Tänka sig att det i år har gått 23 år sedan Doom släpptes. Det är lång tid och mycket har hänt sedan dess. När det begav sig var jag blott en snorig unge som nyss upptäckt spelens underbara värld. Super Mario Bros. dominerade mina dagar, Duck Hunt likaså.

Men en kylig höstkväll 1994 skaffade en av mina vänners familj en speldator. En av titlarna, som storbrodern hade tjatat till sig, var Doom. Jag minns än idag hur imponerad jag var och hur coolt och förbjudet det kändes att göra köttfärs av onda demoner. Det här var något helt annat än Marios ganska oskyldiga äventyr i Svampriket. Det här var ett vuxenspel på riktigt.

På den tiden dominerades debatten också om spelvåldet. Moralpredikarna var skräckslagna och argumenten gick alltid i samma spår; TV-spel förstörde ungdomen och Doom skulle göra oss alla till massmördare. Så blev det självfallet inte.

4
Puss!

Doom skulle istället bli den ikon som många andra förstapersonsskjutare skulle följa efter under de år som efterföljde. Spelet blev en levande klassiker som många av uppföljarna inte ens kom i närheten av. Doom 3, exempelvis, som släpptes för tolv år sedan (2004) var för mig ett bra spel men knappast i närheten av seriens bästa dagar.

Men nu står vi alltså här, år 2016 och Doom (4) är äntligen släppt. Till skillnad från sin föregångare, som dominerades av ett ganska långsamt tempo med skräckinslag, bjuder Id Software istället upp till en snabb och avskalad dans där fokus är att avliva demoner på de mest spektakulära vis. Studion har även gått tillbaka till rötterna och introducerar den gamla klassiska livmätaren som inte fylls på per automatik. Här är det old school som gäller.

Spelet börjar bokstavligt talat med ett brak och jag som spelare vaknar upp på en helt okänd plats. Stämningen är hårt satanistisk och det finns inte ett spår av förklaringar. Jag är naken och enbart försedd med en pistol att skydda mig med och direkt därpå är det dags att skjuta av lite demoner.

Jag introduceras sedan för en röst som kallar sig doktor Samuel Hayden. Han förklarar för mig att han behöver min hjälp med att lösa några delikata problem, och att det dessutom (!) är till fördel för oss båda. Sen är det bara att dra på sig Praetor-dräkten och dra ut i strid.

Doom är ett otroligt korkad spel. Och då menar jag stendumt som något positivt. Här ödslas inte många minuter på att ens förklara ett vettigt narrativ utan uppgiften är lika enkel som den är tydlig; plocka upp vapen och ammunition, skjut av demonpatrasket och dra vidare.

1
Miljöerna är helvetiskt gråbruna.

I Dooms värld har människan en gång för alla stängt ner kärnkraften, dumpat Gustav Fridolins kolbit och dragit vidare. Istället har man upptäckt ett sätt att utvinna resurser och energi direkt från helvetet. Det är en affärsmodell som funkar finfint för alla parter tills dess att demonerna slår sig fria och på mindre än ett dygn lyckas ockupera hela anläggningen. Min uppgift blir så klart att se till att allt återgår till det normala tillsammans med Hayden samt den artificiella intelligens, kallad VEGA, som finns på anläggningen.

Då spelet har en vattenpölsgrund story kommer jag inte berätta mer än så. Varför spoila den lilla spänningen som faktiskt finns?

Vem jag är, vad jag heter och vad som är mitt ursprung avslöjas aldrig under spelets gång. Hayden hintar då och då om karaktärens förflutna, men det är enbart ytligt. Istället är Dooms story fritt för tolkning och jag måste säga att det är otroligt befriande. Istället för att stenhårt följa manus kan jag släppa allt och hänge mig åt det som är kärnan i Doom - hjärndött skjutande.

Och detta gör Id Software med bravur. Det dröjer som sagt inte länge innan jag har ett vapen i nävarna och begår bärsärkargång. Kroppsdelar flyger, hjärnsubstans målar väggarna blodröda och demoner decimeras till köttfärs till höger och vänster. Tempot är högoktanigt och kastar mig hejdlöst från den ena arenan till den andra där målet är att förvandla underjordens befolkning till slamsor. Om du spelat Doom förr lär du känna igen dig i hur spelet bygger upp stil och motstånd. Demonerna finns i olika slag och alla kräver sina olika taktiker. Imps agerar exempelvis som ren kanonmat medan Mancubus är en aningen klurigare. Jag inser snabbt att två eller tre raska skott på de svårare fienderna får dem ur balans vilket gör att jag kan avsluta splatterfesten med en välförtjänt glory kill. Känslan att slita armar och ben av fiender väcker en härlig primitiv del av mig själv och jag älskar det.

Och precis så fortsätter det i den galna och ultravåldsamma åkattraktion som Doom är. Detta, i kombination med ovan nämnda livmätare, lockar till taktisk skjutande som inte liknar något annat spel. Det är avskalat, dumt som en sten, och bisarrt roligt. Bara en sådan grej som att jag tillslut bär på en vapenarsenal som i vanliga fall skulle kräva en spårvagn säger väl allt.

2
Variationen på demonerna är god. Vissa är surare än andra.

Men förutom allehanda skjutvapen plockar jag även i spelets tidigare skede på mig en motorsåg som jag nyttjar friskt i pressade situationer. Skulle min ammunition ta slut i ett kritisk skede, ja då är det bara att plocka upp sågen och dela min fiende på mitten. Beroende på vilket monster jag möter slukar sågen olika med bränsle och därför gäller det att nyttja den så smart som möjligt.

Samtliga vapen i spelet är även uppgraderingsbara. Automatkarbinen, för att ta ett exempel, kan utrustas med antingen missiler eller ett sikte. Uppgraderingarna låses upp genom att plocka på sig hemligheter eller göra mos av demoner. Det finns även annat trevligt att uppgradera och låsa upp, exemplevis livmätaren, möjligheten att bära mer ammunition, explosioner med mera.

Doom är en grafisk fest som flyter på rätt bra på min Xbox One. Id Software har implementerat en dynamisk upplösning vilket håller bilduppdateringen i schack. Det är sällan som spelet laggar och de få gångerna som det ramlar ner i bildrutor per sekund är det knappt märkbart. Det märks att utvecklarna satsar på en så sömlös upplevelse som möjligt, vilket också för förstående med tanke på spelets tempo.

Miljödesignen är hyfsat trist, dock. Här är det knappt några färger som gäller och hela spelet rullar på i en gråbrun skala med små inslag av rött. Det blir bättre senare, det ska poängteras, men en bredare variation hade helt klart uppskattats.

Och så kommer vi till den känsliga delen - nämligen multiplayern. Doom-betan delade som bekant spelvärlden i två läger; vissa älskade den, andra avskydde den. För min egen del tycker jag ändå att det funkar relativt bra. Att dra ett par matcher Team Deatmatch på kvällskvisten roar kungligt ett par timmar, och den datorstyrda demon som varje lag har gör livet precis så surt som det behövs när spelande blir hektiskt. Demonen tål mycket stryk och delar ut lika mycket, vilket gör att jag och mina lagmedlemmar behöver ett tight samarbete för att sänka den. Ensam är inte alltid starkast.

Vad jag läst, och hört, är att loadouts är det som spelare generellt störts sig på. Många menar att spelet blir ett i mängden, men jag är beredd på att säga emot. Istället för att plocka upp vapen från banan (som på den gamla goda tiden) är du från början utrustad med den arsenal du är sugen på. För egen del möjliggjorde detta för experimenterande och på så vis hittade jag prylarna jag verkligen tyckte om. Men det är ju å andra sidan en ren smaksak.

3
Med spejsade vapen gör vi köttfärs av allt.

Ett trevligt tillägg är att du kan bygga banor i Doom. Funktionen heter SnapMap och med den är det fritt fram att låta dina innersta kreativa drömmar att flöda. Som spelare erbjuds jag mer avancerade funktioner återskapa allt från klassiska banor till ett rum där jag och medspelare kan dräpa vågor av ilskna demoner. Redan nu finns ett antal spelarskapade banor så det är fritt fram att utforska.

Kort och gott är Doom ett stort "fuck you!" till de konventionella förstapersonskjutarna. Detta är ett tempofylld, supervåldsamt och kort sagt helvetiskt roligt spel som friskt flörtar med sin egen gedigna historia. Old school är det nya svarta och om Doom säljer väl, då kan vi räkna med att konkurrenterna hakar på. Fram tills dess är det massiv demonslakt som står på schemat.

About the author

Andréas Göransson

Andréas Göransson

Chefredaktör

Från de skånska myllorna i söder kommer Eurogamers chefredaktör. Uppväxt med en Gameboy i sina svettiga labbar var Andréas länge Nintendo-frälst. Detta kom att ändras under mitten av 90-talet då Sony släppte sin gråa förstfödda. Sedan dess spelar Andréas det mesta, även om Pokémon fortfarande ligger honom närmast om hjärtat.

Fler artiklar av Andréas Göransson

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material