Ett smått intressant spel som känns fruktansvärt gammalt och slarvigt designat utan nostalgi.

När den senaste generationen av konsoler släpptes var det inte många rollspel som del av utbudet. En av de som var först ut med ett var de franska utvecklarna Spiders. Spelet var Bound By Flame och det togs emot minst sagt ljummet av kritikerna, men det lyckades gå runt ändå tack vare låg konkurrens. Nu är det dags för deras nya rollspel; The Technomancer.

Jag var faktiskt ganska intresserad av spelet innan jag fick det. Förra året gav oss The Witcher III, Fallout 4, Pillars of Eternity, Shadowrun: Hong Kong och Bloodborne och var ett fenomenalt år för den genren. Men mitt hjärta har fortfarande ett djupt hål sedan Mass Effect 3: Ett riktigt Science Fiction-rollspel. Det var något The Technomancer verkade kunna leverera om än med en mer ödmjuk budget.

1
Vi kanske inte kan forma Zachariah hur vi vill men vi kan i alla fall justera lite av hans utseende.

Det är 200 år in i framtiden och mänskligheten har koloniserat Mars. Men allt är knappast frid och fröjd. Istället för idylliska kolonisatörer så har vårt ursprung nästan glömts bort och vi är uppdelade i klaner, företag och små samhällen.

Vi spelar som Zachariah, en så kallad technomancer. Han är en av få individer som fötts med förmågan att kunna alstra elektricitet och använda detta till sitt förfogande. Han är också likt alla andra av sin sort en del av militären och en order svuren att skydda deras hem. Men som i alla spel så kan saker inte ske utan lite drama och plötsligt så är vi ett mål för den totalitära, hemliga polisen och vårt enda hopp är att försöka kontakta Jorden.

The Technomancer är lite som att kliva in i en tidsmaskin. Så fort jag och min karaktär Zachariah satte våra fötter på ett framtida Mars hade jag rest över 10 år tillbaka i tiden. Det kändes som om jag spelade Star Wars: Knights of the Old Republic II igen. Vissa kanske kommer ihåg att jag skrev en text förra året om hur jag tyckte om det spelet väldigt mycket, men hade då det spelets ålder i åtanke.

3
Spelvärlden är varierad men samtidigt kompakt och rörig.

Jag medger att jag saknat tiden när mina poäng i Karisma räddar dagen och jag kan plöja genom fråga efter fråga för att ta reda på mer om världen och karaktärerna omkring mig - detta medan jag bygger band med allierade eller namn på fiender. Det finns en mängd med karaktärer och organisationer i spelvärlden jag kan påverka med mina val och kunskaper. Men jag får detta utan en stor del av den polish jag blivit bortskämd med. Hastigt och ofta ganska sådär dialog levereras från karaktärsmodeller med vilt fladdrande från start, men det slutar inte där.

Spelvärlden är visuellt varierad men krampaktigt och livlöst designad. Trots att det finns en dagscykel som påverkar uppdrag och som får mig att med jämna mellanrum vila för att undvika negativa statuseffekter, så är det inte mycket mer än tiden då jag navigerade genom de nästan labyrintliknande korridorerna på Nar Shaddaa 2004. Det är ingen massiv, öppen värld som är så populärt nu för tiden utan en serie av hubbområden och laddningstider mellan alla. Men det är i alla fall inget jag håller emot spelet.

Absolut så finns det många små positiva detaljer som jag tycker om. Det finns gott om utrustning som alla har olika små siffror, fördelar samt nackdelar och jag älskar att sitta ett antal timmar och leka med dem. Mycket kan även uppgraderas vilket lämnar också synliga spår i min utrustning. Allt detta byggs såklart med de små komponenter jag hittar i soptunnor och skåp jag kan hitta. Simpelt, enkelt men ger mig mer att göra och tänka på.

5
Spelets öga för utrustning och detaljer, speciellt när vi uppgraderar vår utrustning, är en av spelets positiva sidor.

Jag tycker också om spelvärlden. Mars är en avlägsen plats där företag styr och vatten är en av de största resurserna på planeten. Faktum är att Serum, en komponent och vätska, både används som valuta och för tillverkning av till exempel helning. Efter en strid kan du till och med suga upp de mängder som finns i nedslagna fiender och monster för lite extra i plånboken, detta kostar dig dock karma. Världen påminner lite om Red Faction: Armageddon med lite Metro: 2033 och minimala mängder Dune som krydda.

Det är dock inte mycket mer än dessa små fläckar som gör mig uppspelt av The Technomancer. För återigen så lider jag av spelets genrearv. Menyerna är långsamma och min logg för alla uppdrag är underutvecklad och kan mycket väl bugga. Under ett uppdrag så räddade jag ett par handelsmän från lokala gangstrar, bara för att så fort jag lämnat byggnaden bli påmind om att rädda dessa stackare igen.

De var såklart fria i spelet och fanns inte kvar när jag åter igen gick in och slagit ner alla vakter som på tre sekunder efter jag gått fyllt upp byggnaden igen. Uppdragen använder även luddiga termer utan vidare beskrivning bortom "Ta reda på mer om motståndsrörelsen" med en liten hög frågetecken vid den lokala marknaden. Detta innebar tydligen att jag skulle gå några kvarter bort, slå ihjäl vakterna till en mafiaboss och prata med honom (han reagerade inte ens på att hans dörrvakter samlade flugor utanför hans dörr) om saken.

2
Att gå upp i nivå påminner mig faktiskt lite om The Witcher 2 från 2011.

Zachariah är som ovan skrivet en så kallad Technomancer och med hans förmåga att alstra elektricitet spelvärldens motsvarighet till en magiker. Men att skjuta lite blixtar är bara en del av det spelet erbjuder då detta kombineras med spelets närstridssystem. Det är det sistnämnda som är titelns brottsling och det är stundtals svårt att noggrant uttrycka min frustration med detta utan att vilt börja slå på mitt tangentbord.

Vårt arsenal går inom tre olika stridsstilar. Vapen med sköld, vapen med en pistol eller en stav. Alla dessa faller inom respektive roller som tank, tjuv och krigare med olika för- och nackdelar som troligen inte överraskar erfarna rollspelare. Attackerna är, utöver de elektriska, vanliga anfall, blockbrytare och att kunna ducka för attacker.

Detta är på pappret stilrent och enkelt att lära sig men ett stort problem är hur stelt spelet är. Varje knapptryck är ett dyrt löfte känns det som och det saknas flexibilitet eller möjlighet att ångra sig. Råkar jag under en strid trycka på att ducka två gånger är jag dömd att till exempel graciöst hjula in i fienden som stod redo för mig bara en bit bort. Mina försök att göra skada eller paralysera en motståndare följer exakt samma regler.

4
Spelets dialoger är inte alltid så hemskt väl levererade. Eller skrivna.

Systemet är nästan ett duellsystem redo för enstaka möten och bossar. Men när jag möter flertalet fiender, något jag gör gång på gång medan jag springer fram och tillbaka, så faller det sönder snabbare än ett korthus i en tornado. Enkla uppdrag låter mig dö om och om igen när jag möter två-tre tjuvar i trånga korridorer. Jag tvingas ständigt försöka rada upp mitt motstånd så bara en åt gången kan attackera mig eller backa ut ur deras små zoner så de springer iväg så jag kan få första slaget igen.

Jag kanske har blivit bortskämd av The Witcher III som låter mig dansa fram med mig utrymme för små misstag chansen att anpassa min taktik mer. Men The Technomancer känns som om de var halvvägs mellan att försöka få Knights of the Old Republic II med Dungeons & Dragons osynliga tärningskastande att bli mer som CD Project Reds rollsspelserie och helt plötsligt gav upp.

The Technomancer är inte ett rakt igenom ruttet spel. Det är inte ens det första rollspelet som haft chans att vara bra med klassiska inslag och dåliga strider. Biowares första Mass Effect-spel var en ganska undermålig actionupplevelse men lyckades väga upp med ett starkt berättande och en intressant värld. Spiders kan ha haft ambitionen med deras senaste spel men resultatet är inte riktigt där. Det hade behövts mer polering.

6
En inte alls ovanlig syn i spelets strider. Kaotiskt, krampaktigt och frustrerande.

Vad som hade kunnat vara ett riktigt trevligt rollspel värt att nämna dränks av dess tekniska och designmässiga missar, stora som små. För spelvärlden kan stundtals vara intressant och erbjuda något vi inte alltid ser i ett spel. Det är synd, för jag såg väldigt mycket fram emot att få något njutbart som kanske inte hade en enorm AAA-budget.

Jag har spelat mycket värre spel så skulle ni fortfarande ha intresse för The Technomancer så finns det absolut sämre köp ni kan göra. Men ni ska vara beredda på att det kan kännas minst lika slarvigt som det är ambitiöst.

About the author

Adam Holmberg

Adam Holmberg

Skribent

Adam är en pedantisk västgöte som anser att ha ett liv är överflödigt. Spel är hans största intresse tillsammans med science-fiction och intag av energidryck tätt bakom. Hans mål i livet är att bevisa för alla att Uncharted 3 är som bäst mediokert.