I rollspel och alla andra slags genrer med någon typ av uppgraderingssystem, strävar jag hela tiden efter att göra min karaktär större och starkare. Mer stryktålig, helt enkelt. En stor del av upplevelsen i just dessa typer av spel är att bli den figur som så småningom härskar i hela riket, vare sig det gäller Skyrims slätter i The Elder Scrolls V eller staden Harran i Dying Light.

Min högsta önskan när jag strövar omkring under de där inledande första timmarna i valfri spelvärld, är att faktiskt kunna ge mig på de där fienderna som jag till en början knappt vågar smyga förbi. Jag riktigt längtar efter att min rustning ska bli bättre och min karaktärs förmågor fler, med kraftfullare vapen och kanske några magiska krafter som ska hjälpa mig att ta kål även på spelets svåraste fiender. Det är ju ingen direkt höjdare att knappt kunna anfalla en radioaktiv råtta i Fallout 4 utan att frukta för sitt liv, menar jag.

1 Skyrim

Men är det något som jag har märkt när det gäller att uppgradera karaktärer i olika spel, är det att jag har mer kul under själva processen att levla upp än när jag faktiskt har nått den där högsta ranken som i början kändes så eftertraktad. Det är nämligen resan dit som bjuder på all nervkittlande spelmagi, snarare än när man till slut får den ultimata belöningen att vara herren på täppan och inte längre behöver frukta någonting.

Ta tidigare nämnda Dying Light till exempel: det var ett av mina absoluta favoritspel förra året. Jag älskade parkourmekaniken, miljöerna och inte minst de ljuvliga uppgraderingsmöjligheterna. Klätterkungen Kyle Crane kunde lära sig massvos av nya rörelser och blev smidigare och smidigare för varje uppgradering jag fick tillgång till. En sak var dock alltid säker: jag vågade mig inte ut på natten. Under månen väntade nämligen de värsta fienderna som både var starkare och snabbare än de zombier som hasade runt under dagtid.

Något hände dock som fick mig att helt tappa respekten för nattens hemska varelser: jag låste upp gripklon. Med den kunde jag ta mig upp på hustak och andra klättervänliga avsatser utan att ens behöva använda Kyle Cranes parkourfärdigheter. Det var bara att skjuta ut klon och se på när huvudpersonen svischade fram mellan Harrans hustak.

2. Dying Light

Plötsligt var jag inte ens rädd för att gå ut på natten längre, eftersom jag när som helst kunde använda gripklon för att komma undan de monster som så ihärdigt brukade jaga mig. Och därmed tröttnade jag rätt som det var på att spela Dying Light. Det blev för enkelt att överleva.

Ett annat, nyare exempel är Far Cry Primal. Till en början sprang jag för mitt liv när jag stötte på en hord av mammutar. De utdöda elefantsläktingarna dödade mig på några få sekunder och att överhuvudtaget vistas i norr (där de flesta mammutar klampade omkring) resulterade dessutom i köldskador. Inte nog med att mammutarna alltså var rena dödsmaskinerna när jag dumt nog gav mig på dem, utan risken att frysa ihjäl gjorde sig ständigt påmind när jag gick på jakt i de snöiga landskapen.

Något som däremot gjorde mammutarna enklare att döda, var Takkars förmåga att så småningom tämja diverse djur i Oros. När jag hade kommit tillräckligt långt i spelet fick jag en enorm björn vid min sida, som jag kunde kalla på och skicka i strid när som helst. Den tog all stryk medan jag själv kunde stå på säkert avstånd och kasta spjut mot mammutarna, som numera inte var någon värre match än minsta rådjur. Visserligen gillar jag att djur går att tämja i Far Cry Primal, men spelglädjen har onekligen bleknat en aning nu när Oros inte längre är en lika skrämmande plats.

3. Far Cry Primal

Köldskadorna då? De försvann givetvis också när jag uppgraderade min karaktärs utstyrsel, så till den milda grad att jag snart blev helt immun mot kylan. Inte ens minusgraderna kunde ta kål på mig, utan nu kändes den norra delen av Oros plötsligt lika gästvänlig som Medelhavets varmaste öar.

På tal om Medelhavet, måste jag även nämna Just Cause 3. Jag fullkomligt älskar Rico Rodriguez senaste sandlåda, framför allt eftersom wingsuiten är så förbaskat rolig att flyga runt i. Det som gör den extra älskvärd, är hur pass utmanande det är att faktiskt få till den perfekta kombon av wingsuit och gripklon. Ofta misslyckas jag och krockar i träd, klippor eller byggnader runtom i Medici, men de stunder då jag faktiskt lyckas glida en längre bit känner jag hur belöningen är desto större.

Och nu har Avalanche släppt en DLC där wingsuiten får en jetpack... Jag var vid en första anblick oerhört sugen på att ladda ner expansionen, på samma sätt som hur jag drömde mig bort till att vara övermäktig i Skyrim, men sedan insåg jag något: jetpacken kommer att ta kål på all slags utmaning när det gäller glidflygning i Just Cause 3. Jag kommer att kunna flyga hur länge jag vill, utan att behöva ta ny fart med hjälp av gripklon.

4. Just Cause 3

Visst, det kanske är roligt att kunna flyga omkring helt bekymmerslöst en liten stund, men av egen erfarenhet att döma är jag helt övertygad om att jag snabbt skulle tröttna på spelet om det inte längre kändes utmanande. Och därför skippar jag kort sagt denna expansion. Jag vill känna belöningen av att lyckas med en riktigt lång och avancerad glidflygning, inte sväva omkring med motorer på ryggen och aldrig behöva anstränga mig för att ta mig runt i luften.

Efter hundratals speltimmar faller jättarna i Skyrim numera till marken som flugor och i Grand Theft Auto V har jag råd med precis vad som helst efter att ha klarat det sista huvuduppdraget, medan jag i Far Cry Primal inte ens behöver slåss mot fienderna för egen maskin utan istället kan skicka mina tämjda bestar för att göra allt jobb åt mig. Det finns hur många exempel som helst, men poängen är att känslan av utmaning och tillhörande belöning försvinner när jag inte längre har något motstånd. Det blir meningslöst att spela när jag går från att vara utsatt till att bli övermäktig.

Vad är vitsen med att dräpa fiender ifall det varken känns svårt eller belönande? Vad är det för mening med att se på medan min karaktär klarar sig utan problem? Varför ska jag fortsätta spela när det inte längre finns något högre mål att sträva efter? Det är vägen dit som är det roliga, för när jag väl har blivit härskare försvinner mitt behov av att spela vidare.

Tacka vet jag From Softwares titlar. Där tvingas jag kämpa hela vägen fram till eftertexterna.

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (1)

About the author

Jerry Fogselius

Jerry Fogselius

Feature-redaktör

Jerry är en rödskäggig ung man som trots gingerhåret har en själ, vilken han lägger ner i alla sina texter. Han har ett helt rum dedikerat till spel, där en gammal burkteve står sida vid sida med en sån där modern ”plattskärm”. Han är en allätare som älskar äldre titlar lika mycket som de senaste actionspelen, och favoritliret Super Mario 64 går än idag lika varmt som när han tog sitt första hopp 1997 (Jerry har dock fortfarande inte lyckats tagit alla 120 stjärnor).

Fler artiklar av Jerry Fogselius

Kommentarer (1)

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

RekommenderatRecension: Dying Light: The Following

Är den här zombieapokalypsen redo att vakna igen?

RekommenderatRecension: Far Cry Primal

Tillbaka till stenåldern.

RekommenderatRecension: Just Cause 3

Solstolar och explosioner.

Dying Light-studion Techland filar på en ny spelserie

Och vad som antagligen är en uppföljare till Dying Light.

Annons