Recension: No Man's Sky

Upptäcksfärden.

Originaltext: Oli Welsh (EG.net). Översättning: Andréas Göransson.

”Undiscovered.” Detta ord, som dyker upp som verktygstips i waypoints, på månar, planeter och stjärnsystem, är No Man's Skys säljpitch i ett nötskal. I detta anmärkningsvärda spel om rymdutforskning, så har ett universum fötts genom algoritm, och är så obegripligt omfattande att chansen för att se något som någon annan spelare har sett är försvinnande liten. Din startposition är slumpmässigt utvald. Även djurlivet är genererat från ett otänkbart antal variationer. Varje upptäckt du gör loggas i spelets servrar och rapporteras i dessa verktygstips, så om någon har varit där innan dig, då kommer du att veta det.

Den där lilla kolonin av knähöga och kattörade Ewok-varelser som snurrar runt på en dammig kulle? De finns där enbart för dig och du kan namnge dem om du vill. Ingen annan har lagt ögonen på den knallblåa dalen Oximo Dale som sluttar ner mot havet under lotsud Siunnins smaragdgröna himmel. Det är troligt att ingen annan kommer göra det heller, och när du lämnar stjärnsystemet bakom dig, så lär du aldrig få se det igen. Insup sikten av den där silverkantade månen som skymtas bakom bergens siluett, för att den skinande skyn är din och bara din.

Överraskningen är att det tar ganska lång tid - dussin av timmar och stjärnsystem samt planeter, hundratals av ljusår - före en riktigt uppskattning av det här slår till. Till att börja med - känsla av under är inspirerad av den rena estetiska bravuren signerad skaparna borta på Hello Games. De satsade på att skapa ett helt universum av sprejmålade sci-bokomslag och lyckades till den gräns du inte skulle tro var möjlig. Trots att allt i grunden är beroende av en nyckfull algoritm, så är No Man's Sky exotiskt underbart. Det är tack vare stora delar av spektrumet med färger som används. Rymdsken med skinande nebulosor och planeter är extravaganta och annorlunda. Det kan vara ett väldigt ensamt spel, men det är aldrig kallt eller kalt.

Ljudet är också fantastiskt. Musiken, skapad av 65daysofstatic, är ödesdigert och pirrande, och lägger till en känsla av hård futurism till den läckra retropanoraman. Ljuddesignen är rik och driver omgivande effekter till förgrunden för att skapa en röst och fysisk närvaro till de ekosystem som du utforskar. Vrålande sandstormar, sprudlande flora, de djupa skrien av djurlivet och det fräsande tjattret från maskiner är - lager för lager - precis så jag förställer mig alienljud när jag stänger mina ögon.

1
Bortom loggförda uppdrag så finns så verka det inte finnas mycket mer multiplayer.

Vissa besvikelser är oundvikliga när du väl besökt en handfull planeter och börjar se begränsningarna i algoritmen. Parametrarna av galenskap i No Man's Sky har blivit ganska strikt definierade och det blir repetitivt. Kolla, här finns ännu en värld av hund-saker och dinosaurie-saker och små ludna gröna murmeldjur. Och titta, där finns fler stenar och grottor med lysande mineraler. Det finns gränser för vad Hello Games artister kan skapa, även om det inte finns gränser för vad algoritmen kan göra med dem. Och ja, om du vill att spelet ska se så här bra ut hela tiden, då kommer även algoritmens stil att bli krampaktig. Så en speciell ledsnad uppenbarar sig när du gör din tionde, femtonde och tjugonde planetlandning.

Men så händer något fantastiskt. Under tiden som du går djupare in i spelet, så börjar du förstå algoritmens språk och får en mer entusiastisk uppskattning av hur parametrarna fungerar. När du väl besökt en planet med ett extremt vädersystem, där du behövde springa från ditt rymdskepp till ett näraliggande skydd. Ja, när du väl upptäckt planeter som knappt har något djurliv, eller rika på vissa mineraler som du behöver, eller fullproppade av aggressiva säkerhetsrobotar som jagar dig ifall du ens rör vid lite järn. Eller när du behövde pussla ihop hur du tar dig över till en ö mitt på en havsplanet för att hitta bränsle till ditt skepp. Ja, då börjar du tillslut att förstå spelets karaktär och dess betydelse för din oändliga resa bland stjärnorna. Landa i en värld med ett milt klimat, avslappnad robotsäkerhet, rika mängder med mineraler efter en lång rad av jobbiga planeter och du kommer att känna den bästa känslan av att vara en utforskare; upphetsningen över ett häftigt fynd.

Inget av dessa skulle hända om spelet inte hade meningsfulla system för dig att engagera dig i. Medan dess struktur är slingrande och obskyrt, och gameplayet okonventionellt vägande, så är No Man's Sky överraskande metodiskt och tätt packad med saker att göra. Det är här det kommer att vara som mest splittande, för det visar sig vara ett girigt spel med resurssamling, craftande, uppgraderingsmani och det innehåller massvis av lagerinventering.

2
Den galaktiska kartan är galen.

Om du är den typen av person som njuter av oändligt med möjligheter att uppgradera och mecka - som i massiva spel som World of Warcraft - så kan No Man's Sky vara din kopp te då spelet bygger på dessa primära delar. Om du inte är, då kan spelet bli frustrerande eller tråkigt, speciellt då det kommer med några av de restriktioner som finns i överlevnadsspel som DayZ. Att peta runt i ditt lager är ett konstant orosmoln, speciellt i början av spelet när utrymmet i ditt skepp och din dräkt är väldigt begränsat. De kan så klart expanderas och i fallet skeppet - genom att köpa eller bärga ett bättre - men även installation av ny teknologi tar upp utrymme. Därför får många värdefulla föremål inte plats, så oron försvinner aldrig. Jag kan förstå resonemanget bakom detta: under en rymdexpedition så kan du inte ta allt med dig och resurser ska vara begränsade. Dessutom, att dammsuga upp allt som kommer i ens väg är en dålig ovana som Hello Games vill att du bryter mot. Men om petande och omorganisation tråkar ut dig, ja, då är detta spelet inget för dig.

Uppgraderingarna i sig är rikligt tillfredställande. Inget är mer spännande än att hitta ett nytt skepp eller ett multi-verktyg (en pistol som används för strid och för att plocka resurser) med fler luckor att fylla med mer teknologi, och vissa av dessa - speciellt warp reactor-uppgraderingarna som låter dig hoppa längre avstånd genom galaxen och besöka annorlunda typer av stjärnor - förändrar sättet vi ser på spel. Det är också roligt att spela ett spel där byteshandel är meningsfullt. Där vissa resurser är svåra att få tag i, och andra slumpas fram beroende på systemet du befinner dig i. Schemat i sig är bara tillgängliga som slumpmässiga släpp från terminaler, eller via möten med tre raser som sida vid sida utforskar rymden tillsammans med dig. Dessa möten vecklar ofta ut små gåtor som en större förståelse för utomjordiskt språk - plockade från reliker och ”knowledge stones” - hjälper dig att lösa. Det är väldigt mystiskt och mycket lite förklaras, vilket ger dig en belönande känsla av upptäckt medan du kopplar samman trådarna. Och som alltid är det bästa med denna typen av spel att systemen dras ihop tightare ju djupare du dyker in.

Om det finns en koppling mellan dessa system, så är det den du hittar i kärnan av många andra spel: strid. Robotarna som vaktar över planeternas ytor är ofta fientliga, ibland vänligt sinnade, men de kommer alltid att attackera dig om du försöker att skjuta dig igenom vissa byggnader. Striderna saknar mening och är ibland en irriterande pers, trots de njutbara förstörningsmodifieringarna som du kan göra till din multi-tool. Att försvara dig (och andra) från piraträder i rymdstrider är mer tillfredställande, men bara när du väl uppgraderat ditt skepps vapen och sköldar så är det nästan omöjligt i standardskeppet.

3
Det här spelet behöver verkligen ett fotoläge. Eller möjligheten att ta bort UI:n för screenshots.

För allt som det kan ta från rollspel, så bortser No Man's Sky från XP i favör för en achievement-liknande ”journey” komponerad av ”milestones” i varierande utförande; vandrande, rymdstrider, slagsmål, byte, överlevnad i extrema miljöer, samla bevis på djurliv och så vidare. Det här det här som används för att visa att du rör sig framåt, tillsammans med spelets mystiska ”paths” som då och då avslöjas enligt din milestone-nivå. Du kommer knappt märka detta i början, men senare kan du upptäcka dig själv ha spelat spelet på olika sätt för att komma vidare. Detta är en av de punkterna som No Man's Sky skiljer sig från andra, och du märker det ju mer du spelar.

Detta är en överraskande utveckling, just för att spelet briljerar på att ge dig kortsiktiga och mellanlånga mål. Eller snarare; uppmuntrar dig att hitta dem på egen hand. När det kommer till långsiktiga är det dock på gränsen till poänglös. Generellt så antas du korsa det långa avståndet till mitten av galaxen. Var du kommer att hitta där har redan blivit spoilat, och dess meriter har blivit hårt omdebatterade.

Du uppmuntras även att hitta vägen till Atlas - en mystisk röd orb som dyker upp i början av spelet. Den här storylinen, om det ens kan kallas för det, är outgrundligt och grandiost med filosofiska övertoner; det har mer att göra med Stanley Kubricks version av 2001: A Space Odyssey än Arthur C. Clarkes. Det erbjuder en del spektakulära inslag, men väldigt lite substans. No Man's Sky är inte alltid så pretentiöst, dock. Vinjetten med alienmöten är ofta skrivna med en mix av hemtrevligt allvar och flummig humor som påminner om Star Trek. Tonen kanske inte passar det visuella så väl, men är helt klart en mer inbjudande biljett till livet som rymdnomad.

4
Hårt inspirerat av Destiny, så fungerar spelets UI väl. Dock kunde crafting-utseendet varit smidigare.

No Man's Sky kämpar för att lösa en av dess centrala motsägelser. Spelet byggdes för att vara oändligt och i prakten så är det också det. Spelet är ett öppet fält av möjligheter. Dock behöver det fortfarande ett slut, eller åtminstone delmål, för att ge en mening med din resa - någonstans att ta sig. No Man's Sky är briljerar - kanske makalöst - på att väcka upp den klassiska sci-fi-resan till stjärnorna. Ju längre du går, desto snabbare du reser, så kommer du lära dig mer och du ju mer du ser; titta aldrig tillbaka. Allt du lämnar är borta för alltid medan det framför dig aldrig setts av någon. Men i termen om att ge dig en destination som betyder något, så haltar spelet rejält.

Där mycket av No Man's Skys struktur uppenbarligen lagts till under sista månaden av utveckling, så är det inte förvånande. Det finns otroligt mycket potential att växa och mogna i, och som det ser ut idag är det fläckat men berusande. Spelet är en unik mix av ingenjörsskap och konst att drunkna i. Seam Murray och hans team på Hello Games gav sig ut med ett mål: att skapa ett spel som är science-fiction. Och där har de också lyckats. Bra jobbat.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Redaktionen

Redaktionen

Contributor

Relaterat material

RekommenderatRecension: Lara Croft GO

Portabla Lara Croft är bästa Lara Croft.

RekommenderatRecension: ABZÛ

En snitslad tur genom ett bedårande vackert hav.

RekommenderatRecension: Deus Ex: Mankind Divided

Adam Holmberg är inte lika cool som Adam Jensen, men han har spelat hans nästa spel!

RekommenderatRecension: Just Cause 3

Solstolar och explosioner.

RekommenderatRecension: Mega Man Legacy Collection

Den blå bombaren i sin ursprungsform.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading