Recension: One Piece Burning Blood

Häng med till Storleden!

Kul partyfajter som inte kommer övertyga den ofrälste men i alla fall underhålla One Piece-nörden.

Nästa år fyller den bästsäljande mangaserien One Piece 20 år. Det är en jädrans lång tid för en serie oavsett genre, och ännu mer imponerande för en serie med enhetligt narrativt fokus. Och under de tolv år som jag läst serien letar jag fortfarande efter ett spel som gör Luffys äventyr rättvisa.

One Piece: Burning Blood är inte det spelet.

Missförstå mig rätt nu, One Piece: Burning Blood bjuder på en helgalen slagsmålsfest för hela familjen på gott och ont. Det är en fajter i tredimensionella miljöer där du ska puckla på motståndaren till blod, svett och tårar flyger åt alla håll likt utvecklarna Spike Chunsofts förra lir J-Stars Victory VS. Det är stundtals intensivt, välfungerande och faktiskt rätt snyggt. Men största problemet stavas faktiskt fanservice.

2015/articles//a/1/8/3/2/9/3/4/eurogamer-njsn5m.jpg
Sanji kan inte skada kvinnliga krigare i Burning Blood. Lika genialt som det är urkorkat ur ett spelperspektiv.

För det är som ofta ett genomgående problem när det kommer till animespel. Det anses viktigare att behålla känslan från serien än att göra finputsad spelmekanik. För visst bjuder One Piece: Burning Blood på horder av fanservice så det räcker och blir över. Med 44 olika kämpar (en hel del samma karaktärer i olika utstyrslar) och massvis av passiva medhjälpare doftar hela paketet One Piece. Det är därför svårt att inte fullständigt älska Spike Chunsofts äventyr om du som jag är inbiten One Piece-nörd.

Men när jag hunnit leka runt med olika karaktärer så som Fujitora, Bartolomeo, Koala så släpper kärleken rätt fort. Striderna bjuder visserligen på en del variation, där både djävulsfrukter och haki spelar in, och det skiljer sig markant i hur du ska bemöta en Logia-användare mot en mer standardkrigare så som Jinbei. Men One Piece: Burning Blood är samtidigt så snuskigt obalanserat att det inte går att ta det seriöst.

2015/articles//a/1/8/3/2/9/3/4/eurogamer-b8gg3y.jpg
Spelets story utspelar sig i det ordentligt urtjatade Marineford-kriget. Varför inte i Dressrosa, kan man fråga sig.

Jag förstår viljan att göra de starka karaktärerna i serien starka i spelet. Självklart ska inte Tony Tony Chopper kunna krossa Vitskägg utan motstånd, men någon jäkla balans borde det finnas. Nu har vissa karaktärer ett sådant bisarrt övertag att det är löjligt. Tidigare nämnda Vitskägg, Mihawk, Marco och för att inte ens nämna Akainu (dra åt helvete Akainu!), alla är säkra kort om du med 99 % sannolikhet vill gå vinnande ur en strid.

Det blir ett ännu mer uppenbart problem när du beger dig online och motståndare efter motståndare totalt hackar sönder din livmätare utan att ge dig minsta chans till anfall om du valt fel uppsättning. Visserligen har utvecklarna redan börjat balansera ett par karaktärer, men det är fortfarande en otroligt lång väg kvar.

Istället får man se One Piece: Burning Blood som ett lattjo partyspel i stil med Grand Battle-serien snarare än ett ordentligt tillägg till fajtinggenren. För med en kompis i soffan bredvid dig och Stråhatten på är det en fantastisk nördupplevelse som få One Piece-spel lyckats bjuda på.

One Piece: Burning Blood kommer inte övertyga den ofrälsta och är verkligen inte spelet som kommer leva upp till världens bästa piratserie. Men letar du efter total fanservice så bägaren rinner över så har du hittat rätt. Följ med så beger vi oss mot Storleden!

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Robin Stjernberg

Robin Stjernberg

Redaktionschef / Försäljningschef

"Är du en förrädare?" frågade de sura jämtarna när Robin red ner till Hallandsskogarna på en älg för att plugga film. "Nej", svarade Robin och tog sig en ordentlig prilla. "Jag infiltrerar södermarken" sa han. Förutom att snusa, och att vara en norrlänning, gillar Robin konstiga filmer, bastant hiphop och att spela episka äventyrsspel och hårda skjutare.

Relaterat material

RekommenderatRecension: Mortal Kombat X

Alex har delat ut mer däng än Paolo Roberto i Kungsträdgården under 80-talet.

Recension: Street Fighter V

Petter har tagit ett gäng shoryukens i ansiktet.

RekommenderatRecension: Pokkén Tournament

Ta direktkontroll i dina Pokémonmatcher med senaste fightingspelet från Nintendo.

Recension: Dengeki Bunko Fighting Climax

Animesmisk så det förslår!

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading