Recension: Inside

Läs inte recensionen, gå och spela spelet istället.

Inside är en obehaglig, surrealistisk och otroligt vacker upplevelse som tar allt bra med Limbo och gör det bättre.

Det här är ett riktigt bra spel. Alltså verkligen hur bra som helst. Stämning, spelmekanik, ljuddesign, musik och den visuella estetiken är alla på mycket hög nivå. Om du redan nu vet att du har något litet intresse av att spela det här spelet kan jag lugnt uppmuntra dig att spela det - och sluta läsa fortsättningen på den här recensionen på en gång.

Är du kvar? Ok jag fattar, du vill ha några stycken till för att bli övertygad. Du kanske spelade Limbo, Playdeads förra spel, och tyckte det var stämningsfullt och intressant. Du gillar kanske indiespel som går sin egen väg. Eller bara bra speldesign överlag? Jag kan skriva några rader om det också, och jag ska göra mitt allra bästa för att inte avslöja för mycket.

Inside är nämligen ett spel som du tjänar på att gå in i utan för mycket förhandsinformation. Världen som Inside utspelar sig i är full av stunder som tar andan ur dig. Miljöer som är häpnadsväckande i både dess design och atmosfär, och händelser som träffar dig likt en knytnäve i magen. Och det är aldrig så effektfullt som första gången.

1

Precis som Playdeads succéspel Limbo från 2010 spelar du återigen en liten pojke som börjar sin resa i ett skogsparti. Och likt Limbo ska du lösa olika plattformspussel utmed en 2D-värld för att hela tiden röra dig till höger om skärmen. Men där Playdeads föregångare skapade en alternativ sagovärld som grundade sig i något väldigt fiktivt är Inside både något mer realistiskt och surrealistiskt på samma gång.

Det är en värld som på många sätt liknar vår egen, med människor, vackra landskap och höghus. Allt känns igen, men det är något i periferin som känns väldigt fel. Allt och alla är fientliga till dig. Du vet inte om du flyr eller försöker komma fram till något, du vet bara att du måste vidare.

Det finns något djupt obehagligt i varje sekvens av spelet. Limbo hade sin spindel som följde spelaren genom en stor del av spelet, ett ständigt hot som hängde över många av pusselelementen. I Inside är det hela världen som är spindeln. Som spelare översköljs man av känslor av ensamhet och alienation, blandat med ren skräck och djup fascination.

2

Dessa känslor förmedlas för det mesta genom omgivningarna. De kräver dessutom din uppmärksamhet, för även om spelet utspelar sig helt i en 2D-värld så spelar miljöerna i bakgrunden in i flera olika pussel. Från att du blir jagad av hundar som kommer in i förgrunden till stora maskiner vars tryckvåg blåser iväg dig från skärmen.

Människor kan komma in i förgrunden och jaga dig om du springer vid fel tillfälle. Och om du blir fångad dödar de dig genom att vrida nacken av dig med ett tydligt knakljud. Inside dröjer sig kvar vid dödsanimationerna länge. Inte för att straffa dig som spelare, några sekunder senare startar du om vid ett generöst checkpointsystem. Det handlar istället om att understryka den hotfulla omgivningen. Du ska aldrig kunna känna dig trygg i den här världen.

Även de tillfällen då miljöerna inte utgör ett direkt hot kräver de dig på all din uppmärksamhet. Den monokroma färgskalan från Limbo är tillbaka, men med ett större djup och känsla för detaljer som föregångaren inte kan mäta sig med.

Det är här mina favoritstunder i Inside utspelar sig. Transporterna mellan pussel, där jag som spelare andas ut en aning. Tar in grandiosa scener från fabrikslokaler och gigantiska byggnader under vatten.

De är alla utsökt designade med spelet kring kontraster i fokus, ofta genom att låta ljusinsläpp från fönster eller med lampor sätta tonen. I princip varje ruta av spelet skulle kunna ramas in och sättas på en vägg.

Alltifrån vatteneffekter till rök och ljussättning är otroligt välgjorda. Framför allt: de tillför alla något till spelets atmosfär. Det här är helt ärligt ett av årets snyggaste spel.

3

Däremot är det inte ett svårt spel. Pusslena rör ofta din omgivning, att hitta sätt att nå upp till ett rep eller att komma förbi en dörr. De är alla lättare än Limbo och det dröjer sällan mer än någon minut innan man kommer på hur man ska ta sig framåt. Vissa ser det säkert som något negativt, men jag tycker de lägger sig på en perfekt nivå där pusslena aldrig förstör dramaturgin.

Dessutom är de ofta extremt välgjorda. Vid flera tillfällen går speldesignen hand i hand med ljudet. Det blir nästan en fråga om hönan eller ägget, utformades pusslena efter musiken, eller gjordes musiken efter pusslena? Det finns stunder då de är en och samma, som när du som spelare måste marschera i takt med andra karaktärer för att inte bli upptäckt. Eller när den tidigare nämnda tryckvågen från en mystisk maskin dödar dig som spelare om du inte tajmar dina rörelser med ljudet.

Det är i de stunder då spelets alla olika delar kommer ihop som allt harmoniserar med varandra. Ljud, design och spelmekanik som alla verkar för att du som spelare ska känna något, få perspektiv på den värld Limbo utspelar sig i.

Kanske till och med dra en parallell till vår omvärld? Men den diskussionen lämpar sig till ett annat format, en annan tid. Jag längtar efter att få prata om det här spelet med någon, och kanske kan den här recensionen utgöra ett underlag för mer samtal i vårt forum eller på vår Facebooksida.

4

Om du var en av dem som fortsatte läsa recensionen så hoppas jag att jag lyckats övertala dig nu att spela Inside. Speciellt om du spelade Limbo. Inside är stöpt i samma form som Limbo, men med Inside har Playdead gjort något med mycket större ambitioner.

Jag fattar om du tänker att det ligger lite för nära det de redan gjort. Och många av elementen känns igen från Limbo. Men tro mig, det här är en mycket mer komplett och oförlåtande upplevelse, med magnifika stunder som kommer hänga kvar inom dig som spelare efter att du speleat igenom det.

De har tagit Limbos grunder men skapat en mycket mer komplett och fascinerande upplevelse. Spela spelet nu.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Niklas Alicki

Niklas Alicki

Skribent

Niklas återupptäckte sin barndomskärlek till spel när han fick uppdraget att recensera det första Assassin’s creed på Sveriges radio. Sedan dess kombinerar han intresset för AC-serien och story-drivna konsolspel med att vara förälder och redaktör. Numera Playstation-trogen med aldrig mer än två meter från sin Vita.

Relaterat material

EssentielltRecension: Uncharted: The Nathan Drake Collection

Favoritäventyraren är tillbaka i riktigt god form.

RekommenderatRecension: Gears of War 4

Dra igång motorsågarna igen.

Recension: Lego Star Wars: The Force Awakens

Andréas har klubbat dansk plast i den yttre rymden.

RekommenderatRecension: Until Dawn

Enda enda lång filmsekvens eller en spelbar skräckfest? Alex Pettersson har svaret.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading