälle och susar genom luften tills dess att jag når plattformen på andra sidan stupet. Det är intensivt, mäktigt och allmänt jävla coolt.

Det finns en scen med änterhaken som jag uppskattar sådär extra mycket. Det här är ingen storymässig spoiler, märk väl, men under ett tillfälle jagar Nathan en konvoj fullproppad av skurkar. Här har han fäst haken vid en av bilarna och åker därmed vattenskidor utan skidor på grus. Jag kastas hejdlöst fram och tillbaka, snubblar och dras fram genom grus och lera. Här satt jag mest och bara gapade medan spektaklet utspelades framför mig. Det är snyggt, välregisserat och ger en extra dimension till spelet som annars enbart utspelas antingen till fots eller i ett fordon.

italien
Miljöerna är otroligt varierande. Här på en auktion i Italien.

Och på tal om fordon! Jag fullständigt älskar delen där Nathan Drake med vänner utforskar Madagaskar åkandes runt i en jeep. Man kan tänka sig att Naughty Dog, vars fokus är just utforskande till fots i tredjepersonsperspektiv, inte skulle få till en skön körkänsla men så är inte fallet. Att glida runt i djungeln och kämpa sig upp längs floder och geggiga backar har precis den känslan man kan förvänta sig av ett renodlat bilspel. Och sessionerna där jag manövrerar en båt ute på ett stormigt hav är precis lika coola och snygga som den superrealistiska vågfysiken vi hittade i Uncharted 3: Drake's Deception.

Även själva plattformandet har fått sig en uppfräschning i Uncharted 4: A Thief's End. Spelet är fortfarande otroligt linjärt, vilket märks av månader och åter månader av mastiga Open World-spel, men det passar titeln som handen i en handske. Visst, Naughty Dog har gjort vissa tweaks för att stärka känslan av att det finns flera vägar att gå i spelet, men jämfört med fjolårets Rise of The Tomb Raider är utforskandet på egen hand på en minimal nivå. Istället hålls vi i en fast hand från start till slut och det är något jag faktiskt uppskattar. Ibland får gärna frihet stryka på foten för tajt regi och dödssnygga filmiska sekvenser.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Andréas Göransson

Andréas Göransson

Chefredaktör

Från de skånska myllorna i söder kommer Eurogamers chefredaktör. Uppväxt med en Gameboy i sina svettiga labbar var Andréas länge Nintendo-frälst. Detta kom att ändras under mitten av 90-talet då Sony släppte sin gråa förstfödda. Sedan dess spelar Andréas det mesta, även om Pokémon fortfarande ligger honom närmast om hjärtat.

Relaterat material

RekommenderatRecension: Lara Croft GO

Portabla Lara Croft är bästa Lara Croft.

RekommenderatRecension: ABZÛ

En snitslad tur genom ett bedårande vackert hav.

RekommenderatRecension: Deus Ex: Mankind Divided

Adam Holmberg är inte lika cool som Adam Jensen, men han har spelat hans nästa spel!

RekommenderatRecension: Just Cause 3

Solstolar och explosioner.

RekommenderatRecension: Mega Man Legacy Collection

Den blå bombaren i sin ursprungsform.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading