Recension: Game of Thrones S06E09: Battle of the Bastards

Veckans Game of Thrones-avsnitt är äntligen här!

OBS: Denna recension innehåller massiva spoilers från avsnitt 9 av säsong 6 av Game of Thrones. Så se upp om du inte sett avsnittet ännu.

Det är ironiskt att direktöversättningen av veckans Game of Thrones-avsnitt "Battle of the Bastards" på svenska lyder "Oäktingarnas strid", med tanke på att stridsskildringen i avsnittet nog är den mest äkta som någonsin utförts. Seriöst, har någon av er någonsin känt er så obekväma att titta på när män dödar varandra med vassa metalobjekt som i det här avsnittet? Jag har definitivt inte gjort det, i alla fall.

Innan den eponyma striden inleds så får vi hastigt titta in på en annan strid. Belägringen av Mereen från förra avsnittet är i full gång, och den eldiga bombarderingen av staden bjuder direkt på en stark kontrast mot det leriga och isiga slagfältet som kommer sen. Nyss hemkomna Daenarys får en snabb uppdatering av Tyrion av vad som hänt under tiden hon varit borta, något allas favorit-Lannister utför med viss nervositet. Denna beror naturligtvis delvis på den rådande belägringen, men verkar också bero på det faktum att Mereen, trots Tyrions alla åtgärder som förbättrat staden, befinner sig mitt i ett krig. Men istället för att skälla ut eller förminska Tyrion som de flesta människor gjort i hans liv så accepterar Daenarys hans förklaringar och är t o m villig att lyssna på hans nya plan, något som illustrerar att Tyrion verkligen hittat sin rätta plats i livet.

1
Så jävla het scen.

Den nya planen verkar, initialt sett åtminstone, gå ut på att fredsförhandla med The Great Masters, något som givetvis direkt resulterar i förolämpningar mot Daenarys och orimliga villkorskrävanden. Lyckligtvis har Daenarys tre drakar och en hord svettiga hästmästare vid sin sida, vilket snabbt vänder striden till hennes fördel. Efter en fullkomligen badass-rörelse med kniven tar Grey Worm ut de två mest odrägliga Great Masters, och den kvarlevande lämnas överlevande men skitskraj för att avskräcka andra slavägare från att attackera. Nicely done.

Mereen-sekvensen avslutas med att Theon och Yara från ingenstans helt plötsligt finner sig själva i Mereens tronrum framför Daenarys och Tyrion efter slaget. Det känns lite slumpmässigt att de plötligt bara står där, även om tidigare avsnitt etablerat att Järnflottan faktiskt befinner sig i närheten, men utbytet mellan de fyra är ändå så pass välskrivet att det faktiskt inte gör så mycket. Tyrion avstår från att dra kukskämt för en gångs skull, Theon har slutat rycka med huvudet och Yara flörtar vilt med Daenarys - vad finns det att inte gilla? De bestämer sig för att alliera sig med varandra, vilket märkligt nog hänger på premissen att Yara och Theons folk inte längre får plundra, skövla och våldta, något Daenarys nyrekryterade Dothraki-hord med all säkerhet kommer göra när de tar sig till Westeros. Oh well.

4
Han må vara det värsta aset någonsin, men hans strategiska sinne är svårt att inte applådera.

Merparten av avsnittet utspelas i The North, och tonen sätts direkt när överhuvudena för Jons armé möter upp med Ramsay kvällen innan den stora striden för att fredsförhandla. Efter att initialt sett psykat Ramsay med provokationer om hans stridsoduglighet blir det dock Jon som blir psykad av Ramsay, något som inte minst märks längre fram. Sansa får i alla fall till den iskalla repliken "You're to die tomorrow, Lord Bolton. Get some sleep". Vackert, minst sagt.

Något som inte är lika vackert är den följande scenen där Sansa konfronterar Jon efter att han lagt fram sina krigsplaner för morgondagen. Efter att hon rätteligen påpekar för Jon att Ramsay inte är typen som faller i fällor, utan snarare är den som lägger fällorna själv fastslår Sansa att Rickon redan är förlorad, men istället för att lyssna på Sansas väldigt rimliga analys väljer Jon att skita i det eftersom han minsann mött värre än Ramsay Bolton i sina dar. Jon Snow, du vet verkligen ingenting.

3
En av de vackraste scenerna hittills.

Efter en hjärtvärmande scen mellan Davos och Tormund där den senare säger godnatt med den numera legendariska frasen "Happy shitting" beger sig Davos bort en stund från stridslägret, och råkar naturligtvis stöta på det sen länge utbrända bålet där en viss flicka blev ihjälbränd förra säsongen. Halvt begravt i snön ligger hennes trähjort som hon fick av en viss lökriddare, och naturligtvis får denna lökriddare syn på den. När nu Davos vet vad som hänt med Shireen tror jag vi kallt kan räkna med att Melissandres dagar är räknade, men vi får se. Kyligt av Davos att inte låta det gå ut över striden, i alla fall.

Detsamma kan inte sägas om Jon Snow, dessvärre. I ett mästerligt fall av manipulering inleder Ramsay striden med att föra ut stackars Rickon på slagfältet, släppa honom fri och låta honom springa mot Jon med den sadistiska twisten att han ska försöka undvika Ramsays pilar. Naturligtvis är detta en fälla för Jon, och naturligtvis faller han framstupa in i den. När han är meter ifrån sin bror borras Rickons bröst av en pil, och när han faller död till marken tappar Jon fattningen och rider i bärsärkagång mot Ramsay. Hans häst dödas av pilregnet, och snart står han ensam mot det dundrande kavallerianfallet från Ramsays riddare. I vad som kan vara en av de vackraste scenerna i säsongen gör sig Jon redo för att dö, bara för att precis hinna bli räddad av sitt eget kavalleri.

5
Hon fick sin hämnd till slut.

Den följande kaoset är den mest välkoreograferade och vackert filmade sekvensen seriens historia. Män faller till höger och vänster, pilar haglar, hästar krockar och döden kommer. Män förvandlas från just män till blodtörstiga bestar, inte minst Jon, och trots det rådande kaoset verkar det vara jämnt. Ramsay är dock inget om inte en sadistisk skitstövel och låter pilarna hagla gång på gång över både sina egna fiender och Jons, och när han sätter in sina spjutmän är det kört. Upptryckta mot berget av lik blir Jons vid det här laget pyttelilla armé fullständigt omringade av Ramsays spjutmän, som med hjälp av sina massiva sköldar trycker ihop armén och spetsar dem med sina långa spjut. Det är vidrigt att se, inte minst när paniken slår ut och alla försöker fly för sina liv. Här kommer också avsnittets mest klaustrofobiska del, när Jon knuffas ner på marken och håller på att kvävas i berget av lik och förtvivlat flyende soldater. Jag fick på riktigt andningssvårigheter av sättet det var filmat på, vilket är en riktig eloge till hur fantastiskt välfilmat avsnittet är. Scenen växlar också vackert mellan slagsmålet mellan Tormund och Smalljon Umber, där den senare verkar ha övertaget. Tormunds och Jons snabbt nalkande död verkar oundviklig, men samtidigt som Littlefingers armé ankommer i sista sekund kämpar sig Jon upp från de döda och Tormund biter av halsen på Smalljon Umber. Det är vackert på många plan, minst sagt.

Det känns befriande, om än väntat, när riddarna från Vale plöjer ner Boltons spjutmän. Likaså när Ramsays äckliga hånflin byts ut mot genuin förvåning och sedan avsky. Här porträtteras också Ramsay väldigt väl; trots att hans armé är utplånad tror han fortfarande att han har vunnit, och inte ens när Jon tar sig in i Winterfell, undviker alla Ramsays pilar och slår skiten ur honom tror han att han förlorat. Brutaliteten i scenen är också en stark påminnelse om att Jon inte längre är samma som han en gång var, och att hans tidigare dödsfall faktiskt har påverkat honom mer än vad kan tro.

Avsnittet avslutas med en av de starkaste scenerna i seriens historia. Sansa avfärdar iskallt alla Ramsays provokationer med att han kommer bli bortglömd vilket, för någon som Ramsay, är det värsta man kan höra. Att hon sätter hans egna hundar på honom är riktig poetisk rättvisa, och när hon går därifrån med Ramsays skrik i bakgrunden och börjar le märks det att inte heller Sansa är den hon en gång var. Kusligt.

Det må inte ha hänt speciellt många oväntade saker i avsnittet, men det faktum att det så brutalt och verklighetstroget skildrade de många fasorna i krig på ett så vackert sätt är i sig värt den största elogen av dem alla. Game of Thrones är en riktig institution i tv-världen, och med avsnitt som detta är det inte konstigt varför.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Lucas Jones

Lucas Jones

Skribent

Lucas är en nationalekonom in-the-making från Skåne som envist hävdar att Nintendo 3DS är den bästa konsolen som finns. Han är i dagsläget den enda spelskribenten i hela Sverige som inte har en nextgenkonsol, och är därmed lika förlegad som en VHS-spelare.

Relaterat material

FeatureFörtitt: Mario Tennis: Ultra Smash

Vår älskade Mario med vänner är tillbaka i ännu ett hysteriskt sportspel.

EA på E3, live

Klockan 22.00 drar EAs presskonferens igång. Vi på redaktionen streamar konferensen och kommenterar den i vår live-chatt som du hittar nedan. Häng gärna med!

FeatureFörtitt: Tom Clancy's The Division

Lucas har dykt ner i virushärjade New York och blivit smittad av online shooter-sjukan.

FeatureFörtitt: The Sims 4 Dags Att Jobba

Sheila Stormfeldt från danska Eurogamer har testat den kommande expansionen.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading