Det första som slår mig när jag sätter i Bioshock: The Collection är hur gammalt det första spelet är. Det släpptes för snart tio år sedan men det känns som att det var igår jag besökte undervattensstaden Rapture för första gången.

Det kusliga är inte åldern i sig, utan att jag minns varenda korridor, trappa och smutsig liten vrå. Jag minns till och med vart alla propagandaposters satt upphängda. Att mitt reflekterande sinne skulle älska att återbesöka Bioshock var ingen överraskning, men att mitt spatiala minne skulle tända på alla cylindrar tolkar jag som att Bioshock även satt sig på djupet(!) i mitt undermedvetna.

6

När nostalgin sköljt färdigt börjar jag lägga märke till den förbättrade grafiken. Mest kraft har lagts på ljussättningen där man nu ser detaljer i mörkret bättre, och den "vaxlins" som smetade ut färgerna 2007 är ersatt av klarare färger och tydligare konturer. Ibland gör det att spelet ser modernt ut, ibland gör det att det blir en smula sterilt och den fuktiga känslan som fanns förut är nu, paradoxalt, borta.

Det som åldrats mest - och som inte är uppdaterats - är figurernas animationer. De är direkt taffliga och ser verkligen ut att komma från ett tio år gammalt Xbox 360-spel, ni vet där det ser ut som polygonerna har ett självlysande skimmer över sig. En gång i tiden såg jag spelets vapen som blytunga krutpåkar insvepta i härlig 50-tals design, men nu var det inte mycket till tryck kvar i dem, varken grafiskt eller ljudmässigt.

2
Fina filosofiska funderingar haglar redan från första stund.

Striderna känns till en början också lite klumpiga och fattiga, men när man väl oljat in sig i mekaniken med plasmider på L-triggern och skjutandet på R, så börjar actionsekvenserna skina igen. Det var oldschool redan då och i dag är det rena drömmen att få hoppa, hetsa, skjuta, och till sist sänka den där jävla Big Daddyn. Röj när det är som allra bäst, trots de skruttiga ärtbössorna.

Till syvende sist är originalspelet så vansinnigt väldesignat, rent estetiskt, att det egentligen aldrig behövt en restaurering. Bioshock erbjuder ett så unikt uttryck att man kan argumentera i giltigheten att någon ens ska in och pilla på ljus och färger, för inte målar man väl om gamla konstverk för en ny generation?

3
Det första spelet går att klassa som ett skräckspel.

Bioshock 2 spelade jag aldrig när det begav sig, det kändes så förmätet att ge sig ner till Rapture en gång till. Inte för att jag trodde att det var ett dåligt spel, eller ens att jag tyckte det var ett billigt sätt att tjäna pengar på, utan för det kändes som dess blotta existens trasade sönder all atmosfär som ettan byggt upp.

Då man gör exakt samma resa igen, fast denna gång som en Big Daddy, tog det bort alla spänning kring de filosofiska ljudinspelningarna och de politiska budskapen. De lät bara som ihåliga klyschor en andra gång och underminerade helt enkelt mystiken kring den unika undervattensvärlden.

Det är som att göra en rak uppföljare till filmen Alien. Kopiera scen för scen från det klaustrofobiska lilla skeppet Nostromo och du skulle fått en platt film, istället för den briljanta och annorlunda actionkaramell vi fick i Aliens. Med verk som har så höga ambitioner som Bishock går det helt enkelt inte att göra en direkt uppföljare utan att tappa bort det unika i storyn och presentationen.

1
Big Daddys är coola. Yepp så är det.

Till min stora förtjusning är dock Bioshock 2 riktigt bra. Tvåan har faktiskt bättre och smidigare kontroll än ettan, det lider inte av samma tröghet när man precisionssiktar och känns allmänt lite mer responsivt. Innehållsmässig är det som sagt en kopia, ner till minsta typsnitt och ljudeffekt. Inte heller att du spelar som en fläskig Big Daddy gör någon större skillnad, speciellt inte när din överlägsna borrarm bränner slut på bränsle fortare än du hinner säga empty. Dock erbjuder vandringarna på havets botten, som är nya för spelet, några ikoniska vyer.

4
Även DLC-paketen ingår.

Sen kommer vi till den riktiga kronjuvelen, inte bara för den här samlingen, men för hela genren: Bioshock Infinite. Då det bara är tre år sedan vi fick resa upp till staden bland molnen - och få denna nya finess kring miljö och budskap som tvåan saknade - så är det av naturliga skäl ingen större skillnad på denna utgåva. Man kan säga att så som PC-versionen såg ut 2013, så ser konsol-versionerna ut idag.

Men återigen är design viktigare än teknik. Ett Tetris vinner alltid över ett Crysis i längden, i alla fall i min bok. Artworken är det som kommer leva kvar i vårt medvetande, inte att det rullar i 60 bilder i sekunden. Infinites makalösa detaljarbete på varenda liten barbershop, rosbuske och zeppelinare handlar inte om teknisk briljans utan om en känsla för visuell kommunikation. På den punkten slår ingen Bioshock Infinte på fingrarna.

5

På det hela taget är Bioschock The Collection ganska onödig. Spelen är så pass nya - originalet också, trots allt - att den lilla grafikförändring utvecklarna har gjort går de flesta förbi. Bioshock handlar först och främst om atmosfär, sen story, och till sist de ursinniga striderna och allt det funkar lika bra på förra generationens konsoler. Att man kan låsa upp kommentarspår där spelens skapare Ken Levine pratar om designbeslut är såklart intressant för fansen, men säg det fan av Bioshock som inte redan äger dessa mästerverk?

Kanske är det bara Andrew Ryan som viskar: "Would you kindly?" och ler vädjande att vi skall köpa spelen en gång till.

BioShock: The Collection Jimmy Andersson Bioshock 1 och Infinte är mer eller mindre perfekta spel. De som håller med äger redan spelen, så denna samling är endast för oinvigda. 2016-09-26T09:24:00+02:00 4 5

About the author

Jimmy Andersson

Jimmy Andersson

Nyhetsskribent

Jimmy härstammar från den hårda bohusgraniten i väst, men blev en mjuk spelpojke tack vare sin Game Boy. Han har läst neurovetenskap i Sverige och evolutionär psykologi i Skottland i hopp om att förstå vad som händer i våra hjärnor när vi spelar. Han gillar spel som fokuserar på spelmekaniken men som också dryper av atmosfär så som Zelda, Half-Life och Civilization. Resten av Jimmys hjärta tillhör punk och fotboll.

Fler artiklar av Jimmy Andersson

Kommentarer (0)

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

Annons