Vad vi hatar i spelen vi älskar

Som ordspråket lyder: även mästerverken har sina fläckar...

Det finns spel som blivit prisade världen över. Spel som fått oss att tappa hakan av förundran och fått oss att basunera ut vår kärlek flera år efter att vi först spelade dem. Tidlösa mästerverk som helt enkelt inte går att ogilla. Tja, förutom det där enda, störiga inslaget som var nog för att dra ner hela spelupplevelsen. I den här artikeln berättar vi om våra mest älskade spel, och vad det är vi hatar med dem.

Gabriel hatar bilkörningen i: L.A Noire

1

L.A Noire är ett underbart och speciellt spel. Satt i en tid av mystik, klass och detektivernas lysande år blir man fångad enklare än en sprattlande Magikarp. Skådespeleriet, historien och karaktärerna, allt är guld i L.A Noire... förutom bilen. Den där jävla bilen. Aldrig någonsin har jag varit med om ett så trasigt körsystem. Alla andra bilar kör likt på räls medan du studsar, svänger in i väggar och kraschar in i varenda liten grej mellan dig och tjuven.

Varje gång jag och min partner närmade oss vår bil sprang jag till passagerarsätet för att slippa köra. Det gick så långt att jag rentav hoppade ur bilen under biljakter och istället sprang på taken, för till och med det var enklare! Inga staket kom i min väg på taken och jag slapp bli påmind om hur mycket jag förstörde i slutet av uppdragen. Jag älskar L.A Noire... Men den där jävla bilen.

David hatar roboten i: Fallout 4

2

Tokhypade Fallout 4 är ett otroligt välgjort spel som gav oss extra allt, oavsett om det gällde snygg grafik eller bara en så liten sak som en pratglad robotbutler. Roboten är en av många följeslagare, som kan assistera dig under din resa genom ett postapokalyptiskt Boston. Möjligheten att få resesällskap är väldigt underhållande och kan vara till stor hjälp.

Men lika ofta är de din absolut värsta fiende och har fått mig personligen att tugga fradga och svära att aldrig mer lita på någon datorstyrd karaktär. De har nämligen egenheten att ständigt misslyckas med att ta sig dit du beordrar. Spiraltrappa mot nämnda robot, slutar i en solklar vinst för trappan, då både du och dina nerver förmultnat innan robotfan lyckats komma upp för trappstegen. Med en sådan vän behöver man inga fiender.

Jerry hatar klumpigheten i: Red Dead Redemption

3

Rockstar har gjort några av världens bästa spel, men deras absoluta mästerverk är i mitt tycke Red Dead Redemption. John Marstons Western-epos är verkligen storslaget på alla sätt och vis, med karaktärer som tillhör några av spelvärldens mest minnesvärda, en klockren story som berättas med bravur och en sprakande spelvärld som erbjuder både utforskarglädje och ständigt imponerande vyer. Att bara rida omkring ger mig en äkta känsla av att jag verkligen är John Marston - revolvermästaren.

Det enda som bryter magin, är hur olidligt jäkla stelopererad herr Marston känns. Så fort jag ska vända mig om, krävs sisådär fem gånger så stor svängradie än vad som är rimligt. Jag blir hela tiden påmind om att Rockstar fortfarande inte har lyckats med att få till spelbarheten fullt ut, även om vapenhjulet, Dead-Eye-eldstriderna och ridmekaniken än idag är fantastiska inslag. Själva John Marston känns tyvärr oerhört seg att styra och även om jag som sagt tycker att Red Dead Redemption är Rockstars bästa spel, blir jag alltid hutlöst frustrerad när jag sätter cowboy-bootsen på marken och tar en promenad i Armadillo. Bättring till Red Dead 2, tack!

Alexander hatar ett visst uppdrag i: The Elder Scrolls IV: Oblivion

4

Från att Morrowind släpptes har jag varit förälskad i att äventyra i landet Tamriel, något som en enad kritikerkår kan hålla med mig om. Däremot, till mångas förvåning så håller jag Oblivion som det tveklöst bästa spelet i serien. Det vackra landskapet, en spännande plotline, Patrick Stewarts röstskådespel och en uppsjö av varierande quests är bara några anledningar till varför det slår högst... förutom en liten detalj: uppdraget "Allies for Bruma".

Detta quest, som dyker upp mitt i huvudstoryn, tvingar dig att åka tillbaka till alla städer i världen och slåss mot samma typ av demon flertalet gånger. Det är enformigt, urtrist, icke-belönande och känns som en sån uppenbar utfyllnad av utvecklarna för att kunna dra ut på Den Stora Episka Slutstriden™. Denna lilla petitess har fått mig att ge upp huvuduppdraget flera gånger bara för att jag inte vill genomlida ett par timmars onödig grind, något som inte hör hemma i ett storydrivet enspelar-RPG. Gör om, gör uppdragsdesign rätt Bethesda!

Robin hatar vargen i: The Legend of Zelda: Twilight Princess

10

På många sätt var The Legend of Zelda: Twilight Princess en upphottad version av Ocarina of Time. Såhär i efterhand skiner dess skavanker igenom, och det har absolut inte åldrats lika bra som andra delar i serien. Fasen, jag skulle nog kalla det ett av de sämre moderna Zelda-spelen, men det är inte alltför relevant. Zelda är ändå Zelda, och de äger.

Vad jag däremot hatade, och fortfarande gör, är den sablars vargen Link förvandlar sig till under partier. Då tvingas jag utforska nya delar av världen i en slags grådaskig version, innan jag kan springa dit med svärdet i högsta hugg. Vill jag vara en varg spelar jag för tusan Okami (som är ett gudomligt bra spel)! Det fråntog den där genuina äventyrskänslan av att upptäcka ett nytt område och gräva i varenda hörn efter skatter och hemligheter. Ibland blir jag sugen att plocka upp The Legend of Zelda: Twilight Princess igen, men sen kommer jag ihåg den där jäkla vargen och ångrar mig.

Jonas hatar bossbataljerna i: Max Payne

5

Max Payne tillhör ett av mina tidigaste spelminnen och har därför en stor plats i mitt hjärta - det och den mörka noir-stilen ihop med den nyskapande spelmekaniken i form av bullet-time. Det är samtidigt ett av de svårare spelen jag otaliga gånger har nött igenom, då Paynes fiender kan plocka ner ens hälsa oerhört snabbt.

Spelet är också tämligen tufft av en annan anledning, vilket är bossarna och deras förmåga att suga upp pistolkulor som svampar. Rico Muerte springer ertappad i bara kalsongerna med en mini-uzi (ett av de farligaste vapnen) och tar gott om stryk innan han faller, men är långt ifrån den värste. Jack Lupino är närmast legendarisk, inte bara för att han pratar om att "ha smakat djävulens gröna blod", utan också för att han verkligen vägrar att dö och dränerar min hälsa toksnabbt tillsammans med andra vanliga fiender. Första gången jag spelade den här delen fick jag börja om oändliga gånger och det slutade med att jag stängde av i ren ilska.

Bossarnas vägran att dö är helt klart lite av ett bakslag i Max Payne - ett annars så lysande spel som jag kommer älska för all framtid.

Petter hatar Ryos upprepningar i: Shenmue II

6

Ett av mina absoluta favoritspel någonsin är Shenmue II. Då jag aldrig har ägt en Dreamcast har jag inte ens testat originalspelet, men jag är säker på att jag skulle gilla det lika mycket som uppföljaren om jag fick chansen. Tvåan kom dock ut till Xbox och jag fullkomligt älskade det när det begav sig.

Trots alla saker som gör Shenmue II fantastiskt, det faktum att vi kan prata med varenda människa, det sköna fighting-systemet och den inbjudande storyn, finns det en sak som mot slutet av min genomspelning höll på att driva mig till vansinne. Nämligen Ryos sätt att konstant upprepa sådant som andra säger.

Inte nog med att det fick varenda dialog att bli dubbelt så lång, det var även direkt enerverande att ständigt behöva höra samma sak som just hade yttrats, men i Ryos monotona stämma. Trots alla Shenmues förtjänster är röstskådespeleriet inte direkt det bästa, och spelet hade mått bra av att dialogerna kortades ned, istället för att bli onödigt förlängda.

Andréas hatar vattenmassorna i: Pokémon Ruby/Sapphire

7

När amerikanska spelsajten IGN sänkte betyget på Pokémon Ruby och Sapphire (R/S) på grund av "för mycket vatten", rasade internet. Hur kunde de liksom ge en lägre siffra på grund av något så trivialt som H2O? Där vännerna och bekanta blev rent ut sagt förbannade, satt jag i min stilla tystnad och sa ingenting. Jag var rädd för att uttrycka mina känslor, proklamera min åsikt. För jag höll faktiskt med IGN - spelet har alldeles för mycket vatten.

Låt mig vara tydlig; Pokémon R/S är en av mina favoritgenerationer. Det är briljanta spel rakt igenom och visade att 2D-grafik fortfarande kunde vara många gånger snyggare än 3D. Men allt vatten i de båda spelen var genomgående frustrerande. Pokémon för mig är att vandra till fots i fantasivärldar, plocka på mig Pokémon och bli allra bäst. Vad R/S gjorde så fel under denna generation var att fullkomligt ösa på med väta, glömma bort det som gör serien så bra. Resultatet var ett bra Pokémon-spel, om än med lite för lite land.

Pauline hatar att åka hiss i: Mass Effect

8

Mass Effect är en älskvärd trilogi väl värd dess uppmärksamhet. Det första spelet i serien, det som tog allas våra händer och ledde oss in i möjligheternas universum, kan man knappt göra annat än att älska. Spelet förändrade sättet vi ser på yttre rymden och den futuristiska potential vi kan uppnå, och fångade oss genom dess story och breda variation av karaktärer. Mass Effect lyckades så bra på så många sätt... ända tills man för första gången steg in i en hiss.

Hissarna slukar så oerhört mycket tid att man rentav skriker av frustration varje gång man råkar hamna i fel hiss och måste åka tillbaka. Att ens kompanjoner ibland kan ha roliga konversationer i hissarna hjälper ungefär lika mycket som ett plåster på ett hajbett - tanken är god (och nästan lite komisk), men inte tar det bort den smärta man upplever.

Jimmy hatar medhjälparen Fi i: The Legend of Zelda: Skyward Sword

9

Jag älskar Skyward Sword. Världen och templen är mer trovärdiga än tidigare, grafiken ett fullkomligt unikum, där den impressionistiska stilen smart maskerar Wii:s tekniska tillkortakommanden. Att svinga Master Sword med motion-kontrollen fick mig att rysa av välbehag. För att inte tala om den ursköna musiken, där titelmelodin tillhör seriens finaste verk.

Men så kommer vi till medhjälparen Fi. Hon är elegant och vacker på ett mystiskt, nästan utomjordiskt vis. Hon är modig och besitter krafter som gör att det pirrar lite i magen. Men, likt Navi och Midna, går hennes tutorial-tugg i rundgång, det spelar ingen roll om man är 60 timmar in i spelet; käften glappar lika friskt ändå. Hennes intellekt är uppenbarligen från en annan dimension, men hennes stöniga sätt att berätta vad man skall göra får en att känna sig som en idiot. Man får trycka på A-knappen i så många dialogrutor att man vill kräkas. Som tur är verkar Nintendo ha fattat detta till kommande Breath of the Wild där vi, än så länge, inte fått se skymten av något liknande dravel.

Finns det något som du hatar i dina favoritspel?

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Redaktionen

Redaktionen

Contributor

Relaterat material

Tävling: Vinn stort Xbox One-paket

Eurogamer.se firar 1 år med stor Xbox One-tävling.

Recension: Shadow of the Beast

Vi har följt med i antihjälten Aarbrons jakt på hämnd i denna sidoscrollare. Var det värt all död?

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading