Recension: Tokyo Mirage Sessions #FE

När J-pop blir på blodigt allvar...

Ett ofta oinspirerat JRPG-äventyr som trots platt handling underhåller med roliga strider och fascinerande djupdyk i japansk J-popkultur.

Wii U är i en minst sagt intressant position just nu. Å ena sidan är den plattform åt det mest omtalade spelet på E3. Å andra sidan är den på sista varvet, med färre spel på horisonten än någonsin. Ett av dessa få spel är Tokyo Mirage Sessions #FE, en gång i tiden känt som Shin Megami Tensei X Fire Emblem, som utöver sin initiala avtäckning och sedermera demonstration på årets E3 aldrig riktigt stått i rampljuset. Vilket är ironiskt, med tanke på att spelet handlar om en grupp ungdomar som blir J-popstjärnor. Delvis, i alla fall.

Att kortfattat försöka förklara den minst sagt spretiga premissen i Tokyo Mirage Sessions #FE är snudd på omöjligt, men jag ska försöka. Spelet handlar om 17-åriga Itsuki Aoi, en gänglig Tokyo-student som tillsammans med sina vänner Tsubasa (en aspirerande J-popsångerska med ett mörkt förflutet och fumlig personlighet) och Toma (en självsäker machokille som redan jobbar i popbranschen) finner sig själva i ett krig mellan människor och Mirages (andar), där de sistnämnda är ute efter den musikaliska/estetiska energin som finns i varje människa, kallad Perfoma. Till sin hjälp har de tre vännerna goda Mirages, vilka de kan bindas samman med för att förvandlas till Fire Emblem-inspirerade karaktärer som kan utföra diverse attacker i strider, och i täckning av att jobba på en musikagentur får gänget hjälp av en rad färgstarka karaktärer för att driva tillbaka andarna till deras alternativa verklighet, Idolasphere.

1
Kopplingarna till Fire Emblem är förhållandevis få, men i striderna syns de.

Tokyo Mirage Sessions #FE är, med andra ord, det mest japanska spelet du någonsin hört talas om.

Som fallstudie i japansk kultur är det faktiskt väldigt intressant att utforska spelet. Det vältrar sig i psyket hos den J-popbesatta generationen unga människor som just nu växer upp i Japan, och räds inte från att nörda ned sig fullständigt i både terminologi och koncept som rör hela den kulturen. Riktiga platser i Tokyo som Shibuya och Harakuju går också att besöka i spelet, och (mig veterligen i alla fall) används låtar från aktuella J-popartister.

Det är inget snack om att spelet är fascinerande, alltså, men det känns samtidigt väldigt gjort. Handlingen, i grunden en berättelse om vikten av personlig utveckling och vikten av vänskap, känns igen från många andra JRPG-spel, inte minst Persona 3 och framförallt Persona 4. Likheterna med det sistnämnda är faktiskt på tok för många för min smak: byt ut småstadsidyllen mot storstadsmyllret, matsalshögkvarteret mot högkvarteret i musikagenturen och du har, med viss generalisering givetvis, en blekare kopia av det kanske mest älskade JRPG-spelet från de senaste 15 åren. Karaktärerna känns mer endimensionella i det här spelet också, inte minst de kvinnliga karaktärerna som många gånger reduceras till storbystade klantskallar som måste ta hjälp av de manliga karaktärerna för att klara av varenda liten sak. Att huvudkaraktären Itsuki helt saknar egna ambitioner och bara agerar efter vad de andra karaktärerna gör eller tycker förbättrar inte omdömet heller, direkt.

3
Grafiken lämnar mycket att önska.

Dessbättre är striderna inte lika endimensionella som karaktärerna som deltar i dem. Det är ett hyfsat enkelt turordningsbaserat stridssystem i klassisk SMT/Persona-anda som anammar Fire Emblems-seriens fokus på olika karaktärsklasser. Varje karaktär har ett vapen som uppgraderas genom att få erfarenhetspoäng (som också används för att få upp dina karaktärer i nivå), och när ett vapen är maxat kan ett nytt vapen skapas som får ännu starkare attacker. Olika fiendetyper är svaga/resistenta mot olika vapentyper och element - vilket innebär att mycket laborering måste göras för att hitta alla fienders svagheter. När en attack som en fiende är svag mot utförs kan de andra karaktärerna utföra så kallade "session-attacker", vilket i sin essens är kedjeattacker som används för att dela ut mer skada. Tricket i striderna är alltså att hitta en fiendes svaghet, utnyttja den och sedan aktivera sessionsattacker för att dela ut maximalt med skada, ett händelseförlopp som man snabbt vänjer sig vid och som känns lika tillfredsställande att få till stånd varje gång.

Samtliga stats i striderna visas tydligt upp på gamepaden, vilket är smidigt då det tar bort behovet att leta upp dessa i snåriga menyer. Gamepaden används även som en glorifierad smartphone, där meddelande från övriga karaktärer kan (i många fall måste) läsas, vilket känns som en kul gimmick. Spelets menyer och gränssnitt är också så snyggt designade att man gärna tillbringar mycket tid i dem, vilket är mer än vad som kan sägas om grafiken i övrigt.

2
Striderna är däremot väldigt bra.

Jag vet inte om det var en budgetgrej eller vad, men Tokyo Mirage Sessions #FE ser verkligen bedrövligt ut. Det blandar märkligt animerade animesekvenser med gameplaysekvenser som ser ut att vara direkt tagna från PS Vita-versionen av Persona 4. Ser man andra spel på Wii U, så som Super Mario 3D World eller Mario Kart 8, som inte ser ut som as blir det svårt att skylla denna fulheten på konsolens föråldrade hårdvara, så jag vet faktiskt inte vad Nintendos ursäkt i det här fallet är.

Tokyo Mirage Sessions #FE är en fascinerande djupdykning ner i J-popgenerationens psyke som, platta karaktärer och sin förutsägbara handling till trots, lyckas underhålla med sitt välkomponerade stridssystem. Det är fult som stryk, och på tok för likt bättre spel i genren, men för svältfödda Persona-fans är det ett helt okej sommarspel som kan dryga ut väntan inför Persona 5. Det hjälper inte Wii U:s minst sagt svaga position speciellt mycket, men med tanke på att det är ett av ytterst få spel som kommer till konsolen i år har jag på känn att Tokyo Mirage Sessions #FE ändå kommer hitta sin publik. Wii U-ägare har inte direkt råd att vara kräsna just nu, trots allt.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Lucas Jones

Lucas Jones

Skribent

Lucas är en nationalekonom in-the-making från Skåne som envist hävdar att Nintendo 3DS är den bästa konsolen som finns. Han är i dagsläget den enda spelskribenten i hela Sverige som inte har en nextgenkonsol, och är därmed lika förlegad som en VHS-spelare.

Relaterat material

RekommenderatRecension: Just Cause 3

Solstolar och explosioner.

RekommenderatRecension: Mega Man Legacy Collection

Den blå bombaren i sin ursprungsform.

EssentielltRecension: Uncharted 4: A Thief's End

Nathan Drakes sista äventyr är här och chefredaktör Andréas har avlagt sin dom....

Recension: Rise of the Tomb Raider (PC)

Redaktionens största Nickelback-fan har skruvat upp inställningarna till max och jagat skatter i Lara Crofts nya äventyrsspel.

RekommenderatRecension: God of War 3 Remastered

Samma gamla häpnadsväckande hämndhistoria.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading