Recension: Shadow of the Beast

Vi har följt med i antihjälten Aarbrons jakt på hämnd i denna sidoscrollare. Var det värt all död?

Ett helt okej äventyr och en munsbit för den som gillar att försöka slå high scores. Men inte mycket mer än så.

Jag hade inte den blekaste vad jag gav mig in på när jag tackade ja till att recensera Shadow of the Beast till Playstation 4. Jag hade fria händer och en helg utan planer och tänkte att ett nytt spel inte lät så dumt. Så utan några som helst förväntningar satte jag igång med att spela.

Det visade sig att det här rör sig om en sidoscrollare, och inte vilken sådan som helst utan det är en reboot från en gammal klassiker från 1989. Det finns ett arv att leva upp till här antar jag, men då jag aldrig ens sett originalspelet kommer jag inte att ta upp huruvida denna version klarar av att göra just det. Därför kommer den här texten att enbart handla om hur Shadow of the Beast klarar konkurrensen på dagens marknad.

aarbron
Strykfule Aarbron i all sin prakt.

Det som först slår mig när jag drar igång spelet är bristen på introduktioner eller tutorials. Vi får helt enkelt bara välja första uppdraget på världskartan och kastas rätt in i handlingen. Det enda jag nu vet är att jag spelar som the Beast själv i koppel, pådriven av en svävande gisslare. Mänskliga soldater försöker futilt stoppa min framfart; jag slaktar dem en efter en med att enkelt knappa på fyrkant. Jag försöker tidigt vända mig om och konfrontera min pådrivare då jag märker att det här är ett spel där jag, och inte mina fiender, hör till de ondskefulla. Men mina försök är förgäves, magikern som har mig i sitt våld går inte att kuva utan jag har inget annat val än att fortsätta marschen framåt. Mer blodspillan följer.

Det ska poängteras här att jag inte har en aning om vem jag är eller vem magikern som har mig i sitt våld är. Jag vet inte heller vad uppdraget är eller vad spelet ens går ut på. Det enda jag vet är att jag måste röra mig framåt och bekämpa fienden. Det är först när jag dödar en man i kåpa, som heller inte gör något motstånd, som jag förstår spelets premiss - mannen är min far och jag har blivit kidnappad som bebis och förvriden till den best jag nu är av den ondskefulle magikern Maletoth. Det är här jakten på hämnd startar.

Spelets story berättas genom att vi under uppdragens gång hittar så kallade Prophecy Orbs som går att förstöra med en speciell attack. Då låses nya tillskott i tidslinjen upp som går att se från världskartan, där en berättarröst förtäljer spelets historia. Hittar du inga Prophecy Orbs, ja då får du helt enkelt försöka lista ut vad som händer på egen hand. Jag är lite på det osäkra om jag tycker att det här sättet att göra saker på effektfullt fångar antihjälten Aarbrons sönderslitna liv eller om det helt enkelt är ett billigt sätt att försöka att dryga ut spelets livslängd.

Rent spelmässigt handlar Shadow of the Beast om att tajma sina egna attacker och blocka fiendens. Det är som sagt en sidoscrollare och allsköns tingestar väller då och då fram och i samband med det stoppas vår framfart tills dess att vi dödat varenda motståndare. Ofta räcker det med att helt enkelt hamra på fyrkant för att göra vanliga attacker - alla fiender dör nämligen av en enda träff - men ibland krävs andra manövrar. Vi kan hoppa undan, blockera slag, tajma motangrepp eller kasta fiender in i varandra för att klara av de olika striderna. Genom att stränga ihop kills utan att själv bli träffad ökar vår combomätare vilket i slutet av varje möte med fienden ger oss Mana (spelets poäng och valuta). Högt Mana ger en bättre medalj och klarar du av att få högsta möjliga belönas du med ett elixir som gör att du kan återuppliva dig själv vid död. Elixiren har dessutom ytterligare en aspekt som jag återkommer till. Manan som samlas ihop kan också användas för att låsa upp olika färdigheter och nya specialattacker.

fajt
När vi anträffar fiender stängs en sektion av spelet av och öppnas inte förrän alla är döda.

Är fajterna roliga då? Ja, ganska faktiskt. Till en början kändes det mest antingen repetitivt och enkelt eller frustrerande och oförlåtande beroende på fiendetypen. Det var längesedan jag vrålat ut "skitspel!" för full hals så många gånger som jag gjort med det här. Men efter att ha tagit några djupa andetag och efter att jag tillåtit mig själv en andra genomspelning börjar jag första hur jag kan göra för att handskas med allt som slängs mot mig, och då börjar det genast att bli mycket roligare. Det är rent elegant att som Aarbron ducka undan ett slag från ett håll för att sedan slänga en fiende på en annan för att bedöva dem, samtidigt som man vänder sig om och slår ihjäl en tredje. Allt detta samtidigt som combomätaren tickar på, poängen trillar in och blodet sprutar.

Spelet erbjuder även en del pusselmoment och lite regelrätt plattformande, men dessa är inte särskilt finurliga eller underhållande. De känns mest som utfyllnad till poängsamlandet som sker i fajterna.

Designmässigt känns det som att utvecklarna Heavy Spectrum sneglat lite på God of War-serien, speciellt i bossfajterna. Det är tydligt att de vill få spelet att kännas episkt och storslaget, vilket de lyckas med till viss del. För att vara en sidoscrollare finns här överraskande många hyfsat maffiga scener. Tyvärr faller det hela på att bossarna som sådana är alldeles för enkla att slå. Det tar inte lång tid att lista ut deras rörelsemönster och de allra flesta attacker kan lätt blockas med att bara hålla in R1. Skulle det vara så att du inte förstår exakt hur du ska göra dyker en textremsa upp ganska snart som berättar det för dig. Dessa tutorials går visserligen att stänga av från options-menyn men det känns onödigt att de är där redan från början.

Spelet i sig är dock ganska vackert. Miljöerna är väl utformade och de flesta fiender likaså. Aarbron själv ser dock ut som ett slags ful krokodilman och det är olyckligt att designen på spelets huvudperson är den minst tilltalande. Bilduppdateringen är inte helt optimal men överlag är omgivningarna inbjudande.

Längden på Shadow of the Beast varierar en aning beroende på hur man ser det. Jag spelade igenom varje uppdrag på svårighetsgraden Normal vilket tog mig kanske sex timmar. Däremot har jag lagt ner mer tid än så på att försöka leta reda på orbs, talismaner och andra hemligheter som finns i spelet. Jag har också påbörjat en genomspelning på svårighetsgraden Beast där jag försöker att inte använda en enda oskyldig själ till att återuppliva mig själv när jag dör. När Aarbron stupar ställs vi nämligen inför tre val. Antingen kan vi återuppliva oss genom att använda ett av de elixir jag nämnde ovan, eller så väljer vi att göra detsamma genom att konsumera en oskyldig själ. Det tredje valet är att starta om uppdraget helt och hållet. Skulle du dö en bit in i ett uppdrag och du har slut på elixir kan det kännas väldigt lockande att ta en av dessa själar för att slippa spela om från början. Utan att säga för mycket har detta dock en inverkan på vad som händer senare i spelet, så det är upp till dig själv hur du vill göra. Personligen känner jag att jag vill försöka klara mig igenom allt utan att straffa någon oskyldig för att se vad som händer. Och vips så har livslängden fördubblats.

blod
En av Aarbrons specialattacker. De ser alla lite olika ut men resultatet är för det mesta detsamma: lemlästning och död.

Flerspelarmässigt finns här inte mycket att tala om. Det finns vissa så kallade Social Features som att platserna för andras spelares död dyker upp i våra spel vilket gör att vi kan interagera med deras spöken, om man så vill. Då har vi valet att antingen käka upp deras lik för att kunna använda deras spöken i strider, eller så skickar vi dem en gåva i stället. Gåvan ger spelaren i fråga lite extra Mana.

Vidare är det väldigt tydligt att Shadow of the Beast handlar om att finslipa sina förmågor för att hamna så högt på high score-listan som möjligt. När vi befinner oss vid världskartan täcks halva vyn av dessa listor vilket personligen inte är något jag är särskilt förtjust i. Det tar liksom bort fokus från spelupplevelsen och skickar signalen att det här till syvende och sist mest bara handlar om tävlan. Jag antar att Heavy Spectrum vill komma åt någon form av arkadkänsla med detta upplägg, och vissa kanske gillar det. Jag hör inte till den skaran dock.

För att ge en slutgiltig dom till Shadow of the Beast kan jag säga att det här är en titel du endast bör skaffa om du har dille på våldsamt sidoscrollande och gillar att slå high score. Spelet går för 139 kronor på Playstation Store vilket är en summa som du kan få bättre, liknande titlar för. Känner du att du har råd och är intresserad, så absolut, slå till. Det finns underhållning här men det du dör inte av att gå miste om den.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (1)

About the author

Petter Hansson Frank

Petter Hansson Frank

Esport-redaktör

Trots uppväxten som bondpojk i en av Jämtlands avkrokar lyckades Petter tidigt intressera sig för spel i alla dess former. I dagsläget får dock nästan allt annat stryka på foten för Dota 2, ett spel som Petter borde vara proffs i vid det här laget.

Relaterat material

RekommenderatRecension: Far Cry Primal

Tillbaka till stenåldern.

Recension: Zombi

ZombiUplay - en zombie på riktigt.

RekommenderatRecension: Rise of The Tomb Raider

Lara Croft är tillbaka. Och hon är lika förbannad som alltid.

RekommenderatRecension: The Legend of Zelda: Twilight Princess HD

The Legend of Zelda: Twilight Princess är tillbaka och Robert ser efter hur titeln håller sig i HD.

RekommenderatRecension: Ratchet & Clank

Recensionen med influenser av texten baserad på förhandstitten av spelet baserat på filmen baserad på spelet.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading