Recension: Game of Thrones S06E08: No One

Veckans knivhuggaravsnitt är äntligen här!

Underskrivna och dåligt motiverade berättelser med ett par få ljusglimtar. Det klart sämsta avsnittet i säsongen.

OBS: Denna recension innehåller massiva spoilers från avsnitt 8 av säsong 6 av Game of Thrones. Så se upp om du inte sett avsnittet ännu.

Efter förra veckans minst sagt rafflande avslutning, där tagningar av återuppståndna The Hounds nyfunna jakt på hämnd vackert kontrasterades mot Aryas förtvivlade jakt på säkerhet, var förväntningarna på veckans avsnitt "No One" minst sagt höga. Hur kunde Arya överleva tre (!) knivhugg från The Waif? Var det verkligen Arya vi fick se? Och varför slaktade Lem Lemoncloak och hans två kompanjoner från The Brotherhood Without Banners de oskyldiga byborna? Kunde det ha något att göra med en viss stenhjärtad ny ledare?

Det här avsnittet bjöd på många svar till dessa frågor, men dessvärre visade sig de här svaren vara allt annat än tillfredsställande. I en säsong som hittills bjudit på knivskarpt manusskrivande stod veckans avsnitt verkligen ut som en slarvigt skriven, märkligt motiverat och underligt utförd soppa som, vissa briljanta repliker till trots, nog kommer gå till historien som det sämsta avsnittet i den här säsongen.

För att ta tjuren vid hornen direkt så inleds avsnittet med Arya som, dödligt sårad som hon är, tar sig till sin nyfunna (och enda) vän Lady Cranes kvarter i teatern. Redan här får vi svar på förra veckans kanske mest brinnande fråga: ja, det var Arya som blev knivhuggen och nej, det var inte del av hennes plan. Kanske kan det tyckas galet att tro något annat, men det utomordentligt korkade sättet Arya förde sig på i slutet av förra avsnittet fick mig verkligen att tro att hon planerade något och att bli knivhuggen var del av den planen. Istället visar det sig nu att Arya inte lärt sig nånting överhuvudtaget från sin tid hos The Faceless Men, vilket får hela det berättelsespåret att kännas totalt meningslöst.

2015/articles//a/1/8/3/6/5/5/8/eurogamer-6j52uv.jpg
I need your clothes, your boots and your face.

Hon blir hursomhelst omhändertagen av Lady Crane, som givetvis blir brutalt mördad av The Waif eftersom det här är Game of Thrones och goda människor har ett superkort bäst före-datum. Efter en lång jakt genom Braavos gator och ett brutalt fall nedför en kulle snubblar Arya blödandes in i sitt mörka tillhåll som vi fick se i slutet av avsnitt 6, och väl därinne blåser hon ut det enda fladdrande ljuset i rummet och fortsätter med att brutalt mörda The Waif. Den här scenen får vi tyvärr inte se, vilket är tråkigt då den enda anledningen varför vi inte får det är för att serieskaparna för en sekund vill få oss att tro att det är Aryas ansikte som lagts till i The Hall of Faces, inte The Waifs. Men ärligt talat, trodde någon på det? Efter att en gång för alla övertygat Sexy Jesu...jag menar Jaquen H'Ghar att hon inte är ingen låter han henne gå, med en min som säger att det här nästan var hans plan från första början.

Efter sin avslutning känns Aryas äventyr i Braavos som den mest poänglösa sidoberättelsen i hela serien. The Faceless Men går från att verka vara en supercool och mystisk lönnmördarorden till en amatörklubb beståendes av två medlemmar som emotsäger sina egna regler och värderingar. Arya har lärt sig slåss i mörker, visst, men det är uppenbart att alla lärdomar om smygande och lönnmördande (ni vet, det som lönnmördare faktiskt GÖR) verkar ha gått henne helt förbi. Hon verkar inte ha utvecklats speciellt mycket som en karaktär, heller - snarare känns det som att hon gått ett halvt steg framåt istället för de hundra steg framåt hon borde gått med tanke på hur länge hennes eskapader med The Faceless Men varat.

Något som heller inte verkar ha utvecklats nämnvärt är The Hound. Efter en blodig och rent ut sagt svinrolig scen där The Hound konfronterar fyra Brotherhood Without Banners-medlemmar hittar han till slut förövarna från förra avsnittet, dock inte på sättet han (eller vi i publiken för den delen) anade. De står i en rättegång med snaror runt halsarna, omgivna av sina bröder och ledare. Dessa ledare är dessvärre samma som de var i säsong 3, Berric Dondarrion och Thoros of Myr alltså, vilket en gång för alla stänger dörrarna för introduktionen av brödraskapets ledare i böckerna. Efter ett fantastiskt utbyte mellan The Hound och Berric om vilka The Hound ska få döda (och hur) påbörjas en övertalningskampanj för att få The Hound att gå med i brödraskapet, vilket han till viss del verkar gå med på. Det här är en synnerligen märklig utveckling från förra avsnittet, där The Hounds redan brinnande hat för brödraskapet cementerades av mordet på Septon Ray. Varför han helt plötsligt bestämt sig för att ändra sig känns väldigt oklart, och framförallt omotiverat. Manusförfattarna får fortsatt IG i det här avsnittet.

2015/articles//a/1/8/3/6/5/5/8/eurogamer-esckjv.jpg
Dog Cleganbowl-hypen i det här avsnittet? Nej nej, what is hype may never die!

I King's Landing fortsätter bägaren att nästan rinna över, precis som den gjort hela säsongen. Efter att ha blivit konfronterad av Lancel Lannister och kompani och levererat den fantastiska repliken "I choose violence" skickar Cersei äntligen The Mountain på de religiösa fanatikerna, men scenens momentum pyser ut när de snabbt faller tillbaka. Varje gång man tror att trycket i King's Landing ska explodera så händer det ingenting, och det börjar bli frustrerande. Dessbättre bjuds vi senare på en hjärtskärande scen där Tommen kungör att Trial by Combat kommer förbjudas som rättegångsmetod, vilket på en gång tar bort det enda esset i rockärmen som Cersei hade och en gång för alla planterar kniven i hennes rygg. Blickarna mellan de båda var nästan outhärdliga, och det nästan ironiska användandet av Lannister-temat "Rains of Castamera" i bakgrunden gjorde det bara ännu värre. Tommens bästa scen hittills, helt klart.

Det kvalitativa skrivandet tar snabbt slut, dock, när vi återvänder till Jaimes belägring av Riverrun. Efter en märkligt dämpad återföring mellan Jaime och Brienne tillåts Brienne att komma in i slottet för att övertyga Blackfish om ta med sin armé till Winterfell och hjälpa Sansa. Föga förvånande säger han nej, vilket sätter upp en potentiell konflikt mellan Jaime och Brienne då Brienne ställt sig på Blackfishs sida i belägringen. Jaime vill dock undvika väpnad konflikt och försöker istället manipulera stackars Edmure Tully, Freys främsta fånge och den rättmätige arvingen till Riverrun. Efter att ha ägt Jaime i tio minuter med briljant nedlåtande repliker om Jaimes bristande karaktärsdrag blir han till slut övertygad att förråda sin farbror genom att infiltrera slottet och beordra sina män att ge upp, och allt på grund av ett löst hot från Jaimes sida om att han ska döda Edmures son (som han aldrig träffat) och fru (en kvinna han rimligen borde avsky med tanke på vilken familj hon tillhör). Sagt som gjort, Jaimes plan lyckas och Blackfish möter en ovärdig död (som inte ens visas). Slöseriet med det här berättelsespåret (och framförallt Blackfishs karaktär) är så stort att jag häpnar. Jag fattar att det är brådis för serieskaparna att hinna skildra allas berättelser innan serien är över, men det känns ändå som ett så pass klantigt hanterande att jag nästan baxnar. Fy fan.

2015/articles//a/1/8/3/6/5/5/8/eurogamer-nls66c.jpg
Varys kom, Varys gjorde inte ett skit och Varys drog.

Vi återförenas också snabbt med Tyrion och Varys. Den senare ska lämna Mereen för att åka på ett hemligt uppdrag i Westeros, vilket tajmas lägligt med en väldigt oväntad attack av slavägarna på staden. Som från ingenstans dyker hundratals skepp upp, och eftersom konflikten knappt hanterats i de senaste avsnitten känns det nästan som att man missat något. Och sen från ingenstans dyker Daenarys helt plötsligt upp, och efter det får vi inte se något mer i Mereen. Med tanke på att nästa avsnitt verkar uteslutande handla om The North kommer vi alltså inte få se upplösningen här förrän om två veckor, vilket återigen känns som ett fruktansvärt klantigt hanterande från manusförfattarnas sida.

Och det verkar tyvärr vara temat i veckans avsnitt - underskrivna, dåligt motiverade berättelser. Visst, The Hound briljerar i sina scener och visst, scenen mellan Tommen och Cersei var snudd på fantastisk, men avsnittet i övrigt lämnar mycket att önska. Inte minst med tanke på den höga standard som säsongen hittills hållit. Det är nog bäst att tolka avsnittets titel bokstavligt och kungöra att det här avsnittet är ingenting.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Lucas Jones

Lucas Jones

Skribent

Lucas är en nationalekonom in-the-making från Skåne som envist hävdar att Nintendo 3DS är den bästa konsolen som finns. Han är i dagsläget den enda spelskribenten i hela Sverige som inte har en nextgenkonsol, och är därmed lika förlegad som en VHS-spelare.

Relaterat material

RekommenderatRecension: Call of Duty Black Ops 3

Det udda syskonet i Call of Duty-familjen är tillbaka.

Kampanj för att få HeatoN till Let's Dance

Vill ni se HeatoN skaka rumpa på dansgolvet?

FeaturePåskäggen vi älskar

Många spel har gömda påskägg att bjuda på för den som är tillräckligt ihärdig i sitt letande. I denna artikel berättar redaktionen om sina personliga favoriter!

FeatureAndréas krönika #7: Fem spel jag vill se på E3

Andréas spekulerar i vad som kommer under årets E3 och vad han vill se.

Nintendo: Vi gör våra grymma IP:n fräscha

Nintendo-chefen Reggie Fils-Aime bemöter kritiken från E3-eventet.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading