Recension: Total War: Warhammer

Den Gamla världen väntar, men hur värd är resan dit?

Total War: Warhammer är ett absolut måste för fans av strategispel, med en grym detaljrikedom och varierande gameplay.

Inget är så effektivt på att simulera livet som krigsherre som robusta strategispel. Som dvärgakung börjar min karriär smått och med en fraktion av ilskna orcher som sitter i vägen för min framfart. Dock när mina två arméer segrar över varje fientlig armé och tar över bosättning efter bosättning så startar storhetsvansinnet i takt med att mitt imperium växer. Det är då det slår till från ingenstans som en spark i magen och mina nyligen erövrade boningar blir överfallna av fiendens förstärkningar. Gissa om det är spännande.

Total War-serien har alltså tagit steget in i det omåttligt populära Warhammer-universumet där medeltid och romarriken har bytts ut mot underbar fantasy med orcher, dvärgar, människor och vampyrer. Alla raser har sina egna mål och agendor som bidrar till dynamiken på slagfältet och vilka jag möter och var jag startar på kartan beror förstås på vilken jag väljer. The Empire är mänsklighetens sista bastion som i det förflutna fått strida hårt för sin överlevnad, dvärgarna är en uråldrig ras som vill ta tillbaka sitt förlorade kungarike, Greenskins är ett hopkok av orcher och svartalver vars barbariska leverne resulterar i att söndra, härska och plundra, och Vampire Counts består av odöda som rest sig i Sylvanias länder som förändrar landskapet där de drar fram.

1
Mitt dvärgarike växer och växer.

För att underlätta valde jag att illustrera hur de olika raserna kan fungera genom att inrikta mig på dvärgarna och de barbariska Greenskins. Båda två, eller i alla fall en fraktion av dvärgar och orcher är bittra fiender till följd av att båda vill söndra och härska över sitt egna rike i Silver Road-provinsen. Båda gillar även att bosätta sig i de närliggande bergen, vilket öppnar upp för smygattacker från båda sidor, då du faktiskt kan lägga dig i bakhåll. Orcherna kan även använda sig av underjordiska gångar för ett smyganfall. Det är roligt att se hur dvärgarna och orcherna skiljer sig från varandra även berättar- och tonmässigt. Medan dvärgarna uppför sig traditionsenligt som krigare och handelsmän så är orcherna aggressiva i sin natur och deras trupper behöver kontinuerligt slåss för att inte bli uttråkade och göra en slags revolt.

Min erfarenhet av strategispel är relativt stor och även fast Warhammer är det första spelet i Total War-serien som jag tar mig an så känns det bekant. Spelet tycks mig som en blandning av Civilization V och valfritt realtidsstrategispel då striderna utspelar sig i realtid medan kungadömet och allt annat sköts separat genom turbaserade omgångar på spelkartan. I min roll som dvärgledare får jag börja med huvudstaden Karaz-a-Karak som kommer behöva ständig tillsyn under hela kampanjen, vilket också gäller alla boningar jag tar över. Huvudstaden fungerar som roten för alla boningar då den i grunden har ett levelsystem som möjliggör för mer och mer avancerade byggnader. Byggnaderna är viktiga för att exempelvis göra mina trupper starkare, se till att det går bra för tillväxten eller se till att min befolkning håller sig glad. Blir min befolkning sur finns risken att ett uppror startar, vilket med min tur säkerligen skulle inträffa mitt i min strid med fienden.

Det finns ytterligare ett sätt att öka tillväxten och kraften hos mina bosättningar och det är givetvis teknologiträdet. Här får jag välja vilka inriktningar jag vill styra in mitt kungarike på, så som att jag kanske först ut vill ha den starkast möjliga armén, då det finns många trupper att låsa upp, eller så hög inkomst och tillväxt som möjligt. Det gäller att göra sitt val klokt då du aldrig vet när fienden får för sig att attackera och det kan gå riktigt illa väldigt snabbt. Just därför är det lika spännande varje gång jag klickar på nästa runda och alla andra gör sitt drag.

2
Chaaarge!!

Ett spel med War i titeln bör bestå av kontinuerliga strider också. I spelets början får jag starta med en så kallad "Lord" - i det här fallet den förmodligen mest långsinte dvärgakungen någonsin baserat på sitt namn Thorgrim Grudgebearer. Detta är en av flera Lords jag kan kontrollera på spelkartan och det är genom denna som jag rekryterar alla mina trupper. Vad gäller arméerna är det livsviktigt att placera ut dessa med en god tanke bakom som gärna involverar långdistansenheter såväl som närstridsenheter för att få det bästa tänkbara taktiska läget. Antalet enheter tenderar att spela stor roll också, men det är ofta svårt att åtminstone i början förutse utgången av en tänkbar strid. Jag kan föra musen över de synliga fienderna på spelkartan för att få en överblick och det hjälper till, men utmaningen kvarstår och gör inte saker mycket lättare, vilket jag avgudar.

När jag attackerar eller blir attackerad hamnar jag i ett fönster där min armé jämförs med fiendens och jag får en uppskattning på hur troligt det är att jag antingen kommer vinna striden eller förlora. Därefter kan jag välja om jag vill utkämpa striden, låta striden gå automatiskt eller retirera. Att låta spelet köra striden åt en rekommenderas endast om man är säker på att vinna. Varje gång jag väljer att utkämpa striden själv så hoppar spelet över till realtidsstrategiläget där mina trupper ska radas upp och kontrolleras på sedvanligt vis. Spelets strider är riktigt mäktiga och ibland snudd på episka. Det är fantastiskt att se sina trupper drabba samman med fiendens trupper och att jag kan gå hur nära eller långt bort med kameran som jag vill för att skåda kaoset. Jag kan till och med växla till en vy från ovan för att lättare kunna se exakt var alla enheter befinner sig, vilket behövs när alla springer vilt omkring.

3
Vampyrerna får draghjälp från tröga men effektiva zombies.

Det ska även nämnas att strider inte är det enda sättet att vinna mark på. Diplomati kan vara ett minst lika viktigt trumfkort beroende på de närliggande neutrala bosättningarna. Spelar jag mina kort rätt kan jag ha flera allierade som i sin tur kan ge mig många fördelar, så som militärt stöd, inkomst eller dylikt.

Jag får verkligen leta efter saker att klaga på i Total War: Warhammer. Det är lite av en tröskel att ta sig över i början där tålamod behövs för att lära sig spelmekaniken och på sina håll kunde spelet ha gjort ett lite bättre jobb att introducera detta. Dock märker jag hur fort jag förbättras genom att helt enkelt fortsätta träningsspela kampanjen och det är en ljuvlig känsla.

4
En av de roligaste frågeställningarna i Greenskins-kampanjen.

Vidare saknar jag förmågan att bygga helt nya bosättningar då jag enbart tycks kunna ta över redan existerande boningar. Till sist kan spelets laddningstider av och till kännas lite väl långa, men det är i stort sett allt.

Utöver detta älskar jag Total War: Warhammer och har inga som helst problem med att spendera oändliga timmar i det. De fyra spelbara raserna liknar varandra i spelsättet, men skiljer sig betydligt från varandra i ton och berättarsättet. Detaljerna kring mina fiender och omgivningen gör att det känns som att mina räder på kartan faktiskt gör skillnad i den Gamla världen som spelet utspelar sig i. Total War-veteraner lär redan vara investerade i spelet, men nya spelare som jag kommer också få mycket valuta för pengarna.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Jonas Pettersson

Jonas Pettersson

Redaktör / Assisterande chefredaktör

Ingen på redaktionen vet exakt var Jonas härstammar, men trots sin uppväxt i de värmländska skogarna har han inte undkommit det magiska mediet som är dator- och tv-spel. Hans vanligaste genres rör sig inom FPS, actionrollspel och skräck.

Relaterat material

Recension: The Sims 4 Dags att Jobba

Malin har utvärderat en arbetsmarknad Sverige bara kan drömma om.

RekommenderatRecension: Lara Croft GO

Portabla Lara Croft är bästa Lara Croft.

Recension: She Wants Me Dead

Jerry Fogselius har gjort allt i sin makt för att överleva katten.

EssentielltRecension: This War of Mine: The Little Ones

Barn kommer alltid vara barn, även i krig.

Recension: Homeworld: Deserts of Kharak

Adam har spelat Blackbirds första spel och tillskott till den klassiska strategiserien.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading