Det finns ett helt ok spel här, men det är begravet under en klichéfylld historia och dåligt optimiserad spelmotor.

Jag stänger av spelet efter femton minuter. Tar ut skivan, tittar på den - jo, det är rätt spel. Sätter på spelet igen, provar att spela igenom första uppdraget igen. Visst nämnde PR-personen något om en patch som skulle installeras innan? Ja, allt är uppdaterat. Jag provar att starta om mitt Playstation 4, bygga om biblioteket, ominstallera spelet. Men det är något som inte känns rätt. Kan det verkligen vara Homefront The Revolution, ett storspel från 2016 på den nya generationens konsoler, jag spelar just nu?

Tänk er att ni ska läsa en bok men att sidorna är helt klibbiga. Ni anstränger er för att komma in i historien men varje gång ni bläddrar till ny sida måste ni dra loss dem från något klet. Det kan vara en bra berättelse där någonstans, men upplevelsen störs konstant av det klibbiga. Ungefär så känns det att spela Homefront The Revolution. Men här är det kletiga ett dåligt optimiserat spel som sällan klarar acceptabel bilduppdatering, där texturer ofta svävar över marken och där varje situation då spelet sparar gör att bilden fryser helt i tre-fyra sekunder.

Jag är ärligt talat förvånad över att ett spel kan släppas i det här skicket år 2016, och ni ska veta att min toleranströskel är ovanlig hög. Jag håller Assassin's Creed Unity som ett av mina favoritspel de senaste åren, och det spelet blev till och med ett internetmeme för dess tekniska brister.

2
Atmosfären kan bitvis vara oerhört stämningsfull, men tittar man närmare är det mesta grått och ofärdigt.

Men i Homefront The Revolution funkar det inte alls. Om jag vänder huvudet på sned och kisar med ena ögat är det nästan att jag kan se det spel som egentligen finns där bakom det kletiga. I en dyster framtidsversion, där Steve Jobs tydligen aldrig föddes, har Nordkorea invaderat ett bankrupt USA. Korean People's Army, eller Norks som de halvrasistiskt kallas i spelet, kontrollerar den amerikanska befolkningen med järnhand. Du spelar som en generisk stum vit man (™), eller Ethan Brody som han kallas i spelet, och ska befria Philadelphia från dessa ondingar. Detta gör du med fördel genom att blunda och låtsas att du egentligen spelar Far Cry 4.

Den här revolutionen leds av tre otroligt endimensionella karikatyrer. Här hittar du Parish; mannen med skäggstubb som pratar om att ta tillbaka USA:s storhet. Här finns Doktor Burnett; samvetet som bryr sig om krigets offer. Och så tillslut Dana; den sadistiska psykopaten som vill se världen brinna. De ber dig göra saker, men jag kommer personligen och ger alla som bryr sig om historien efter en timmes spelande en stor guldmedalj. Det är som att författarna till historien förväntar sig att vi ska acceptera ett sådant slappt berättande för att det är ett tv-spel, men vi har kommit längre än såhär. Spelare förväntar sig mer.

Kampanjuppdragen i sig är dock varierande och är tveklöst en av få saker som kändes engagerande. Även om det så klart finns en del meninglöst "gå från punkt a till b" så fanns också flera spännande scenarios som fick mig att gå in lite mer i karaktären och världen. Det spiller delvis över i de sidouppdrag som finns i den öppna världen. Det är även här Far Cry-influenserna är som tydligast. Du ska befria utposter, slå ut högkvarter och stänga av diverse tekniklådor som gör någonting som jag fortfarande inte fattat.

Efter ett tag har du fyllt på tillräckligt i "hearts and minds"-mätaren för att kunna starta en revolution i området. Sedan gör du om det i nästa stadsdel. Vissa stadsdelar är så kallade röda zoner, där är kriget alltid igång. Andra zoner är gula, där måste man smälta in mer. Vara mer strategisk i när man tar fram sitt vapen och börjar skjuta omkring sig.

3
Alla vapen går att modifiera utifrån sina egna behov, och det funkar förvånansvärt bra.

Det är i den strukturen man kan ana det spel som kunde ha funnits här. När ett gäng rebeller spontant attackerar en konvoj med fiender känner man sig som en gerillasoldat (eller i alla fall som tv-spelsversionen av en gerillasoldat). Snabba attacker, slå ut så mycket som möjligt och sedan falla tillbaka innan förstärkningar kommer. Det är vad spelet lovar från början, och i viss utsträckning levererar det.

Samtidigt är miljön så fruktansvärt tråkig. Det är inte nödvändigtvis på en teknisk nivå, även om det är det också, utan snarare ur ett art direction-perspektiv. Jag förstår att ett krigshärjat Philadelphia inte ska se ut som en Disney-film, men det är något med de generiskt utsprängda husen och de pixlade jordhögarna som reducerar spelet till enbart mark och väggar man måste förhålla sig till. Det känns inte som en bebodd och verklighetstrogen miljö.

Det hjälper inte att alla rebeller är stereotypiska coola dudes. Eller att alla datorstyrda karaktärer rör sig stelt med kalla ansiktsuttryck. Det är löjligt hur många gånger de helt enkelt ställde sig vid utgången till ett gömställe och helt hindrade mig från att komma ut. Jag fick till slut inte ens dåligt samvete över att jag sköt dem i huvudet för att kunna ta mig ut.

Fiendens artificiella intelligens är skrattretande vid tillfällen. I vissa segment uppmuntras man att använda smygtaktiker, men mer än en gång blev jag upptäckt bakom en vägg. Istället fann jag det mer effektivt att springa iväg precis framför ögonen på dem och komma tillräckligt långt innan "upptäcktsmätaren" fyllts på helt. Bästa sättet att ta över en utpost var ofta att bara kuta förbi alla fiender till den knapp man behövde trycka på innan man blev ihjälskjuten. När väl knappen trycktes rensades plötsligt hela utposten på fiender.

4
Homefront The Revolution gör en del unika saker, men det mesta har Dying Light och Far Cry 4 redan gjort bättre.

Det värsta med spelet är dock ljuddesignen. För det första försvinner bakgrundsljudet helt ibland när karaktärer pratar. Det blir helt tyst. Men tro mig, det är ändå att föredra framför den ljudmatta spelet lägger som standard så fort du är ute i den öppna världen. Det saknas en helt dynamisk upplevelse, det är nämligen bara generiska skrik och skottlossningar som konstant attackerar dina sinnen. Och på det en vansinnigt irriterande musikslinga som bara fortsätter och fortsätter (och fortsätter).

Det har varit en lång och krokig väg för Homefront The Revolution. Spelet har gått igenom tre utgivare, och Dambuster Studios, som utvecklat spelet, har bytt namn lika många gånger. Pengar har helt tagit slut två gånger, så på ett sätt är det ett under att vi får spela det över huvud taget. I grunden finns ett ganska bra spel här. Inte briljant på något sätt, men ett spel med många bra idéer. Några av dem har studion till och med lyckats realisera. Och jag är övertygad om att det finns briljanta människor hos Dambuster Studios som hade kunnat göra något underbart med rätt förutsättningar.

Samtidigt är det inte godtagbart att släppa ett spel i det här skicket. Tydligen ska PC-versionen fungera mycket bättre, men eftersom det är Playstation 4-versionen jag spelat nu så är det den jag bedömmer. Och den är inte bra. Det finns absolut en möjlighet att spelet får en patch, eller fem, som kan göra spelet godkänt. Kanske till och med bra. Men som det är nu är det här inte en revolution du vill delta i.

Fotnot: Homefront The Revolution har även en kooperativ flerspelardel med separata uppdrag som Eurogamer inte haft möjlighet att prova innan spelet släppts. Recensionen avser därför enbart enspelarläget och kommer att uppdateras när tillräckligt med intryck hämtats från flerspelarläget.

About the author

Niklas Alicki

Niklas Alicki

Skribent

Niklas återupptäckte sin barndomskärlek till spel när han fick uppdraget att recensera det första Assassin’s creed på Sveriges radio. Sedan dess kombinerar han intresset för AC-serien och story-drivna konsolspel med att vara förälder och redaktör. Numera Playstation-trogen med aldrig mer än två meter från sin Vita.

Fler artiklar av Niklas Alicki

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material