Recension: Dead Island Definitive Collection

Är den här zombiefyllda paradisön värd ytterligare en semesterresa?

En imponerande remaster som trots allt nytt ögongodis fortfarande är samma stela, om än underhållande, zombiespel.

Det kan inte vara så kul att vara Deep Silver nu för tiden. För några år sedan verkade allt gå deras väg: de hade precis haft en kommersiell hit med Dead Island, släppt det överraskande bra Metro: Last Light och köpt Saints Row-studion Volition. Dessutom hade de annonserat de två storspelen Homefront The Revolution och Dead Island 2.

Deep Silver var spelförlaget som verkade göra alla rätt. Men vad hände istället?

Häromdagen kom rykten om att arbetet med Dead Island 2 lagts ner. Vilket inte känns så oväntat efter att spelet bytt utvecklare två gånger. Ingen verkar ta Mighty No. 9 på allvar längre efter allt för många förseningar, och dessutom en otroligt pinsam trailer. Homefront: The Revolution visade sig dessutom vara årets första kalkon. Och hittills är det väldigt lite prat om ett nytt Saint's Row eller Metro.

Och mitt i alltihop kommer remastrade versioner av de fem år gamla Dead Island och Dead Island Riptide. Likt ett sista desperat andetag innan huvudet sjunker under ytan.

1
Spelmotorn Chrome Engine 6 levererar på samma sätt som i Dying Light.

När det första Dead Island kom ut 2011 gjorde den det med en spektakulär trailer som än idag är helt unik. Samtidigt verkade inte spelet i sig motsvara de förväntningar trailern gav. Istället visade det sig vara ett ganska ordinärt zombiespel med en hel del tekniska problem, men som trots det lyckades samla ok betyg och en skara trogna fans. Till skillnad från Uncharted-serien eller Halo-spelen är det här ingen självklar remaster.

Till min stora överraskning visar det sig dock vara en av de bästa. Spelmotorn är uppdaterad till samma version som användes i Dying Light, vilket medför ett markant hopp i både ljussättning, texturer, vatteneffekter, distans och allt annat tekniskt babbel som är applicerbart här. Kontentan är att spelet är, även för år 2016 mått mätt, otroligt vackert att titta på.

Den soldränkta semesterön Hanoi är full av palmer som svajar i vinden. Vattnet som slött speglar solen vid strandkanten. Det är som att man kan känna den tropiska värmen när man ställer sig under ett parasoll och tittar ut på den zombiefyllda hotellpoolen.

Det här är en remaster som på många sätt tangerar, och ibland överstiger, arbetet som Bluepoint gjorde med sin remaster av första Uncharted-spelet.

2
Att slåss mot zombies har en ganska tung och klumpig känsla, som både tillför och förstör i känslan.

Med den kraftigt uppgraderade spelmotorn har även originalets många buggar mer eller mindre försvunnit helt. Under min tid med spelet stötte jag på två-tre flygande zombies och en som fastnat med benet inuti en solstol, men få saker som påverkade min spelupplevelse på ett omfattande sätt.

Däremot är karaktärsmodellerna precis lika stela som förra gången. Deras ansikten må ha fått en texturuppdatering, men de mekaniska rörelserna och stela ansiktsuttrycken är helt klart det läskigaste med hela spelet. Och då finns det ändå zombies med stora bölder över hela kroppen.

Andra saker som är i princip samma som i originalet är historien och spelmekaniken. Du spelar som en av fyra karaktärer som vaknar upp i ett semesterparadis som drabbats av en zombieinfektion. Samtidigt som du utforskar ön hjälper du andra överlevare, ofta med att trycka på ett antal knappar eller genom att hämta något. Alltid genom att slakta hundratals zombies med hjälp av knivar, hammare, träplankor, spadar, svärd, pistoler och allt annat du kan hitta liggandes.

Uppdragen var oinspirerande 2011, och det är det ännu mer 2016. Det finns en tillfredsställande loop i hur du ökar i nivåer och att öppna upp nya egenskaper, men egenskaperna i sig är alldeles för ofta i stilen "3 procent mer chans att hugga av en arm" än en ny cool manöver. Jag kom på mig själv att bry mig mindre och mindre om den stela historien och mer om att utforska och bara ta mig an zombies. Dead Island ger dig tyvärr inte allt du behöver för att ha kul, men beståndsdelarna finns där om du väljer det själv.

3
Tråkig berättelse! Stela karaktärer! Men du är här för att slåss mot zombies va?

Det första Dead Island var ett bra spel som inte syntes på grund av den haltande grafiken och alla buggar. Det nya Dead Island är nu hur vackert som helst, men det är fortfarande "bara" ett bra spel. Historien är lika klumpig, spelmekaniken fortfarande stel och uppdragen alldeles för simpla.

Speciellt om man jämför med Dying Light som Techland följde upp med. Det är, i alla fall i själen, den riktiga uppföljaren till Dead Island. Techland lyckades inte bara fixa grafiken utan även allt det som den här remastrade versionen av Dead Island fortfarande har problem med. Varierande speluppdrag, kvicka och exakta kontroller och intressanta egenskaper som man kunde låsa upp.

Jag hävdar bestämt att Dying Light var ett av förra årets bästa spel, och innan du som är sugen på Dead Island ens sneglar hitåt bör du fråga dig själv: har jag spelat Dying Light först?

Om svaret är nej så är det ditåt du ska styra stegen. Om du däremot spelat Dying Light, och älskade det, samt lyckades missa Dead Island första gången så finns det helt klart flera timmar underhållning att hämta här.

Men var beredd på att din spelkontroll kan råka illa ut. Min mötte golvet mer än en gång när mina vackra parkour-moves från Dying Light resulterade i en dödsskärm nedanför en lastbil med en hög zombies över mig. Och hur kul jag än hade i Dead Island har jag aldrig varit så sugen på att spela Dying Light igen som just nu. Det känns kanske inte som det bästa betyget för Dead Island.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Niklas Alicki

Niklas Alicki

Skribent

Niklas återupptäckte sin barndomskärlek till spel när han fick uppdraget att recensera det första Assassin’s creed på Sveriges radio. Sedan dess kombinerar han intresset för AC-serien och story-drivna konsolspel med att vara förälder och redaktör. Numera Playstation-trogen med aldrig mer än två meter från sin Vita.

Relaterat material

EssentielltRecension: Inside

Läs inte recensionen, gå och spela spelet istället.

EssentielltRecension: Metal Gear Solid 5: Phantom Pain

En studie i smärta. Big Boss är tillbaka och avslutar Metal Gear-sagan på bästa tänkbara sätt.

EssentielltRecension: Uncharted: The Nathan Drake Collection

Favoritäventyraren är tillbaka i riktigt god form.

RekommenderatRecension: Gears of War 4

Dra igång motorsågarna igen.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading