Recension: Game of Thrones S06E07: The Broken Man

Trasiga människor överallt.

OBS: Denna recension innehåller massiva spoilers från avsnitt 7 av säsong 6 av Game of Thrones. Så se upp om du inte sett avsnittet ännu.

Runt om i Westeros fortsätter konflikterna att växa och i mångt och mycket känns säsong 6 nästan som två hela säsonger inbakade i en där det känsloladdade The Door-avsnittet var en naturlig brytpunkt inför de enorma förändringar som är på väg. Och likt förra avsnittet fortsätter här saker att byggas upp, om än på ett något mer psykologiskt och nedbrytande vis.

Två sekunder in och jag undrar om jag råkade sätta igång fel serie. En idyllisk miljö, människor som arbetar och ler. Det är en naturskön bild som direkt tagen från Shire i Lord of the Rings, vackert och harmoniskt men vi alla vet att något snart är på väg att gå åt helvete. Det gör det alltid i Game of Thrones. Och när en man kommer in i bilden, bärandes en hel stock själv, blir vi snabbt medvetna om att en av seriens absolut bästa karaktärer är tillbaka på riktigt. Det är Sandor mother fucking Clegane!

2015/articles//a/1/8/3/4/6/7/6/eurogamer-jv6j0q.jpg
Jag vill ha en GoT-remake med Ian McShane i rollen som alla karaktärer. Inklusive drakarna.

Oj oj vilken början. För fjärde gången i seriens historia ger oss HBO en så kallad "cold opening", en sekvens innan introt, och det görs med bravur. För även om Sandor aldrig varit en av seriens största karaktärer så har hans resa varit en av de absolut starkaste och att se den trasiga mannen äntligen verka ha funnit någon slags ro är lika fint som det är tragiskt.

En stor del av avsnittet följer denna version av "the Grave digger", som Sandor kallades i boken. Det är minst sagt modigt att HBO vågar återintroducera karaktär efter karaktär denna säsong som varit borta under alltför lång tid. Samtidigt som Game of Thrones skruvar upp växeln är det ytterst tydligt att de börjar knyta ihop säcken och samla ihop alla spelare.

Det är också hos Sandor som The Broken Man är som allra bäst. För självklart är det den gamla hunden som titeln framförallt anspelar på, även om ett dussintal andra karaktärer kan appliceras på den. Numera söker den stackars brännskadade giganten frid och har blivit ett med folket samtidigt som han knappast har släppt sitt förflutna. Gudomliga Ian McShane gör som väntat ett utomordentligt arbete som prästen Ray (fan vad jag älskar McShane) och även om han inte levererar ett välkänt tal från böckerna så är jag hundra på att till och med de mest rabiata bokälskarna sitter häpna vid den utmärkt skrivna dialogen som McShane jonglerar med.

2015/articles//a/1/8/3/4/6/7/6/eurogamer-iko8mc.jpg
Lady Mormont lyssnar på råd, är redo att förändra sin synsätt men håller hårt vid sina principer. Farfar Jeor hade varit stolt.

Fjärde boken i serien - A Feast for Crows - är full av tråkiga karaktärer och till synes meningslösa utvecklingar (Dorne, hallå) men sjätte säsongen fortsätter att djupdyka i det som boken gjorde så intressant. Hos Ray och Sandor får vi se hur folket försöker överleva i ett land till bristningsgränsen förstört av krig där ingen kan komma undan. Och när tre män på häst rider in för att hotfullt fråga om vapen och mat lyfter serieskaparna in ännu en bortglömd faktor: Brotherhood without Banners. Dessa folkets kämpar som uppenbarligen tagit ett steg mot mörkret (kom igen, Stoneheart är på väg, känner du hypen?!) och inte synts sedan säsong 3 blir en naturlig motpol mot allt vad Ray försöker lära Sandor, och oss, under avsnittet.

För som Ray beskriver det är våld en sjukdom, och våld leder alltid till mer våld. Något det nya brödraskapet (under en ny ledare gissningsvis med tanke på att Beric var en vettig kille med något överdriven kärlek för eld) inte alls verkar förstå. Om något lär de märka det i kommande avsnitt när Sandor lär omfamna sin nyfunna filosofi kring våldet - det är ett nödvändigt ont. Och tro fasen att hämnd är ett nödvändigt ont för folkets nya kämpe anti-hjälten Sandor 2.0.

Vid Riverrun anländer Jamie och Bronn för att återta slottet från Catelyns farbror Blackfish, och HBO fortsätter att totalt kasta gamla karaktärer och konflikter i våra ansikten. Freys, Edmure, Red Wedding, Blackfish - alla trådar som försvann under ett par år och numera plockats upp. För som den stenhårda Blackfish säger till Jamie så är kriget inte över, inte så länge han håller Riverrun. Och jag tror honom: Ännu har våldsamheterna inte nått sin slutpunkt, även om de enorma krigen i söder verkar vara över. Nu är det offren från fruktansvärda tragedier som kommer ge igen och Blackfish har då fasen inte släppt Red Wedding.

2015/articles//a/1/8/3/4/6/7/6/eurogamer-d9qygc.jpg
Blackfish säger det bäst: Jamie är en besvikelse.

Trots att Jamie fortfarande känns splittrad som karaktär, där hans resa med Brienne klipptes hårt när han återvände till Cersei, så är dialogen mellan den blonda generalen och Blackfish ljuvlig att se på. Likaså är Jamies bitch slap av ett snuskigt Frey-äckel en av säsongens absoluta höjdpunkter. Exakt vad som kommer ske i Riverlands är möjligtvis inte helt säkert, men tydligt är det att alla involverade i Robb och Catelyns död snart kommer gå en hemsk framtid tillmötes. Äntligen!

Det är tur att någon är ute efter hämnd, för i norr verkar ingen komma ihåg ett piss med tanke på att inte ens de mest lojala familjerna ställer sig bakom Jon och Sansa utan ifrågasättande. Kajal-killen lyckas förvisso övertala Wildlings att följa honom in i krig - de vet ju trots allt vad som står på spel - men när vi till sist får möta Mormont-tjejen är det Davos som får kliva fram. Det är en spännande diskussion som visar upp den kanske coolaste och mest respektingivande bruden i hela serien (och hon är tio år). Om HBO ska satsa på en spinoff-serie har vi här det självklara valet. Kom igen hörni, ni vet att ni vill.

På andra ställen i norr går det hela värre till och en tidigare lojal familj ställer sig på Boltons sida vilket får Sansa att skriva ett brev till Littlefinger. Något som självklart kommer bita henne i röven, hårt. Mest intressant är att armén nu är på samma ställe som Stannis sist sågs och vi därför antagligen kan se fram emot en väldigt laddad konfrontation mellan Davos och Melisandre om vad som egentligen hände med Stannis dotter inom en nära framtid.

2015/articles//a/1/8/3/4/6/7/6/eurogamer-b3qrsw.jpg
Jon frågar efter senaste My Chemical Romance-plattan.

I Bravos händer för en gångs skull något när Arya köper sig en biljett till Westeros och sedan blir knivhuggen av en galen tant. Tanten är självklart hennes taskiga arbetskamrat och varför i helvete går Arya runt mitt på ljusa dagen? Efter tre knivhugg senare, en akut räddning rakt ner i vattnet och en paranoid vandring genom stadens gator sitter jag frågandes: Stämmer verkligen det vi fick se? Arya borde vid det här laget vara otroligt medveten om att lönnmördarna är ute efter henne och kan se ut som vem som helst - varför är hon så pass avslappnad? I sista scenen ser hon förvisso skräckslagen ut men vad hände med hennes svärd Needle och varför beter hon sig som en total idiot? Något är lurt och det hela känns lamt skrivet, vilket får mig att hoppas på någon slags överraskande vändning i nästa avsnitt. Speciellt eftersom allt annat i avsnittet var så otroligt tajt skrivet.

I väst slipper vi Daenerys och hennes töntiga tal för ett avsnitt, och även Tyrion som numera är en av seriens tråkigaste karaktärer är som bortblåst, och vi får istället ta del av järnfolkets psykologi-metod. Yara tvingar Theon att supa och säger sedan till honom att antigen skärpa sig eller skära upp handlederna vilket i alla andra situationer är en sådär lagom dålig idé men här fungerar alldeles utmärkt. Deras plan om att alliera sig med Dany är snäppet viktigare än att tönta sig (Yaras ord, inte mina) och bästa sättet att göra det på är att hänga på en bordell. Klassisk Game of Thrones-logik.

I King's Landing fortsätter High Sparrow med att försöka kontrollera stadens kungafamilj, nu med att övertala Margaery att hon måste ligga med lilla Tommen. Avsnitt efter avsnitt gör det desto tydligare att denna först tillsynes godhjärtade präst försöker bli en ordentlig spelare i tronspelet. För som Ray säger till Sandor så är det bara extremistiska idioter som tror sig veta vad gudarna vill, och High Sparrow utnyttjar detta till max.

2015/articles//a/1/8/3/4/6/7/6/eurogamer-qu9xe9.jpg

Därför är det inte konstigt att Margery, själv en kompetent spelare, ser igenom det hela och övertalar sin farmor att åka hem medan hon tar hand om sin kuvade man och de religiösa dårarna, strax efter att Cersei och the Queen of Thornes utbyter några av de hårdaste dissarna på den här sidan Westeros. Numera kvar i staden står Margery och Cersei mot varandra, med High Sparrow och hans galningar i mitten, där Tommen utan tvekan kommer bli ett offer inom en snar framtid.

Allt som allt spänner sjunde avsnittet upp bågen inför vad som kommas skall och börjar knyta ihop säcken steg för steg. Det är en intressant kontrast Game of Thrones målar upp här som tidigare inte varit alltför tydlig. För samtidigt som Jon och gänget samlar ihop krafter i norr för att möta det riktiga hotet vägrar våldet, och de inre konflikterna, släppa taget om människorna i Westeros. Offer reser sig upp för att straffa förövarna - om det så är Brotherhood without Banners, Sandor, High Sparrow och hans polare, Sansa eller Cersei - gång på gång fortsätter sjukdomen att sprida sig vidare och kvar blir endast trasiga människor utan en framtid.

The Broken Man fångar perfekt känslan som GRR Martin målar upp i sina böcker, om maktmissbruket och de mänskliga synder som driver oss till att slita sönder oss själva och gör oss blinda inför de riktiga problemen i världen. Uppenbart är att Westeros kommer vara en trasig värld när the Wall till sist faller och de vita vandrarna invaderar, och vi börjar närma oss den punkten med stormsteg.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Robin Stjernberg

Robin Stjernberg

Redaktionschef / Försäljningschef

"Är du en förrädare?" frågade de sura jämtarna när Robin red ner till Hallandsskogarna på en älg för att plugga film. "Nej", svarade Robin och tog sig en ordentlig prilla. "Jag infiltrerar södermarken" sa han. Förutom att snusa, och att vara en norrlänning, gillar Robin konstiga filmer, bastant hiphop och att spela episka äventyrsspel och hårda skjutare.

Relaterat material

FeatureFörtitt: Mario Tennis: Ultra Smash

Vår älskade Mario med vänner är tillbaka i ännu ett hysteriskt sportspel.

EA på E3, live

Klockan 22.00 drar EAs presskonferens igång. Vi på redaktionen streamar konferensen och kommenterar den i vår live-chatt som du hittar nedan. Häng gärna med!

FeatureFörtitt: Tom Clancy's The Division

Lucas har dykt ner i virushärjade New York och blivit smittad av online shooter-sjukan.

FeatureFörtitt: The Sims 4 Dags Att Jobba

Sheila Stormfeldt från danska Eurogamer har testat den kommande expansionen.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading