När jag blev förälskad i: Action

Ny artikelserie! Denna vecka berättar vi om våra tidigaste möten med actiongenren.

Dags för nostalgi! I närmare tre månader framöver kommer vi på Eurogamer att lista våra tidigaste minnen från samtliga genrer inom spel. Under 14 veckors tid kommer vi varje tisdag att berätta om när vi för första gången blev förälskade i allt från racing till rollspel, vilka äventyr vi lirade när vi var små och vilka förstapersonsskjutare vi tjuvspelade som barn - och så vidare.

Vi drar igång denna mastodont-artikelserie med något explosivt: detta är de allra första actionspel vi fastnade för!

Tomb Raider

Pauline återuppväckte sin kärlek till Lara Croft i: Tomb Raider: Underworld

Jag minns när jag och mina kusiner bänkade oss framför deras Playstation, spelade Tomb Raider: The Last Revelation, och hade roligt medan vi samtidigt stressade något otroligt på grund av alla fiender - men tyvärr är det allt jag minns. Åren gick och jag lade vantarna på Tomb Raider: Underworld, eftersom jag kom ihåg inverkan Lara Croft hade haft på mig som liten. När jag väl började spela spelet mindes jag hur roligt jag hade tyckt att The Last Revelation var, och min kärlek till både actionspel och Tomb Raider­-serien återuppväcktes.

Som liten hade min förebild varit just Lara, och hon blev det återigen när jag spelade Underworld. Det var inte enbart på grund av att det första som händer i spelet var att Laras ikoniska herrgård exploderade, att soundtracket var oerhört vackert, att grafiken hade förändrats signifikant sedan The Last Revelation; den huvudsakliga anledningen till att Tomb Raider: Underworld var det spel som fick mig förälskad i actiongenren var på grund av Lara Croft. Min främsta förebild från barndomen hade återigen funnit sin väg in i mitt liv - och ledde mig in i något jag sent kommer sluta älska.

1

David minns kaststjärnorna och samurajsvärden i: The Last Ninja

Det är få spel som gjort ett så bestående intryck på mig som The Last Ninja till Commodore 64. Redan första gången jag såg det nu ikoniska omslaget med en närbild av en ninja, så visste jag att det skulle bli något alldeles speciellt. Kaststjärnor, nunchakus, svärd och häftiga lönnmördare - vad mer kunde en då 14-årig kampsportsnörd önska sig av ett spel?

Lagom till sommaren 1987 hade jag äntligen råd att köpa spelet och det var med lätt skakiga händer jag tryckte in kassetten i min bandspelare och startade datorn. Efter en i mitt tycke evigt lång laddningssekvens, materialiserades en svart ninja på min skärm. Han stod där alldeles tyst och väntade på mig i en vacker japansk tempelträdgård. Jag greppade min joystick, drog mitt svärd och kort därefter låg ett gäng anfallande kontrahenter livlösa i gräset.

När sommaren var slut det året hade jag inte bara tampats med eldsprutande drakar, samurajer, ninjor och spöken, utan även blivit hopplöst förälskad i ett av de första riktiga actionspelen.

2

Jerry älskade samarbetet i: Super Probotector

Contra 3, eller Super Probotector som det hette här i Europa, är än idag ett spel som jag inte har sett eftertexterna till. Men trots den skyhöga svårighetsgraden, är det ändå det actionspel som introducerade mig till genren och gjorde mig helt mållös som liten.

Innan Gears of War, Halo-serien och Dark Souls-spelen - som numera toppar listorna över "världens roligaste actionspel med kampanj för två spelare" - var det en röd och en blå soldat i robotdräkt som gällde. Vi hade oändlig ammunition och fiender som tog död på oss med ett enskilt skott. Jag minns hur jag och brorsan slogs om de där bästa vapenuppgraderingarna, som gjorde att kulsprutan som ens "gubbe" hade, plötsligt sköt projektiler åt alla håll.

Jag minns även exakt hur den första banan är uppbyggd, eftersom vi spelade om spelet från början så otroligt många gånger. Hur sista banan är uppbyggd har jag däremot ingen aning om, eftersom Super Probotector var alldeles för svårt för att jag någonsin skulle klara ut det helt och hållet.

3

Jonas föll för musiken i: Jazz Jackrabbit

Mina tidigaste spelminnen går tillbaka till Sega Master System och Nintendo 8-bitars där ett och annat racing- och plattformsspel mer än nog räckte för att hålla intresset uppe. Mega Man 2 triggade min action-nerv, men var fortfarande mer av ett plattformsspel i mina ögon. Desto mer hände däremot när jag testade och inte kunde sluta spela Jazz Jackrabbit på familjens gemensamma DOS-dator, för övrigt utvecklat av Gears of War-ansvariga Epic MegaGames (Epic Games) och utgivet 1994.

Som namnet antyder spelar jag som en grön kanin med uppdraget att bekämpa min ärkerival Devan Shell och hans sköldpaddearmé. Det krävs en hel del hoppande, men jag får också ett mångfacetterat vapen som bland annat kan skjuta vanliga projektiler, eld och varför inte granater. Nog för att det kanske inte är så spännande när fienden bara försvinner i en mindre explosion när jag träffar dem, men det var allt som behövdes på den tiden, tillsammans med den oslagbara musiken i bakgrunden. Därför kommer jag aldrig att sluta älska detta lir.

4

Petter minns fuskkoderna till: Teenage Mutant Ninja Turtles

Det här var det första actionspelet jag lade vantarna på och således även det spel som fått mig att älska genren sedan dess. Det faktum att jag kunde spela tillsammans med flera vänner och välja min favorit-Turtle (Raphael) var förträffligt för en liten parvel som jag och jag plöjde många timmar i spelet.

Här kunde vi också använda miljön till vår hjälp. Vi kunde till exempel slå på brandposter på gatorna för att få vattnet att spruta ut och slunga deras lock mot Shredders fotsoldater. Det fanns även en uppsjö av häftiga bossfajter mot alla de klassiska Turtles-skurkarna, såsom Bebop och Rocksteady, Krang och såklart Shredder själv.

Ung som jag var på den tiden så lekte jag såklart också en hel del med fuskkoder. Jag minns fortfarande en av dem. AIAIULPA skrev man in i Nintendots fuskkonsol. Det gav odödlighet åt turtlarna.

5

Malin njöt av flerspelarläget i: Fighting Force

I början av 2000-talet var jag bara en ung flicka på väg in i ett blommande spelintresse. Jag ägde redan en SNES som jag spelade på ibland, men någonting klickade så bra när jag en dag fick min första Playstation. Denna vackra konsol, med det dussintal olika spel jag ägde, vann mitt hjärta och min själ.

Den var även i centrum varje gång jag tog hem min bästa vän, och det enda vi någonsin spelade när hon kom över var Fighting Force. Ett spel av rent våld och inga konsekvenser, jag var kär. Det var första gången jag spelade ett actionspel, och att få uppleva dess multiplayer med min käraste vän gjorde de innesittande dagarna så otroligt mycket bättre. Det tog att skivan blev alldeles för repad innan vi var tvungna att lägga av med spelet, då hade vi nog spelat det non-stop i flera månader. Mina föräldrar började nästan bli oroliga.

6

Andréas sköt vandrande stekta kycklingar i: Life Force

Life Force (eller Salamander, som det heter i Japan) släpptes bland annat till Nintendos första konsol år 1986. Detta var också ett av de första spelen som jag hade till min maskin, och det spelades flitigt sida vid sida med Super Mario Bros och Duck Hunt.

Life Force är egentligen en sidoscrollande arkadskjutare, men för min del var titeln det mest vuxna - och actionpackade! - spelet som jag ägde till min gråa underhållningslåda, och därmed dessutom min första kontakt med actionspel - på riktigt.

I rollen som ett rymdskepp, eller två om man spelar med en vän, ska man åka igenom mystiska världar och skjuta allt från vandrande stekta kycklingar (?) till armar som gör allt för att livet ska bli så surt som möjligt för spelaren.

Life Force var långt ifrån perfekt. Det drogs med många tekniska problem, bland annat vidriga frame drops när skärmen fylldes av lite för många fiender, och det var mer en regel än undantag att man stendog på grund av lagg. Trots detta nötte jag spelet till förbannelse då, och på senare tid via Virtual Console till Wii U, och älskar det fortfarande innerligt.

7

Jimmy trollbands av den isometriska kameravinkeln i: Ikari Warriors

Ikari Warriors är sprunget ur en tid då män gick barbröstade i djungeln och tävlade i vem som kunde skjuta ihjäl flest dummerjönsar på kortast tid. En mytomspunnen tid då Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone regerade på biodukarna. Deras omåttligt populära bicepssprickande actionfilmer resulterade i att spelvärlden fick Contra, där du och en polare springer i sidoscrollande miljöer och pangar skiten ur allt som rör sig.

Det andra resultatet blev Ikari Warriors. Det delar samma premiss som Contra; action, färgglada bandanas och co-op, men man ser hela spektaklet ur ett ovanifrån-perspektiv. Kontrollen är sämre och fienderna är dummare, men bara perspektivbytet gjorde att mitt pojk-jag rankade det högre. Det kändes mer realistiskt än de töntiga "tvådimensionella" spelen. Att musiken än i dag gör mig redo att gå ut i strid gör Ikari Warriors till min första actionförälskelse och en odödlig del av NES-historien.

8

Robert hade svinkul med: Super Smash TV

När det gäller just action, finns det många spel jag älskar. Men det var inte förrän jag lånade hem Super Smash TV som mitt intresse för genren verkligen började blomma. Framförallt är det farten och flerspelarläget som genomsyrat mitt intresse för genren, och det här spelet har både och.

Super Smash TV är ett arkadspel som ses uppifrån där spelaren är en del av en TV-show som handlar om att slå ihjäl gigantiska vågor av fiender för att tjäna pengar. Inte minst spelets introduktion när du springer in mot arenan vittnar om det här när programledaren skriker "Big Money, Big Prizes, I Love It!". Ljudeffekterna och kommentarerna fortsätter sedan att hagla genom spelets gång.

I slutänden är spelet en satirisk och futuristisk samhällstolkning som på ett sätt var väldigt vanlig under sin tid. Men precis som GTA och dess satir går över huvudet på unga idag så var även jag desto mer omedveten. Det enda jag och mina vänner brydde oss om var de stora skratten och långa timmarna som vi tillbringade framför spelet. Jag hade inte en tanke på att det här var början på en lång vänskap mellan mig och actionspel.

9

Percy minns hur allting började med: Castlevania

Mitt första möte med Castlevania-serien var allt annat än kärlek vid första ögonkastet. Trots att det fanns mycket att älska, som den fenomenala musiken och den kusliga stämningen, överskuggades allt av den infernaliska svårighetsgraden. Anledningen var delvis Simon Belmonts stela rörelseschema, men även mitt sexåriga jags brist på skills, Spelet lades på hyllan där det förblev orört under ett flertal år.

Lagom till pensioneringen av min NES gav jag spelet en sista chans. Skillsen var nu på en högre nivå och Castlevania kom att bli en ögonöppnare som resulterade inte bara i fascination av serien, utan även hela genren. Plattformsbiten bestod fortfarande av en del tveksamma inslag (t.ex. Simons studsande vid kollidering) men actiondelen kändes inte orättvis denna gång. Eventuella felsteg berodde enbart på dålig planering, alternativt otillräckliga reflexer.

Tålamod blev det viktigaste vapnet i kampen mot ondskan och när en boss väl besegrats infann sig en obeskrivlig känsla av framgång. Än i dag har jag inte upplevt samma tillfredsställelse i något annat spel, som första gången jag besegrade Dracula i Castlevania. Oavsett när du började med actionspel fungerar Castlevania ypperligt som en historielektion över genrens rötter. Och du, liksom jag, upplever det såklart bäst via den bärbara Famicom Mini-versionen.

Vilket actionspel var det första som du blev förälskad i?

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (4)

About the author

Redaktionen

Redaktionen

Contributor

Relaterat material

RekommenderatRecension: Quantum Break

Tillbaka till framtid... Nutid... Adam har spelat Quantum Break!

FeatureFörtitt: LEGO Marvel's Avengers

Vi har lekt bland dansk plast och amerikanska superhjältar.

Följ Eurogamer.se på Närcon Vinter 2016!

Med packade väskor slänger sig Gabriel iväg till Närcon Vinter 2016.

FeatureSåhär var PC Gaming Show

Det här är vad sjutton PC Gaming Show var.

FeatureAndréas krönika #6: Om Jonas Pettersson

Det sker lite ändringar på redaktionen och Andréas berättar om vad som sker, rent praktiskt.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading