Recension: Game of Thrones S06E10: The Winds of Winter

Herrejävlar.

Ett fantastiskt crescendo av ett avsnitt som lyckas knyta ihop flera år gamla berättelsespår på ett värdigt och vackert sätt.

OBS: Denna recension innehåller massiva spoilers från avsnitt 10 av säsong 6 av Game of Thrones. Så se upp om du inte sett avsnittet ännu.

Det bästa med Game of Thrones är de stora stunderna. Vanligtvis begränsas dessa till en handfull per säsong, i vissa fall för att budgeten kräver det och i vissa fall för att inte utmatta tittarna totalt. Den sjätte säsongen av serien har nästan konsekvent struntat i detta och bjudit på den ena häpnadsväckande scenen efter den andra, något som urartade i den känslosamma striden i förra veckans "Battle of the Bastards". Trodde vi, i alla fall. Veckans avsnitt "The Winds of Winter" innehöll så många stora händelser att den hade kunnat utgöra en hel säsong, och med tanke på att många av dessa var scener som fans väntat på att få se i flera år så är jag säker på att jag inte är ensam om att tycka att det här är ett av de allra bästa, om inte DET bästa, avsnittet i serien hittills.

Det kan låta hyperboliskt som tusan, men jag för skeptiker skulle jag vilja hänvisa till avsnittets inledande sekvens i King's Landing, som i alla utföranden stod ut som något av det mest välgjorda jag någonsin sett på tv. En illabådande pianoslinga spelas i bakgrunden när Cersei, Tommen, Margaery och High Sparrow på olika sätt och på olika håll förbereder sig för den förstnämndes rättegång, och i takt med att Cerseis faktiska intentioner gör sig kända för tittarna tillsammans med Grand Maester Pycelles råa dödsfall och Lancel Lannisters desperata krypande mot det brinnande ljuset i pölen av wildfire byts musiken ut mot mastiga orgeltoner. När en sista, desperat blick utbytes mellan Margaery och High Sparrow exploderar både kyrka och scen i ett vilt brinnande crescendo, en härjande kontrast mot den kyligt leende Cersei som efter en säsong av motgångar äntligen vunnit. Häpnadsväckande, minst sagt.

2
Ni har Cerseis tillåtelse att kissa på er själva av rädsla.

Men ingen seger är utan förlust i Game of Thrones, och tack vare sin eldiga hämnd förlorade Cersei det enda kära hon hade kvar. Tommens självmord var verkligen kusligt utfört, eftersom den verkligen visade hur snäll och foglig han var - till och med i döden. Han lägger lugnt ifrån sig sin krona, går stilla mot fönstret och sedan bara faller, alltmedan staden brinner och skriken lyder. När Cersei senare får se hans döda kropp verkar hon inte ens förvånad; det är som att hon redan tidigare accepterat att han är förlorad och redan sörjt honom.

Den avslutande scenen med Cersei var verkligen kronan på verket (pun intended...). När hon sätter sig på järntronen och blir krönt till drottning över Westeros får hon allt hon någonsin önskat, samtidigt som hon precis har förlorat allt. Cersei är verkligen farligare än någonsin, och av de sjukt stela blickarna utbytta mellan henne och Jaime att döma kommer hon inte ens ha sin incestuösa tvillingbror vid sin sida längre. Vad som helst kan verkligen hända, just nu.

3
Så fint att äntligen se Arya le igen!...eller?

Den andra kröningen i avsnittet var desto mer glädjande att beskåda. Efter ännu ett fantastiskt tal av briljanta Lyanna Mormont kungjorde samtliga (nåja) ätter sin lojalitet för Stark, eller mer specifikt för Jon som utnämndes till King of the North på ett sätt som påminde om scenen när Robb fick samma titel. Sophie Turner bjöd på toppen skådespel här när hon skildrade en Sansa som å ena sidan var glad för sin halvbror, men å andra sidan inte riktigt kunde dölja sin avundsjuka. Att Littlefinger fortfarande till viss del kan manipulera henne stod också klart i avsnittet, även om hon verkar vara medveten om det själv. Räkna med framtida konflikter mellan Jon och Sansa, dock.

För att på något sätt illustrera hur fullständigt sjukt veckans avsnitt var så var Jons kröning inte ens det största som hände hans karaktär i avsnittet. Efter tjugo år av fanspekulationer stod det äntligen klart vem Jon Snows mamma var, och glädjande nog var det precis den karaktären många lyckats gissa: Lyanna Stark, Ned Starks lillasyster. Vem pappan var hördes dessvärre inte, men med tanke på att Lyanna sade att en viss Targaryan-hatande Robert Baretheon skulle döda bebisen om han fick reda på vem pappan var tror jag alla vi kan gissa vem det egentligen är.

1
Drottningen vi alla håller på.

Som om det inte redan fanns tillräckligt mycket scener för att glädja fans i det här avsnittet fick vi äntligen se den kanske vidrigaste karaktären av dem alla möta sitt slut. Efter en vedervärdig middagsscen som väckte tankarna kring Red Wedding fick vi se en ensam Walder Frey bli bjuden på paj av en enkel tjänsteflicka, som skulle visa sig vara en viss Arya Stark i förklädnad. Hur tusan hon tog sig till Westeros så snabbt, eller hur hon fick tag på tjänsteflickans ansikte, har jag ingen aning om, men jag bryr mig faktiskt inte. Att pajerna ifråga innehöll Walder Freys två söner, vilket är taget från böckerna, i kombination med Lyanna Mormonts tidigare raljering om att "The North Remembers", var nog för att äntligen ge upprättelse till den delen av böckerna som serieskaparna till synes struntat i att skildra. Walder Frey har mött sitt slut, The North har äntligen lärt sig sin läxa och Arya är äntligen hemma igen. Visst, hon har blivit en sadistisk fullblodspsykopat under resans gång, men nu kommer hon åtminstone få vara det i sällskap av sin familj. Förhoppningsvis i alla fall, men sen är ju det här Game of Thrones så nånting kommer ju antagligen förhindra det...

Någon som förhindrade en scen från att bli dålig (segway!) var Oleanna Tyrell som i den kanske mest meta av alla scener fullständigt ägde förra säsongens fyra mest hatade karaktärer: Ellaria Sand och hennes tre döttrar. The Sand Snakes, som de kallas, har med sina usla repliker och ännu uslare skådespel kommit att bli ett stående skämt inom Game of Thrones-communityn, så att få höra den bästa munhuggaren i Westeros be dem hålla käften när de försökte jiddra var minst sagt befriande. Scenen blev också desto bättre när Varys äntrade, när det stod klart att de båda hushållen skulle alliera sig med Daenarys för att ner Lannisters. Cersei får akta sig.

4
Så nära varandra, men ändå så långt borta...

Säsongen avslutades med den scen som fans velat se sen det allra första avsnittet. Med tillskottet av Dornes och Highgardens arméer seglar nu Daenarys med sin massiva hord av Dothraki och sina tre enorma drakar mot Westeros, vilket efter år av bakslag och tristess i Daenarys berättelsespår nog kan vara det mest upplyftande jag har sett. Att hon dessutom utnämnt Tyrion till sin Hand, ett tecken på deras uppskattning för varandra, gör att hypen för den nalkande konfrontationen blir desto större. Säsong 1 till 3 må ha handlat om War of the Five Kings, men säsong 7 till 8 kommer handla om War of the Two Queens. Hur fett låter inte det, egentligen?

"The Winds of Winter" lyckas toppa berättelsespår som tagit flera år att utveckla och göra det fullkomligt glimrande. Från avslöjandet av Jon Snows mamma till Cerseis kröning som drottning, från Daenarys färd mot Westeros till Jon kröning som konung - allt föll på plats den här veckan, och på det bästa möjliga sättet dessutom. Game of Thrones visar fortsatt att det är en serie som handlar om de stora ögonblicken, och med tanke på att det här avsnittet hade flest stora ögonblick av alla avsnitt i serien hittills är det heller inte konstigt att det därför också är det bästa. Hatten av.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Lucas Jones

Lucas Jones

Skribent

Lucas är en nationalekonom in-the-making från Skåne som envist hävdar att Nintendo 3DS är den bästa konsolen som finns. Han är i dagsläget den enda spelskribenten i hela Sverige som inte har en nextgenkonsol, och är därmed lika förlegad som en VHS-spelare.

Relaterat material

FeatureTrailern - spelvärldens samhällsfara nummer ett?

Alex om ständigt krossade förväntningar i spelvärlden.

FeatureThrowback Thursday: Eternal Sonata

Så mycket mer än bara ett spel.

FeatureThe Witcher III: En värld utan kompromisser

Adam har fått chanen att intervjua Witcher-teamet om spelvärlden i deras efterlängtade rollspel.

Tävling: Vinn massor av Fallout-prylar

Prylar och loot - vi tävlar ut ett härligt Fallout-paket.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading