När jag blev förälskad i: Förstapersonsskjutare

Del 3 av 14. Denna vecka berättar vi om vår första kontakt med FPS-genren!

Pang! Call of Duty och Battlefield må vara störst nu för tiden, men dessa förstapersonsskjutare var knappast först med att förtrolla oss. Istället är det Doom, Doom och ännu mera Doom som har vunnit våra hjärtan när det gäller denna genre. Tja, och så ett par Rare-titlar till Nintendo 64, förstås. Detta är förstapersonsskjutarna som fick oss på Eurogamer att börja älska genren!

1

David smygspelade: Wolfenstein 3D

Det är faktiskt ren ironi, att det var Wolfenstein 3D som fick mig att hejdlöst kapitulera, och bekänna min ovillkorliga kärlek till First Person Shooter-genren. För just det året då spelet släpptes, hade jag beslutat mig för att ta ett break från allt vad datorer heter, och hänge mig åt konst och poesi. Och vad passar då bättre än en vackert belägen folkhögskola med inriktning på konst och litteratur?

Två månader senare påbörjade jag mina studier, och allt gick enligt planerna den första tiden. Men det är svårt att lära en gammal hund att sitta, och efter bara några veckor råkade jag höra hur skolans rektor skröt om hur otroligt kraftfulla datorer de köpt in. Och dagen efter berättade min närmsta vän på skolan, att någon hade installerat ett supercoolt skjutarspel på flera av de nya skoldatorerna. Redan samma kväll, smög vi ner till datorsalen och spelade det nu legendariska Wolfenstein 3D.

Och för varje bana vi rensat på fiender, kände jag hur huvudet klarnade, WASD-motoriken blev en del av min hand och hjärnan började skingra den poetiska dimma jag hade fastnat i. När vi äntligen lyckas förgöra slutbossen, i form av en väldigt pixlig Adolf Hitler, så visste jag att det var början på en livslång kärlek till First Person Shooter-genren.

2

Petter minns atmosfären i: Doom

Första gången jag tog mig an ett FPS kan jag inte ha varit särskilt gammal, men jag minns det som någonting storslaget. Doom var spelet och det var kusligt, spännande, brutalt och actionspäckat på en och samma gång.

Jag och mina vänner brukade spela det antingen på farsans dator hemma eller på hans jobb och aldrig hade vi sett något liknande. Vi tjöt i lycka när vi fick tag på motorsågen, skrek i panik när Doomguy började plågas så pass mycket att hans ansikte dröp av blod och hoppade skräckslaget när nästintill osynliga demoner dök upp från ingenstans.

Här föddes min kärlek till förstapersonsskjutare och jag har avnjutit otaliga sådana sedan dess. Trots grafiska och tekniska förbättringar på senare år är det känslan av att själv befinna sig i spelet som fortfarande lockar. Och den känslan förmedlade Doom redan för drygt 20 år sedan.

3

Robert fuskade i: Quake II

Vad var det egentligen som satte grunden till förstapersonsskjutare? Frågan är svår att svara på, men en gemensam nämnare har ofta varit fart, explosioner och action. Utvecklarna ville själva känna sig som en actionhjälte och gjorde därför spel där du är en sådan.

Efter det har vi sett otaliga tolkningar. Serious Sam gjorde underbar parodi på genren och Doom fångade essensen i förstapersonsläget. För många är starten på den här epoken ofta just Doom eller Wolfenstein 3D. För mig var det dock Quake II med sin groteska estetik som även byggde en värld runt mig värdig att skjuta i.

Jag fuskade dessutom skiten ur det tills spelet inte ens var roligt längre. Jag flög genom väggar, gjorde mig odödlig och fixade alla vapen. Utmaningen försvann, men inte gnistan. Förälskelsen till genren har sedan dess varit ett faktum och passar mig lika bra som stål och människokött gör ihop. Sedan dess har genren växt och Quake II är numera ett underbart nostalgiskt minne för mig.

4

Jimmy fick titta på när kompisen lirade: Doom

Precis som för Petter, var det Doom som fick upp mina ögon för förstapersonsskjutare. Jag kommer aldrig glömma första gången jag fick närvara vid Doom. Jag skriver närvara för inte tusan var det tal om att jag fick spela själv när jag och mina knoddkompisar samlades framför någons farsas nya PC år 1993. Vår kompis, eller "han som skulle visa nått coolt", släckte ljusen i sovrummet och varnade oss att det vi kommer få se är det häftigaste som någonsin visats. Vi andra blev helt till oss, vad menar han? Vi har ju fått se Super Mario World och nyligen Sonic the Hedgehog, inget är väl häftigare än dem?

Men så satte han på och vi fick se en brun korridor. Vi fattade inte skillnaden mellan 2D och 3D, men så började han trycka på tangenterna och skärmen rörde sig inåt! Ljuden och musiken var fruktansvärt obehagliga och ljuseffekterna gjorde att jag satt som på nålar. Sen fick vi se en fiende, en människa med röda ögon. En hög med pixlar men så verklighetstrogen att jag frös till is.

När min kompis sköt fienden och jag hörde det karaktäristiska vrålet, ja då blev jag så rädd att jag fick titta bort. Jag blev kallad mes så jag tittade igen, nu med större ögon än någonsin. Resten av kvällen satt vi där och besökte bruna korridorer, och jag har aldrig sett något vackrare. För evigt är jag trogen FPS-genren efter att Doom satt sig som en häxkittel i skenbenet.

5

Andréas föll pladask för: Perfect Dark

Mitt första möte med FPS-genren var faktiskt Doom, om jag ska vara ärlig. Men det spel som verkligen fick mig att bli förälskad i förstapersonsskjutare var faktiskt Perfect Dark - den så kallat andliga uppföljaren till blytunga GoldenEye 007.

Och även Perfect Dark släpptes till Nintendos första 3D-konsol. Jag minns än idag hur atmosfäriskt, mörkt och extremt coolt Joanna Darks äventyr var. Kontrollen var tight, miljöerna detaljerade (för att vara på den tiden) och storyn extremt engagerande. Många sömnlösa nätter spenderades framför TV:n tillsammans med min bästa kompis, när spelet släpptes här i Europa den där sommaren år 2000.

Men det var också det. Spelet fick en uppföljare - Perfect Dark Zero - som var långt ifrån så briljant som första spelet, denna gången till Microsofts första HD-konsol Xbox 360. Originalet kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

6

Jonas njöt av hagelgeväret i: Duke Nukem 3D

För många var det Doom som cemententerade att hagelgeväret är det bästa vapnet mot i stort sett allt. För mig var det Duke Nukem 3D ackompanjerat av Evil Dead-filmerna som gjorde det jobbet med bravur. Som jag tidigare nämnt i min Throwback Thursday-artikel om spelet så var det vid nio års ålder som allt började med explosioner, oneliners och fräna monster och därefter var jag förälskad i FPS-genren för all framtid.

Duke Nukem 3D är fullt av detaljerade banor som tog mig genom ett sönderfallet Los Angeles, ett stort moderskepp i rymden och till och med genom bonusbanor som bland annat tog inspiration från Mission: Impossible och Terminator - bara ett par av alla referenser jag inte skulle förstå förrän jag blev äldre, vilket gör att jag uppskattar spelet ännu mer nu som åldrad själ.

Tack vare Steam (innan spelet togs bort) så går spelet fortfarande varmt på undertecknads PC och för mig finns det definitivt inget annat spel värdig platsen att ha kickat igång fascinationen för denna specifika genre.

7

Jerry lyssnade på The Offsprings och spelade: GoldenEye 007

Innan Call of Duty, innan Halo, ja till och med innan Half-Life, då fanns GoldenEye 007. Filmlicensspelet som kom ut två år efter att filmförlagan hade släppts, eftersom Rare helt enkelt hade behövt mer tid på sig för att kunna göra spelet tillräckligt bra. Snacka om väl investerad tid!

Jag minns hur vi satt fem-sex polare i soffan och lirade tillsammans, trots att det bara gick att spela fyra åt gången. När någon dog och blodet rann över skärmen, var det bara att ge kontrollen till den som väntat längst på att få spela. Vi turades om, skärmgluttade till max och hade stränga förbud mot fuskgubben Oddjob.

Även om storyuppdragen var fantastiskt roliga, var det flerspelarläget som gjorde GoldenEye så beroendeframkallande. Medan vi sprang omkring på någon av favoriterna "toabanan" (Facility) eller "fängelsebanan" (Bunker), dundrade The Offsprings snorheta platta Americana ur högtalarna. Varje gång jag får för mig att lyssna på den skivan dyker oändliga bilder upp från mina stunder med GoldenEye, vilket gör mig lika glad idag som för närmare 20 år sedan. Inget annat spel har gett mig lika mycket multiplayerglädje som Rares fantastiska Bondtitel till Nintendo 64.

Vilken förstapersonsskjutare var den första som du blev förälskad i?

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (1)

About the author

Redaktionen

Redaktionen

Contributor

Relaterat material

UndvikRecension: Homefront The Revolution

Efter fem år, tre olika utgivare och stora ekonomiska problem - är den här revolutionen värd att delta i?

FeatureFem spel för dig som precis sett Jurassic World

I dag har Jurassic World premiär på biograferna så därför tipsar Niklas om fem dinousariespel du inte får missa.

Halo Wars 2 kommer till Xbox One och PC

Från Total War-skaparna Creative Assembly.

BlizzCon 2015: Här är nya hjältar från Overwatch

Tre nya, färgglada typer introducerades

Andra saker på sidan...

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading