Recension: Song of the Deep

Insomniac gör ett indiespel enligt konstens alla regler, men har missat det här med att erbjuda något originellt.

Insomniac dyker ned i havsdjupet med metroidvania-upplägget som skattkarta. Skatten glimrar till ibland, men utav brons snarare än guld.

Insomniac är spelstudion kända för sina färgglada AAA-spel fullproppade med finurliga vapen. De ligger bakom höjdare som Ratchet and Clank, mellanmjölkspelen Resistance och några riktigt ruttna skapelser i Sunset Overdrive och Fuse. De kan hantverket inom sitt skrå, men hur går det nu när de ger sig ut på outforskat indiespels-djup med Song of the Deep?

4

"Indiespel" som koncept har blivit så etablerat att de nu har sin egen mall att gå efter. En mall som numera exploateras av alla som vill skänka lite "konstnärlig credd" till sig själva, lex EA och Unravel.

Braid och Limbo satte standarden för dessa stämningsfulla pusselplattformare, men det är nog metroidvania-mallen som är populärast att efterapa just nu tack vare guldkorn som Axiom och Ori and the Blind Forest. Det har kanske redan har blivit en klyscha att säga att alla nya spel med en liten budget och en stor ambition bara är trötta kloner på indiespelspärlorna från förr, men tyvärr går den känslan inte att tvätta bort när det gäller Insomniacs nya spel.

3
Visst är det snyggt, men också lite tråkigt.

Tanken kanske inte är att det skall vara ett indiespel, men Song of the Deep tickar onekligen alla boxar för att uppnå en sådan status; poetisk och högtravande titel, check, en allvarlig och distanslös berättarröst, check, handmålade bilder som mellansekvenser, check!

Handlingen kretsar kring en tolvårig flicka vars pappa är fiskare. Hon står, romantiskt och fånigt, varje dag med ett levande ljus vid klipporna och väntar på att pappa skall komma hem med några smarriga fiskar att äta. En dag gör han inte det, så hon bygger en ubåt - så där charmigt - av lite träplankor och beger sig ned under ytan för att finna sin far. Simpel, känslosam och mjäkig historia - check!

Sen vad behövs mer för ett indiespel? Jo grafiken skall vara i "retrodoftande" 2D-perspektiv, helst målad med akvarell och musiken ska vara så smäktande och ödesmättad som möjligt. Och fisknätet som håller ihop det hela: ett svulstigt metroidvania-grottsystem såklart!.

2
Historien berättas genom vackra målningar. Gäsp.

Song of the Deep prickar av alla punkter så slaviskt att det blir som att spela en instruktionsvideo för indiespel. Det är inte nödvändigtvis dåligt, genom att följa alla "måsten" så kan ju resultatet inte bli annat än ett kompetent spel. Problemet är att Song of the Deep inte erbjuder någonting nytt. Det är inget fel på det heller egentligen, men jag blir provocerad av att det känns som att Insomniac bara kommit sent till indieboomen och missat att man idag måste erbjuda någonting mer än grafik och ljud i den här typen av små spel.

7
Längst ner i djupet blir det mörkt och läskigt. Typ.

Kontrollschemat - till skillnad från det liknande spelet Affordable Space Adventures unika dito - kommer inte höja någons ögonbryn heller. Du håller inne en knapp för fart och sen pekar du med musen - om man spelar på PC - åt det håll du vill att nosen på ubåten skall luta. Och detta är lite intressant, jag fattar att ens ubåt måste bete sig trovärdigt under vatten, där man rör sig i en trög vätska, men hur roligt är det egentligen att känna sig handikappad i sina rörelser bara för att det skall stämma överens med havets nyckfullhet? Skeppet är både fladdrigt och bökigt på grund av detta.

Värst blir det när du skall forsla bomber med din lilla gripklo genom strömmar och virvlar utan att den ens får nudda ett sjögräsblad. Direkt får jag panikvibbar från det första Turtles-spelet till NES där man simmade genom elektrisk tång och dog snabbare än någon han säga "sköldpaddssoppa". Samma fysik gäller i Song of the Deep, det är stört omöjligt att med precision styra sitt skepp och tillhörande bombkropp i trånga grottor. Trovärdigt undervattensfysik javisst, men ack så frustrerande.

1

Som nämnt andas spelet ändå poesi på det där pretentiösa men samtidigt fina sättet, och presentationen är trots allt helt okej. Vissa skulle säga att det är vackert som en tavla, men den retoriken orkar jag inte dra till med. Varför vi är så fascinerade av livet under havsytan i spel vet jag inte, men spel blir inte automatiskt snygga för det. I min bok är Song of the Deep bara en undervattensvärld bland andra. Det finns en antydan till ett eget uttryck, men den känns ganska stillsam och tråkig. Monstren ser ut som vanligt, det sjunkna piratskeppen ser ut som vanligt, framför allt ser grottsystemen ut som vanligt.

Vilket för oss in på elefanten i rummet; hur många tvådimensionella grottsystem orkar indiespelare att ta sig igenom innan de kräks? Räckte det inte med Super Metroid och Castlevania: Symphony of the Night på 90-talet? Jag raljerar lite nu, men personligen klarar jag inte av ett metroidvania-spel utan nya idéer igen.

För tio år sedan hade Song of the Deep ansetts fantastiskt - nu är det bara ett spel i mängden. Det rekommenderas till dem som ännu inte har tröttnat på backtracking, samt älskar undervattensvärldar över allt annat, övriga får invänta något mer originellt.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Jimmy Andersson

Jimmy Andersson

Nyhetsskribent

Jimmy härstammar från den hårda bohusgraniten i väst, men blev en mjuk spelpojke tack vare sin Game Boy. Han har läst neurovetenskap i Sverige och evolutionär psykologi i Skottland i hopp om att förstå vad som händer i våra hjärnor när vi spelar. Han gillar spel som fokuserar på spelmekaniken men som också dryper av atmosfär så som Zelda, Half-Life och Civilization. Resten av Jimmys hjärta tillhör punk och fotboll.

Relaterat material

EssentielltRecension: Uncharted: The Nathan Drake Collection

Favoritäventyraren är tillbaka i riktigt god form.

RekommenderatRecension: Gears of War 4

Dra igång motorsågarna igen.

Recension: Lego Star Wars: The Force Awakens

Andréas har klubbat dansk plast i den yttre rymden.

RekommenderatRecension: Until Dawn

Enda enda lång filmsekvens eller en spelbar skräckfest? Alex Pettersson har svaret.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading