Recension: Dragon Quest VII: Fragments of the Forgotten Past

Klassiskt JRPG med massor av humor och äventyr.

Det är ganska vanligt att spel lanseras på olika datum beroende på vilket land man befinner sig i. Men oftast rör det sig bara om ett par dagars skillnad. Men det hindrar inte folk från att gnälla i oändlighet, om hur hemskt det är att de måste vänta någon dag extra.

Men för alla oss som älskar japanska rollspel och då speciellt Dragon Quest-serien, krävs det nästan oändligt med tålamod. För vi har fått vänta i drygt tre år på få spela den europeiska utgåvan av Dragon Quest VII. Men nu är det äntligen dags. Dagen D har infallit och framför oss ligger 100-tals timmar av rollspelsfest.

Men innan vi går vidare med recensionen, så tänkte jag ge er lite basinformation om serien som helhet.

Dragon Quest är den överlägset populäraste rollspelsserien i Japan, och har nästintill helt själv lagt grunden till den genre som vi idag benämner jrpg. Spelen är väldigt japanskt i sitt sätt att föra fram en berättelse och innehåller alltid mängder med kulturella referenser, som lätt går förlorat när det översätts till andra språk. Därför är det inte så konstigt att den mer lättsmälta Final Fantasy-serien dominerar här i väst.

1
De tre tappra ungdomarna.

Karaktärsdesignen som genomsyrar alla av seriens spel är skapad av den legendariska mangatecknaren Akira Toriyama. Här i Sverige är han nog mest känd för den populära animén Dragon Ball. Stilen som han använder är tämligen unik och har inspirerat många unga japanska talanger genom åren.

Till seriens stora fördel så är det samma kärnteam som ligger bakom alla spelen som hitintills haft release. Tyvärr har bara ett fåtal av dem nått Europa under de 30 år som serien funnits. Spelet som jag idag recenserar är det sjunde av totalt tio. Det fick en japansk release 2000 och ett år senare kom det även till Nord Amerika. Tyvärr blev vi stackars européer snuvade på konfekten den gången.

Men 2013 släpptes en helt omgjord japansk version till Nintendo 3DS och den här gången får även vi vara med på tåget. Så nu en så där tre år senare, är det då äntligen dags att få lira spelet vi väntat så länge på.

4
Min fiskare-pappa och jag, men varför mamma ligger utslagen på sängen vet jag inte...

Efter det sedvanliga introt med mys-pampig musik från seriens egen kompositör Koichi Sugiyama så får vi träffa spelets hjälte Hero! Ja, han heter faktiskt så, men tanken är att du ska döpa honom själv. Därför fick det helt enkelt bli det oerhört vackra namnet David.

David bor med sina föräldrar i den lilla mysiga fiskarbyn Fishbel på ön Estard. Fadern är ortens egen mästerfiskare och en väldigt respekterad medborgare. Dagarna spenderas ihop med borgmästarens dotter Maribel och den unge prinsen Kiefer. Som de flesta ungdomar så söker de äventyr, vilket kan vara en utmaning när man bor på på en ö, som enligt ortens vuxna befolkning är den enda befolkade landmassan i hela världen. Naturligtvis köper inte våra unga hjältar den sanningen och när du tar över så är de i full gång att utforska en mystisk ruin i jakten på spår efter andra civilisationer.

Sedan följer ett episkt äventyr där du får möjlighet att resa i tiden och besöka en och samma plats under olika tidsepoker. Det gör det möjligt för dig och dina vänner att ändra historiens gång och därmed också påverka världen omkring dig.

Att det här är ett spel av episka proportioner blir man snabbt varse, då det tar flera timmar av spelande innan man ens utkämpar sin första strid. Det är helt enkelt så att ingenting i spelet stressas fram, och det gäller även sättet man förflyttar sig på. För i början finns inget snabbare färdmedel än ens egna ben. Som tur är så får man andra och snabbare sätt att transportera sig på, allt efter som spelet fortskrider.

En nyhet i den här delen av Dragon Quest är möjligheten att prata med ditt resesällskap. Det är ofta ganska underhållande och ger en illusion av att de faktiskt är egna individer. De kan även komma med matnyttiga råd och hjälpa till med strategier för att besegra fiender.

2
Hjälp, slembollen anfaller!

De flesta personer du stöter på är väldigt stereotypa, men det hindrar dem inte från att bidra till roliga bekantskaper. Och just humorn löper som en röd tråd genom allt du gör i spelet, från den tokiga dialogen till alla de mer eller mindre märkliga människor och varelser du stöter på under dina äventyr.

Jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt när jag besökte en by, som var bebodd av bland annat en filosofisk viking med en sadomasochistisk lädermask, en piratmatros som saknar sin fru och en tjej klädd som en Playboy Bunny. Inte de mest typiska figurerna i ett rollspel, eller hur?

Väldigt udda och knasiga varelser har blivit ett signum för serien. Eller vad sägs om auberginer med flaxande armar, flygande kanin-fladdermöss, en kattmagiker med ett extra ansikte i ansiktet, dansande krokodiler och naturligtvis seriens eget ”husmonster” Slembollen.

Just alla de här knasiga typerna och helgalna monster gör spelet så otroligt kul att spela, och man blir lika glad varje gång man stöter på nya monster. Längre fram i spelet kan du faktiskt fånga monster och bygga din egen monsterpark.

6
Älskar den dynamiska kartan på den nedre skärmen.

Men som jag nämnde tidigare så tar det en stund innan du ens ser något monster, och även längre in i spelet finns det perioder där du inte behöver strida alls. Du kan dessutom oftast undvika en strid, då alla monster är synliga. Jag tycker personligen att det är så skönt att slippa alla de slumpmässiga striderna från de äldre spelen i serien. När du anfaller de monster som attackerat dig, är allt väldigt old school och striderna är turbaserade. Alla dina karaktärer är manuellt styrda av dig, men det finns möjlighet att automatisera. Du kan då ge dina medhjälpare olika direktiv, som att spela defensivt eller att ge allt utan att ta hänsyn till sin egen hälsa. Detta fungerar väldigt bra, även om jag föredrar att kontrollera allt själv. Striderna i början är väldigt lätta och kräver ingen strategi. Men efterhand som du spelar så höjs svårighetsgraden och du måste planera bättre.

Magin i spelet bygger på den gamla klassiska principen med mana, och dina karaktärer lär sig gradvis nya trollformler som är specifika för deras klass. Efter level 15 blir det möjligt att välja en klass som låser upp nya färdigheter. Du kan välja mellan traditionella klasser som Präst, Magiker och Krigare eller någon av de mer exotiska som Dragoon och Pirat. Utöver dessa finns även speciella Monsterklasser som kan låsa upp väldigt sällsynta förmågor.

Utöver själva striderna finns där även lite blandade pussel och problemlösningar. Det är dock inga svåra saker vi pratar om, utan på sin höjd lite enkla logikpussel. Men de tillför ändå en känsla av att ha klarat av något för att komma vidare.

Då berättelsen är en så viktig del av upplevelsen, så vore synd att avslöja vad som kommer att hända. Men jag kan säga så mycket som att allt är välskrivet och byggs hela tiden på. Så det som från början verkar var enkelt och till och med fjuttigt, växer till oanade proportioner efter hand som det hela fortskrider.

Rent grafiskt är spelet av mycket hög klass och är helt i 3D, med fina texturer och högklassiga modeller. Det märks att det lagts mycket möda på att säkerställa att allt ser rätt ut och lever upp till seriens rykte. Och det utan att tumma på frameraten.

Detsamma gäller musiken som är medryckande och passar väldigt bra till spelet. Det enda som är lite fattigt är själva menyerna som är extremt tråkiga och bristen på information när du spelar. Jag har oräkneliga gånger missat att jag fått någon ny trollformel, helt enkelt därför att spelet inte visar det. Man får med andra ord själv hålla utkik. Där står den fina dynamiska kartan som visas på den nedre skärmen i skarp kontrast till de övriga användargränssnitten, för den är både vackert gjord och väl fungerande.

3
Verkar som Candy Crush finns överallt.

När det gäller att spara så är det som i de flesta klassiska rpg, nämligen att du inte kan spara när du vill. Utan du för nöja dig med att spara när du besöker en kyrka. Men jag tycker bara det ger lite nerv åt det hela, även om det kanske känns tufft för de som är vana vid att kunna spara när de vill.

Som avslutning måste jag säga att jag inte ens har sett en bråkdel av allt som det här spelet har att erbjuda, men jag kommer definitivt inte att ge mig innan jag klarat hela spelet!

Men det kommer nog att ta sin tid, för här finns 100-tals timmar av härligt japanskt rollspelshantverk att njuta av.

Read the Eurogamer.net reviews policy

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (1)

About the author

David Petersson

David Petersson

Skribent

Med rötterna i C64:ans demokultur har David utvecklat 00FF00-fingrar. Är övertygad om att jorden bara är en väldigt stor variant av Pac-Man. Tror på en varierad kost och konsumerar därför alla typer av spel. Men om han måste välja blir det rollspel.

Relaterat material

RekommenderatRecension: Quantum Break

Tillbaka till framtid... Nutid... Adam har spelat Quantum Break!

FeatureFörtitt: LEGO Marvel's Avengers

Vi har lekt bland dansk plast och amerikanska superhjältar.

Följ Eurogamer.se på Närcon Vinter 2016!

Med packade väskor slänger sig Gabriel iväg till Närcon Vinter 2016.

FeatureSåhär var PC Gaming Show

Det här är vad sjutton PC Gaming Show var.

FeatureAndréas krönika #6: Om Jonas Pettersson

Det sker lite ändringar på redaktionen och Andréas berättar om vad som sker, rent praktiskt.

Andra saker på sidan...

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading