Recension: Stellaris

Robert har insett att rymden ändå inte är så tom.

Spel som får dig engagerad, trots brister. Helt enkelt ett roligt spel.

Paradox Interactive har blivit något av det där ikoniska företaget som ofta kommer upp i diskussioner när PC-spel kommer på tal. Ofta ses företaget som en förebild på hur bra och simpla spel kan vara på samma gång. Jag är ofta beredd att hålla med, och även Stellaris är en positiv upplevelse som får mig att stanna ända in på småtimmarna.

Stellaris är ett realtidsstrategi som spinner på vårt intresse för det outforskade och som väcker vår inre Star Trek-nörd till liv igen. Du börjar spelet som nybakad civilisation i den stora världsrymden och utforskar nya områden, bygger kolonier och träffat på rymdvarelser allt eftersom spelets gång. Premissen är densamma som i spel som Civilization där du utökar din ras kontrollerade område i världsrymden antingen militärt, genom kultur eller genom handel. Samtidigt utvecklas hela tiden din ras med nyare teknologier som sedan hjälper dig att nå längre i ditt sökande i rymden.

Sökandet är det som driver dig genom den första etappen av spelet. Utforskarglädjen är enorm och det fanns inte mycket som kunde få mig att sluta spela. Kommer jag hitta något märkligt i nästa stjärnsystem eller är det en ny ras som ser ut som sköldpaddor? Eller varför inte en sköldpaddsaliens?

prata
Ingen sköldpaddsalien, men ser ändå ut att ha kommit i kontakt med mutagen.

Möjligheterna att forma en ras är många. Vid första anblicken kan det kännas väldigt begränsat då det finns färdiga modeller för utseendet på olika typer. Därför är möjligheten till att skräddarsy unika förmågor en trevlig del för de som vill göra sin spelsession unik och kanske till och med utmanande. När du bygger din karaktär kan du som spelare välja olika fördelar. Personligen valde jag att bygga upp en religiös ras med fredliga avsikter som var duktiga på att föröka sig till andra stjärnsystem. Problemet är dock att det tillkommer ont med det goda. Andra kan ogilla religiösa, de kan ogilla andra rymdvarelser eller så kanske de blir riktigt förbannad på dig för att ni har olika typer av syn på slaveri. De färdiga rymdvarelserna kan sedan dyka upp i ditt spel om du inte spelar som dem, vilket känns lite som om jag är tillbaka och spelar sista etappen i klassikern Spore.

De andra raserna är en stor del av spelet och du kommer spendera en stor del av din tid att fundera över hur du antingen kommer kunna bli deras vän eller förinta dem. Det är här som spelet tyvärr börjar halta tekniskt. Ju mer jag försökte, desto mer började jag inse att det i stort sett är omöjligt att bygga allianser. Vissa rymdvarelser passar inte ihop, det kan jag köpa. Det är för skilda kulturer och den andra rasen kan vara fientligt inställd till dig av flera anledningar som beskrivits ovan. Men ibland så finns det tekniska problem som blir märkbara ju längre tid du spelar. Allianser mellan AI-spelare bryts aldrig. Du kan aldrig få med dig en ras i din allians ifall de redan är med i en allians, trots att du har ett mycket bättre samarbete med dem än de som de har allians med. Spelet blir låst och tråkigt i de etapperna.

Map
Kartan ser gigantisk ut till en början men fylls snabbt. Någonstans i mitten känns den inte så stor längre, bara krampaktig.

Dessutom kan du bara ha tre ambassader åt gången. Ambassader används för att förbättra relationen med andra rymdvarelser, men när det finns runt 20 stycken på kartan så blir du väldigt begränsad. I spelets senare skede när kartan börjar bli fylld så börjar det här bli ett problem. Rymdvarelser som finns lite längre bort blockerar din framgång och gör att du är väldigt begränsad till vart du får röra dig. Bristen på diplomatiska val blir smärtsamt tydligt för min del och krig känns inte längre som ett så hemskt alternativ. Faktum är att det känns som mitt enda alternativ. Från att ha varit universums fredliga diplomater så har jag nu blivit universums avskum. Borgs i mänsklig form om ni så vill.

rymdstrid sol
Och där blev jag universums avskum. Good guys don't last.

Stellaris innehåller dock en del intressanta val av utvecklarna. Forskningen och nya teknologier är, till skillnad från spel som Civilization, inte helt styrda av ett färdigt teknologiträd där du på förhand kan välja och planera din väg till nya upptäckter. Istället styrs det delvis av slumpen, ett teknikträd och yttre omständigheter som till exempel upptäckter i olika delar av universum eller unika vägar som tillkommer ifall du är religiös och så vidare. På det här sättet bygger Paradox upp ett system som till och med gör forskningsdelen unik varje gång du spelar. De tvingar även spelaren att anpassa sig till att göra snabbare val i ett spel som annars innehåller mycket planering då du till en början bara får tre val varje gång du ska välja något att forska fram i varje teknikträd.

Ekonomin i Stellaris har en simpel uppbyggnad som är lätt att sätta sig in i, men svårare att bemästra. För det första så har vi energi som krävs för att underhålla allt i spelet från byggnader till dina arméer. Sedan har vi den vanliga valutan för att köpa allt. Stellaris har dock en valuta som heter influence. Den här är ytterst svår att få tag i och bromsar dig som spelare från att dra förhastade val. Influence används nämligen både för att köpa ledare som styr dina flottor och ge dem unika fördelar, för att planeter ska få egna fördelar och även forskningen gynnas då forskningen går snabbare. De hjälper med allt. Skulle du dock göra samma misstag som mig och bygga för många stationer som ökar din mängd ägda solsystem så kommer dina inkomster av influence att stagnera och påverka allting annat i ditt spel. Jag fick helt enkelt börja om och göra rätt.

uppgraderingar
Jag satt mer tid med att designa skepp och rymdstationer än jag vill erkänna.

Tekniskt är dock inte spelet speciellt krävande och inte alltid speciellt vackert. Däremot så är världen uppbyggd med eftertanke och det finns mycket som jag som spelare fastnade i. Ja, det finns brister i spelet. Så varför kan jag inte sluta spela? Jo, det är förbaskat roligt. Jag sitter och pysslar med mina planeter och bygger upp infrastrukturen. Jag designar skeppen i min flotta för att optimera dem till att bli så kostnadseffektiva som möjligt. Jag utforskar nya system och utför mindre uppdrag och hela tiden intalar jag mig att det är sista saken jag ska göra. När sedan solen sedan går upp igen utanför persiennerna påminns jag än en gång att jag inte bryr mig ett skit om vad jag säger till mig själv och inser jag att jag kommer ha ännu en lång och trött dag framför mig. Sedan fortsätter jag spela Stellaris.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Robert Arveteg

Robert Arveteg

Stream-redaktör

Robert började sitt spelande som snorätande 4-åring. Han grät floder över att hans mamma inte klarade av att hoppa över en Goomba och var stolt ägare av Mario-pins. Idag är Robert vuxen och älskar Pokémon och rpg. Han räddar världar på kvällar och är superfarsa på dagtid. Han letar dock fortfarande efter spel som hans mamma ska klara och gråter numera bara inombords över att hon inte inte kan hoppa i spel.

Relaterat material

Recension: Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan

Turtles är tillbaka och Robin är inte nöjd.

Recension: Skylanders: SuperChargers

Nytt år, nya plastfigurer. Chefredaktör Andréas har förkovrat sig i färgglada plattformsvärldar.

RekommenderatRecension: Lara Croft GO

Portabla Lara Croft är bästa Lara Croft.

RekommenderatRecension: ABZÛ

En snitslad tur genom ett bedårande vackert hav.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading