När jag blev förälskad i: Fighting

Del 2 av 14. Denna vecka berättar vi om våra första, virtuella slagsmål!

Fighting. Slagsmål med knytnävar och sparkar. Spelserier som Street Fighter, Tekken och Super Smash Bros har fått oss alla att ryka samman med polare i samma soffa, utföra kombos och känna glädjen i att mörbulta varandra tills bara den ena fortfarande kan stå upp. Men vem föll för vad här på redaktionen? Vilket var det allra första fighting-spel vi blev förälskade i?

1

Jimmy minns grafiken i: Soul Calibur

Det brukar sägas att steget från SNES och Mega Drivens 2D-pixlar till N64 och Playstations 3D-polygoner är det största grafiska språng vi kommer att få uppleva i spelsammanhang. Jag hävdar, med en gnutta förblindande kärlek i ögonen, att steget från Super Mario 64 till Soul Calibur var minst lika stort.

Det låter galet, men Soul Caliburs grafik, uppmålad av en hummande Dreamcast, var så före sin tid att det står sig än idag. Jämnåriga spel som Ocarina of Time och Half-Life hade inte sucken av en chans att mäta sig. Texturerna var så detaljerade i Soul Calibur att det såg ut som det var i HD och animationerna var så silkeslena att jag kan svära på att de ännu inte har överträffats. Nu är inte grafik allt fnyser ni, men Soul Calibur var en revolution på övriga punkter också.

De vapenbaserade striderna hade en sån tyngd och närvaro att andra 3D-fighters som Virtua Fighter och Tekken fick skämmas. Det oerhört varierade story-läget har varken förr eller senare gjorts med samma omfång och sällan har atmosfär och musik har prioriterats så högt i ett fightspel. The Soul Still Burns helt enkelt.

2

Malin satt på en ö och spelade: Super Smash Bros

Turer ut i den norrländska skärgården kan verka romantiska. Ut på en ö med dålig mottagning, knäppa en bärs och luta sig tillbaka med havet svallandes i bakgrunden och solens värmande sken i ansiktet. Romantiken är inte alls lika intensiv när man är en sju år gammal flicka utan bärs. Det fanns bara så mycket man kunde göra på varje ö, och med tanke på att jag hängde med en bunt nördiga pojkar blev det en hel del sittande i deras båt, framför den magnifika konsolen Nintendo 64.

Detta var även tiden då jag introducerades till Super Smash Bros, min första fighting-kärlek. Eftersom jag redan älskade Pokémon med passion (Se min Throwback Thursday om Pokémon Red/Blue) så blev Pikachu min uppenbara favorit. Jigglypuff hade alltid varit en smula för mesig för min smak. Jag var flickan i gänget, så jag fick alltid spelkontrollen med sämst fungerande knappar, men det gjorde mig inte så mycket. Så länge jag fick skicka blixtar på mina motståndare och skratta hysteriskt åt folks misslyckanden var jag ett lyckligt barn. Och jag lovar att mina föräldrar älskade mig trots mina tokiga tendenser.

3

Jonas drog till fritids och spelade: Soul Calibur 2

I tidiga år var fighting för mig något av det häftigaste jag skådat på en spelskärm. Många känner säkert igen sig i scenariot att en av polarna satt på Tekken 3 eller Mortal Kombat 3 hemma, men själv fick jag inte ordentligt blodad tand på genren förrän Soul Calibur 2 fällde krokben på mig i högstadiet.

I byggnaden intill skolan fanns nämligen ett fritidsrum där en konsol med sagda spel fanns att spelas, så det är inte osökt att tänka att många raster spenderades här med alla slagsmål i versus mode det innebar. Otippat gjorde jag då bäst ifrån mig som den mest bisarra karaktären i spelet - Voldo - vars tekniker föll sig naturligt med kontrollen. Med detta var jag bara tvungen att senare införskaffa spelet på Gamecube tätt följt av Mortal Kombat: Deadly Alliance och resten är historia.

4

Robin lirade volleyboll i: Tekken 3

Allt är tack vare Gon. Jag hade förvisso spelat en hel del Tekken 2 tidigare, och diggade det. Men så öppnade jag en julklapp och slogs med ett av hur otroligt jäkla supermegatufft tredje delen i denna långgående fightingserie var. Hallå, typ massor av karaktärer från tvåan fanns ju med plus helt sjuka gubbar. Ogre, Mokujin, Panda och så självklart den lilla ödlan Gon.

Jag vet att många hatar Gon. Men det är fel, för ingen är så sablars bra i spelets vollyboll-läge. Och det är allt som räknas, för Tekken 3 är inte bara ett av världens bästa fightingspel, det är också världens bästa volleyboll-lir. Allt tack vare Gon. Den söta lilla sablars ödlan!

5

Jerry flög omkring som Kirby i: Super Smash Bros

Jag gillar inte fighting-spel. Att nöta combos tills tummarna blöder och slåss på en begränsad yta, känns för min del tråkigt på alla sätt och vis. Men precis som Malin blev jag helt förälskad i Super Smash Bros, som var en perfekt blandning mellan fighting och partyspel! Här var det inte några avancerade combos såsom i exempelvis Tekken-spelen, utan istället gällde det att använda sig av diverse föremål för att vinna. Pokémon-bollen var alltid lite fuskig, speciellt när Snorlax ploppade ut och tog över hela skärmen så att alla motståndare flög åt pipan.

Förutom alla grymma föremål, Nintendo-miljöer och färgstarka karaktärer, är det dock flygandet jag minns bäst. Ja, Kirbys förmåga att flyga iväg från allt vad slagsmål hette, det vill säga. När det blev hett om öronen, var det bara att vifta iväg (max sex gånger på rad) och bege sig iväg från den där argsinte Link. Inte undra på att jag lyckades hålla mig kvar på banan sist, det var ju så enkelt när alla andra slogs och jag bara flaxade iväg till säkerhet istället.

6

David svor sig hes över kedjefarbrorn i: Yie Ar Kung-Fu

I en fjärran tid då ännu inte Street Fighter hade sett dagens ljus och allt som snurrade i huvudet på ett gäng nyblivna tonårsnördar var kampsport, dataspel och Samantha Fox, kom fightingspelet Yie Ar Kung-Fu som en blixt från klar himmel. Det hade allt: kaststjärnor, nunchakus, karate, svärd och kungen av alla kamsportare, Bruce Lee. Och det spelade ingen roll för mig och mina tre bästa kompisar, att allt var små pixliga gubbar och att Bruce Lee som figurerade på spelomslaget bara var en halvtaskigt målad kopia som föreställde spelets hjälte, Oolong. Vi hade hittat vårt spelnirvana och tillsammans satte vi i gång och betade av de olika kämparna en och en.

Minns speciellt en liten knubbig farbror med en kedja som hade i vårt tycke oändliga räckvidd, och fick oss att tömma vårt ordförråd av grova svordomar medan vi gång på gång försökte vinna matchen. När vi väl besegrade kedjegubben och han låg framför oss, sprattlande som en liten insekt, så var vi bombsäkra på att vi klarat spelet. Men innan ljudet av våra segervrål hade hunnit tyna bort, dök fem nya namn upp på skärmen och vi insåg att det ännu låg många timmar av hårt arbete framför oss. Med facit i handen så var det nog tur, för de kommande två veckorna av intensivt spelande som krävdes innan vi sparkade skiten ur slutbossen, kommer jag alltid minnas som något av de roligaste som hänt mig som gamer.

7

Percy upptäckte CD-revolutionen som var: Tekken

Året var 1995 och jag var hemma hos en vän som precis införskaffat sig en Playstation. Skeptikern i mig visste inga gränser. CD-skivor istället för kassetter? Sony? Allting ändrades när jag väl fick testa Tekken, spelet som fick mig att gå över till Sony-lägret och som ensamt ligger bakom min fascination över fightingspel. Tekken var ett tekniskt under. Grafiken överglänste verkligen allt jag tidigare skådat och för en stund glömde jag bort allt vad Super FX- och ACM-chip hette. För att inte tala om CD-ljudets otroliga kvalité som enbart överträffades av det maffiga soundtracket. Detta var verkligen framtiden.

Men bäst av allt: kontrollen i Tekken kändes verkligen rätt i tiden. Varje knapp motsvarade en av karaktärens lemmar och genom att kombinera eller följa upp knapptryck bildades kombos. Detta smidiga, och ändock svårbemästrade, kontrollschema är en av anledningarna till att vi i dag inväntar Tekken 7 och inte ett nytt Battle Arena Toshinden.

Det fanns fler utmärkande drag med Tekken. Karaktärsgalleriet bestod exempelvis av de mest karismatiska kämparna sedan Street Fighter II - vem vet inte vilka King, Nina och Yoshimitsu är i dag? Som grädde på moset hade varje kämpe en unik "mellanboss" som också kunde låsas upp. Jag sa verkligen "wow" första gången jag mötte Armor King.

I dag ses nog Tekken som primitivt och innehållsfattigt, speciellt jämfört med det betydligt populärare Tekken 3. Men 1995 var det störst och är nog det spel som snurrat längst i min gråa låda efter Tekken 2. Visst ger jag Street Fighter II cred för genrens tidiga framgångar, men frågar du mig började den riktiga renässansen i och med Tekken.

Vilket fightingspel var det första som du blev förälskad i?

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (1)

About the author

Redaktionen

Redaktionen

Contributor

Relaterat material

RekommenderatRecension: Quantum Break

Tillbaka till framtid... Nutid... Adam har spelat Quantum Break!

FeatureFörtitt: LEGO Marvel's Avengers

Vi har lekt bland dansk plast och amerikanska superhjältar.

Följ Eurogamer.se på Närcon Vinter 2016!

Med packade väskor slänger sig Gabriel iväg till Närcon Vinter 2016.

FeatureSåhär var PC Gaming Show

Det här är vad sjutton PC Gaming Show var.

FeatureAndréas krönika #6: Om Jonas Pettersson

Det sker lite ändringar på redaktionen och Andréas berättar om vad som sker, rent praktiskt.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading