Recension: Mario & Sonic at the Rio 2016 Olympics Games

Bland hästar, rugby och zikavirus

Mario & Sonic at the Rio Olympics är en godkänd minispelssamling som underhåller utan att glänsa.

Peking, Vancouver, London, Sochi och nu Rio. Mario och Sonic fortsätter att besöka de Olympiska spelen och bjuda på minispel av varierad kvalité. Denna gång står 14 grenar till spelarens förfogande och typiska Track and Field-tävlingar med knapphamrande i fokus blandas med rytmbaserad gymnastik, precisionskrävande pilbågsskytte och intensiv boxning. Överst i menyn hittas också tre sporter som har fått extra mycket kärlek: fotboll, rugby och strandvolleyboll. Det är med andra ord uppdukat för en riktig sportfest.

4

Tyvärr kommer festen av sig snabbare än invigningsceremonin är över. Anledningen är att runt hälften av grenarna är alldeles för korta och simpla för att utmana och underhålla. Löpning, simning, tresteg och så vidare har i stort sett exakt samma upplägg. Dessa grenar är dessutom så enkla att det snarare är en bedrift att inte knipa guldet på första försöket. Eftersom tävlingarna tar slut så snabbt kräver de inte heller uthållighet, något som ändå var en stor del i charmen i till exempel Track and Field till Nintendo 8 bit. Det översimpla upplägget gör även att flerspelardelen faller helt platt i flera sporter. Att trycka på ett fåtal knappar utan nämnvärd fart eller finess är helt enkelt inte kul oavsett hur många som gör det samtidigt.

Lyckligtvis finns det en handfull andra, lite mer avancerade, sporter som passar utmärkt för tävling. I första hand är det fotboll och strandvolleyboll som glänser. Det är knappast tal om några realistiska inkarnationer, istället är det förenklade versioner som passar utmärkt för både vana spelare och nybörjare. Du behöver inte ha en susning om vad offside betyder och röda kort lyser med sin frånvaro oavsett vilka brott du begår på planen. Strandvolleybollen är lika enkel även den; stå rätt och slå rätt är det viktigaste. Båda sporterna kräver dock en del strategiskt tänkande för att vinna, vilket gör att de har en klart längre livslängd än samlingens övriga grenar.

Den tredje större sporten, rugby, dras tyvärr med krångliga regler och sega matcher. Att jag inte förstår ett dugg av rugby i vanliga fall påverkar antagligen mina intryck, men med tanke på hur förenklad fotbollen är så borde något liknande ha gjorts här.

2

Utöver dessa tre sporter utmärker sig också pingis, pilbågsskytte och till viss del gymnastik (tänk dans/musikspel) och hästridning. I grunden är även dessa sporter simpla, men eftersom de passar så bra i tv-spelsform fungerar de utmärkt för lättsamt partyspelande med vänner och familj.

Något annat som gör spelet extra bra för partyspelande är den lättförstådda kontrollen. Oavsett om fotboll eller stafett står på schemat tar det bara några sekunder att lära sig kontrollen. Dessutom lyser oprecisa viftkontroller med sin frånvaro, trots att endast Wiimotes och plattkontrollen fungerar - Pro Controller och så vidare stöds inte av någon underlig anledning. Dessutom är det återigen trist att skärmkontrollen inte används på något fantasifullt sätt i en minispelssamling, även om syftet med de Olympiska spelen är att alla ska tävla med liknande förutsättningar. Men någon orealistisk bonussport kunde vi väl ändå ha fått?

Mario och Sonics OS-eskapader gör sig alltså bästa i sällskap med andra. Men du inte har några vänner att spela med väntar en enkel kampanj där du får välja mellan tre förvalda grenar per omgång. Om du når podiet fylls din plånbok på med pengar som kan användas för att låsa upp märken och roliga kostymer till din Mii.

En kul detalj som lyfter upplevelsen en gnutta är att "huvudmenyn" består av en strand befolkad av Miis från hela världen. Mii-figurerna berättar mer än gärna om landet de kommer ifrån och vi får bland annat lära oss att norrmän är superrika och de flesta svenskarna bor i södra Sverige eftersom den norra delen är kall och ogästvänlig. Det är skönt att spel äntligen berättar sanningen om oss stackars svenskar.

1

Mario & Sonic at the Rio Olympics bjuder på en blandad kompott av simpla till halvavancerade sporter av varierad kvalitet. Lyckligtvis, och lite oväntat ärligt talat, är topparna högre än dalarna och speciellt fotbollen och strandvolleybollen kommer att locka mig tillbaka till spelet långt efter att de Olympiska spelen har lämnat Rio. Lägg därtill pilbågsskytte och pingis så har vi en av de mer lyckade minispelssamlingarna till Wii U. Å andra sidan säger det kanske mer om antalet godkända minispelssamlingar till Wii U än hur bra Mario och Sonics OS-bidrag faktiskt är.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

P-A Knutsson

P-A Knutsson

Skribent

Sedan P-A kidnappade sin brors Nintendo 8-bit i slutet av 80-talet har han varit fast i spelens värld. Idag står alla nya konsoler vid tv-apparaten och de flesta äldre konsoler är redo att kopplas in när retrosuget blir för stort. P-A tycker om de flesta spelgenrer, men har svårt för fotboll och meningslösa Free to play-titlar.

Relaterat material

RekommenderatRecension: Pro Evolution Soccer 2017

Vi har slagit långbollar i den senaste upplagan av Konamis fotbollssimulator.

RekommenderatRecension: FIFA 17

Med nytänk och stabilt gameplay siktar FIFA efter fotbollstronen i år igen.

Recension: Pro Cycling Manager 2016

Petter har lekt taktiker på Frankrikes landsvägar.

Recension: Mario Tennis: Ultra Smash

Hela Mario-gänget är samlat och den här gången ger man sig på att slå på en försvarslös tennisboll.

Recension: Mario and Sonic at the Rio 2016 Olympic Games

Ännu ett OS. Ännu en missad potential.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading