Förstapersonsskjutare finns idag i massor, så många att i alla fall jag börjar bli ganska trött på dem. De må fortfarande vara väldigt underhållande, och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte gillar att spela väldigt många av dem. Men ibland önskar jag att spelvärlden kunde breddas mer. Spel där vi har ett vapen som sticker fram ur botten av skärmen har vi sett så otroligt många gånger nu.

Så var dock inte alltid fallet. År 1993 var förstapersonsskjutare något nytt och fräscht. Wolfenstein 3D hade året innan öppnat spelvärldens ögon för konceptet med att springa genom korridorer, skjuta fiender och plocka upp deras ammunition. Men när Doom släpptes 1993 var det ändå något annat.

demon
Den klassiska eldkastande demonen som alltid lyckades göra livet surt för oss.

Det Doom erbjöd spelaren var en extremt snabb och fartfylld upplevelse där vi slogs mot demoner som släppts lös ur helvetet. Skådeplatsen var Mars och protagonisten, marinsoldaten utan namn som för evigt kommit att kallas Doomguy, måste stoppa en hel armada av allsköns monster efter att ett experiment med teleportörer gått rent käpprätt åt... ja, ni fattar. Första episod, Knee-Deep in the Dead, släpptes dessutom som gratis så kallat shareware och spelet fick därför enorm spridning.

Doom var rått och snabbt och gav upphov till många panikartade situationer då horder av demoner formligen flödade över oss spelare. Vi hade en mängder av olika vapen att välja bland, däribland en motorsåg. Jag minns hur extremt ballt jag tyckte att just det vapnet var. Våldet i spelet gav naturligtvis upphov till en hel del kontroverser.

chainsaw
Motorsågen... Vilket jävla vapen!

Något som gjorde Doom speciellt var också ansiktet på Doomguy som vi kunde se längst ned i mitten på skärmen. Han grymtade och grimaserade när vi tog skada och flinade ondskefullt när vi plockade upp vapen och ammunition. När vi var riktigt illa däran började han hänga med huvudet och blöda ymnigt ur näsa, mun och öron. Plockade vi upp helande medikits, ja då sken han snart upp igen.

Spelets inramning var även den välgjord, där id Software lyckades gå en fin balansgång mellan seriös action och det parodiserande övervåldet. Svårighetsgraderna hade finurliga titlar som "Hurt Me Plenty", "Nightmare!" och "I'm Too Young To Die".

Doom var också föregångare till lokalt multiplayer, vilket jag minns att jag gjorde på farsans jobb. Jag och mina vänner fick komma dit efter stängning en gång, för att spela deathmatch. Det var en häftig upplevelse.

bolldemon
Grafiken har uppdaterats en aning sedan det först begav sig. Här skymtar vi den flygande, bolliknande demonen som fanns med redan 1993.

Sedan dess har både en andra och en tredje del i serien släppts. Doom II: Hell on Earth utkom i september 1994 och Doom 3 i augusti 2004. Det förstnämnda var inte mycket annorlunda än originalspelet, medan det andra till mångt och mycket var det. Förutom uppenbara grafiska skillnader hade Doom 3 många fler skräckinslag och ett annat mörker. Jag minns väl hur jag gjorde på mig två lampor i en mörk korridor plötsligt fick liv och kastade sig emot mig. Lamporna var nämligen ögon tillhörandes en massiv demon. När Doom nu gör sin återkomst har id Software lovat att ta oss tillbaka till rötterna. Det gamla spelets tempo är tillbaka och mängden vapen likaså. När många förstapersonsskjutare under de senaste åren fokuserat på ultrarealism är Doom en återgång till den pura underhållning som kännetecknade genren för lite drygt ett årtionde sedan. Spel som Unreal Tournament och Quake känns igen i Dooms multiplayer där portaler, power-ups, och överdrivet futuristiska vapen finns i överflöd. Visst går det väl att säga även andra spelserier på senare tid gått ifrån den mer rigida, realistiska militarismen till förmån för mer lekfullhet. Call of Duty: Black Ops 3 låter oss till exempel springa på vägar och bära futuristisk utrustning. Skillnaden är dock att Black Ops 3 ändå är någon form av potentiellt framtidsscenario, att allt i spelet möjligtvis skulle kunna finnas när teknologin är tillräckligt långt framskriden. Doom skiter i all verklighetsförankring och kör bara på. Det är också där behållningen ligger och återuppväcker glädjen i genren, åtminstone för min del.

I det nya Doom kan vi dubbelhoppa, häva oss upp över kanter och plocka upp snabbhets-power-ups. Detta bidrar till det höga tempot och gör att fienden aldrig är långt borta i multiplayermatcher. Vi bara dör och dör och dör men det gör inte så värst mycket eftersom vi lika snabbt är tillbaka i hetluften igen. Lägg därtill att vi nu måste plocka upp helande medikits för att återfår vår hälsa. Detta var väldigt vanligt i förstapersonsskjutare under lång tid, men på sistone har upplägget istället varit ett där ingen hälsomätare alls finns utan vi bara behöver hålla oss borta från skotteld tillräckligt länge för att vara lika stark som vanligt igen.

Medikitsen innebär en annan dynamik i spelet dock. Om du mitt i en eldstrid finner att du är nära en av dessa helande lådor kan du helt enkelt springa över dem för att ge dig själv ett övertag mot din motståndare. Vi tvingas således att vara mer uppmärksam på vad som finns runtomkring oss.

pinky
Pinky. Som jag fruktade denna varelse.

Singleplayern ser även den mäktig ut. Vi kommer att vistas i rent absurda miljöer, där vi bland annat får springa runt i gigantiska demoners innanmäten. Monstrernas design känns igen från originalspelen och det är för mig en fröjd att den groteska och nakna hundliknande demonen Pinky finns med även här. Här finns också större och kraftfullare demoner som är mycket svårare att döda. När en av dessa fälls med en så kallad Glory Kill är det dock våldsmagi när det är som bäst. Glory Kills går att göra när en fiende bedövats och släppt sin garde. Då kan du göra processen kort med dem genom en melee-attack och resultatet är ett underbart blodigt skådespel.

Oavsett om du är ett fan av den gamla klassikern sedan tidigt 90-tal eller är helt ny till serien finns så otroligt mycket att fira i samband med Dooms återkomst. Dels förtjänar serien i sig evigt liv för dess plats i spelhistorien och dels innebär titeln en pånyttfödelse för förstapersonsskjutare, ironiskt nog genom att gå tillbaka till den gamla skolans sätt att göra saker på. För dig som tröttnat på att ständigt skjuta dig fram som en broig soldat i simulerade men verklighetstrogna krigssituationer erbjuder Doom något annat - möjligheten att fullkomligt slakta allsköns förvridna tingestar som en broig Doomguy.

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

Spel i den här artikeln

About the author

Petter Hansson Frank

Petter Hansson Frank

Esport-redaktör

Trots uppväxten som bondpojk i en av Jämtlands avkrokar lyckades Petter tidigt intressera sig för spel i alla dess former. I dagsläget får dock nästan allt annat stryka på foten för Dota 2, ett spel som Petter borde vara proffs i vid det här laget.

Fler artiklar av Petter Hansson Frank