Ett himmelskt soundtrack räddar detta helvetesspel.

Jag älskar katter och planerar för tillfället att skaffa två nakenkatter tillsammans med min sambo. Därför var det självklart att jag tackade ja när chefredaktören bad mig recensera Playstation 4-versionen av She Wants Me Dead, spelet med världens mest ondskefulla katt. Efter att ha dött 689 gånger under min genomspelning, börjar jag känna lite tvivel kring det där med att skaffa nakenkatter...

Det är Göteborgsstudion Hello There som står bakom titeln. Premissen är simpel: jag är Max och min katt Lula har sakta men säkert börjat hata mig. Efter att ha trampat henne på svansen för sista gången, har Lula till slut fått nog. Katten bestämmer sig en dag för att gillra massvis av fällor för Max och mitt uppdrag är att ta mig igenom dessa med livet i behåll.

1
Lula är uppenbart inspirerad av Grumpy Cat, både när det gäller hennes sura yttre och den bittra personligheten inuti.

Spelet är en runner, men lyckligtvis ingen infinite runner. Det finns sammanlagt tio olika banor och trots att min totala speltid knappt blev en och en halv timme, var jag ändå helt utmattad när jag väl sprang i mål på den sista banan. Inte ens Dark Souls-serien har gjort mig lika frustrerad som She Wants Me Dead.

Till skillnad från en massa andra hoppa-över-hinder-och-dö-gång-på-gång-spel, är Hello Theres variant helt rytmbaserad. Varje bana bjuder på samma sköna soundtrack fast i olika versioner, och fällorna som finns utspridda rör sig i takt till musiken. Varje gång jag dör och får börja om från närmaste checkpoint, ändras låten en aning. På detta sätt blir ledmotivet aldrig tröttsamt, trots att det i grund och botten är samma slinga jag hör genom hela det plågsamma äventyret.

2
Tack vare musiken går det att räkna ut när det är dags att hoppa över ett hinder, vilket är en klen tröst i ett så pass utmanande plattformsspel.

Det märks tydligt att detta i grund och botten är ett mobilspel, eftersom varken grafiken eller spelmekaniken är särskilt avancerad. Liksom Limbo är miljöerna i She Wants Me Dead svartvita, med undantag för de röda eldflammor och andra slags specialfällor som dyker upp under de senare banorna. Det är ingen revolution för ögat, men det fungerar för genren.

När det gäller spelbarheten, är även den simpel. Jag kan springa och hoppa, inget annat. Jag kan inte ens gå tillbaka på banorna eftersom kameran inte kan åka till vänster, utan mitt enda alternativ är att ta mig vidare till höger. Mitt mål är att överleva kattens alla försök att döda mig, och jag misslyckas givetvis gång på gång.

Det är precis här som musiken har så stor betydelse. Det är nämligen de sköna, beroendeframkallande tonerna som får mig att vilja spela vidare istället för att ge upp. Evighetslåten hjälper mig att räkna ut mönstret hos alla svingande yxor och sylvassa rakblad som snurrar i min väg, och tack vare musiken orkar jag fortsätta. I vanliga fall skulle jag ha gett upp för längesen när det gäller denna typ av spel, men i She Wants Me Dead får musiken mig att stanna kvar.

3
Ställen jag dött på markeras med en gravsten. Vissa områden fick mig nästan att stänga av spelet i ren hopplöshet...

Trots den höga svårighetsgraden så är bandesignen inte helt oförlåtande. Det finns gott om checkpoints på varje bana och känslan när jag springer förbi dem är ljuvlig, framför allt under de fem sista nivåerna som är markant svårare än de fem första. Av de sammanlagt 689 gångerna jag dog, var 264 (!) på den allra sista banan. Där kändes varje checkpoint som en gåva från ovan. Visserligen tog det "bara" 39 minuter att klara den sista nivån, men med tanke på att hela spelet var över på blott en och en halv timme är det helt absurt att jag har ägnat nästan halva speltiden åt den sista banan.

I början av varje nivå utrustas jag med sex stycken extraliv (med tanke på skurk-kattens centrala roll tycker jag att det hade varit mer passande med nio), men extraliven är snabbt förbrukade. När jag förlorat mitt sista liv, finns dock möjlighet att köpa sex nya med hjälp av ihopsamlade poäng, för att på så sätt kunna fortsätta från senaste sparpunkten.

Jag upplever aldrig att jag har brist på kosing, men det beror nog även på att jag nästintill struntat i att spendera dem på de kosmetiska uppgraderingar som den argsinta katten belönar mig med, efter varje avklarad bana. Nya kläder, gravstenar och andra slags tillbehör finns att köpa, men de är rent ytliga ting och fyller ingen annan funktion än att ge min karaktär en gnutta mer personlighet. När jag trär på mig ett par vingar i hopp om att kunna flyga förbi alla fällor, blir jag förstås väldigt ledsen när jag upptäcker att de inte fungerar.

4
Utöver kläder till Max, går det även att låsa upp nya typer av gravstenar och checkpoints.

Något jag däremot inte begriper, är varför någon skulle vara sugen på att låsa upp de guldramar man belönas med ifall man klarar en bana utan att dö en enda gång. Jag lyckades ta mig igenom den allra första banan utan att dö, men den enda belöningen var lite rabatt på de utstyrslar som finns att köpa. Snacka om värdelös kompensation för allt jobb jag lagt ner för att klara en bana utan att dö.

Att det inte finns några vettiga uppgraderingar som skulle kunna förändra spelbarheten en aning och göra Max rörelsemönster mer varierat, känns till en början lite trist. Men med tanke på hur kort spelet faktiskt är inser jag snart att den oföränderliga, simpla spelmekaniken är spelets största behållning. För varje bana jag klarar av, känner jag verkligen hur jag blir bättre på att undvika djävulskattens dödsattrapper - trots att jag inte låser upp några fuskiga föremål på vägen.

Även om banorna hela tiden blir mer och mer utmanande, sker ökningen i svårighetsgrad på ett naturligt sätt och jag märker en sömlös förbättring i min egen tajming och uppmärksamhet. Detta gör mig sporrad att fortsätta, trots att jag dör mer och mer ju längre jag kommer. Hello There har verkligen lyckats när det kommer till bandesignen, men med tanke på att det bara finns tio olika nivåer vore det underligt om dessa tio inte var bra.

5
Lycka till!

She Wants Me Dead är visserligen mer utmanande än vad jag egentligen brukar tycka om, och att försöka låsa upp spelets guldramar är i mitt tycke en meningslös syssla, men musiken är så catchy att jag faktiskt aldrig vill ge upp förrän jag kommit hela vägen till slutet. Jag är ytterst stolt över att jag "bara" dog 689 gånger under min genomspelning, men samtidigt känner jag mig såhär i efterhand helt färdig med spelet. Det finns givetvis möjlighet att försöka slå mina egna tider på de olika banorna, men ärligt talat har jag inget behov av att utsätta mig för Lulas tortyr en gång till. Med det sagt kommer jag självklart låta mina vänner prova på She Wants Me Dead, bara för att kunna skratta åt deras misslyckanden.

About the author

Jerry Fogselius

Jerry Fogselius

Feature-redaktör

Jerry är en rödskäggig ung man som trots gingerhåret har en själ, vilken han lägger ner i alla sina texter. Han har ett helt rum dedikerat till spel, där en gammal burkteve står sida vid sida med en sån där modern ”plattskärm”. Han är en allätare som älskar äldre titlar lika mycket som de senaste actionspelen, och favoritliret Super Mario 64 går än idag lika varmt som när han tog sitt första hopp 1997 (Jerry har dock fortfarande inte lyckats tagit alla 120 stjärnor).