Sista expansionen till Destiny förändrar inget men bjuder in till ännu fler timmar av maniskt samlande. En godkänt expansion helt enkelt.

Jag och Destiny har en rätt så speciell relation. Vi blev kära under beta-fasen, hatade varandra när spelet släpptes på riktigt på grund av allt innehåll som saknades, och växte sedan närmare varandra under åren som gått. Nu för tiden återvänder jag till Destiny ibland, spelar några veckor för att sedan lägga det på hyllan fram till att nästa uppdatering har släppts.

Rise of Iron är den fjärde, och sista, expansionen till Bungie och Activisions rymdäventyr. Det är också den första stora uppdateringen vi fått på drygt ett år.

Berättelsen följer the Iron Lords (eller järnkillarna som de såklart heter på svenska) och den fasa de offrade sig för att stänga in. Huvudkaraktären är Lord Saladin som annars brukar hålla i Iron Banner och det hela är löjligt skrivet, oengagerat och ostigt så det räcker och blir över. Precis som allt i Destiny varit förutom The Taken King alltså. Men vem fasen spelar Destiny för berättelsen?

Nej, expansionen kommer som vanligt igång ordentligt efter du klarat de storyuppdragen på drygt två timmar och du får utforska det nya området Plaguelands. En förlängd arm av Cosmodrome på Jorden men med snö, vilket passar in perfekt i den Game of Thrones-aktiga känslan som Bungie försöker måla upp. Ett förvisso rätt litet område som får agera spelplats för en hel del spektakel.

I det nya sociala utrymmet Felwinter's Peak kan du socialisera med ett par nya karaktärer, hoppa upp för ett berg och slå dig ner bredvid de eventuellt fulaste vargarna som någonsin har skapats. Härifrån får du även möjlighet att ta del av nya bounties och annat gott. Ett trevligt om än fruktansvärt onödigt ställe, alltså, precis som The Reef i House of Wolves.

Grejen är den att Rise of Iron till skillnad mot The Taken King inte gör något nytt. Vi får en ny social hubb, ett nytt patrol-område, några nya uppdrag, strikes, Crucible-banor, en ny raid och så självklart mer loot att leta efter. För i grunden är Destiny ett spel som konstant handlar om att gå upp i light level, hitta den där rustningsbiten eller hagelbrakaren som låter dig bli lite, lite starkare än tidigare. Det är en evig grind i jakten på nästa siffra - på gott och ont. Rise of Iron anammar det, om något.

1
På med stövlarna och vintermössan!

Trots ett par fallgropar så som trista storyuppdrag och en buggig och trasig, om än sjukt kul, blandning av Court of Oryx och House of Judgment kallad Archon's Forge gör Rise of Iron ett gäng små justeringar som skruvar till och förfinar det redan fullproppade och finslipade spelet.

Som det fantastiska Crucible-läget Supremacy där du måste plocka upp en medalj från din motståndares lik för att ditt lag ska få poäng. Att det nu går att skapa privata PVP-matcher, hur Patrol-uppdragen för en gångs skull lyckas vara utmanande och att numera så droppar loot som aldrig förr. Efter så gott som varje Strike är ryggsäcken full av sunkiga, gröna, vapen som jag tvingas montera sönder, men också en och annan värdefull bössa att behålla.

Det känns också som att min resa till light level 385 (maxtak numera) går fort, även om jag i efterhand märker hur timmarna bara flugit förbi. Bungie har på bara något år blivit mästare på att lura in oss i en evigt katt-och-råtta-jakt som ständigt förnyas. Och ibland är det bara så jävla härligt att bli lurad.

Destiny är nu inne på sitt tredje år och Rise of Iron är - om vi ska lita på Bungie - den sista stora expansionen till spelet innan den regelrätta uppföljaren släpps 2017. På så många sätt är det ett helt annat spel än vad det var för två år sedan. Samtidigt är det exakt samma spel som folk både älskat och hatat. Tillhör du det senare lägret kommer Rise of Iron inte ändra din åsikt då Destiny fortfarande står och faller på samma premisser som det alltid gjort och den senaste expansionen ändrar otroligt lite. Istället för att lägga till sådant som saknats får vi helt enkelt lite mer av allt.

För mig duger det gott och väl. Jag kommer sitta de närmaste veckorna i jakten på att nå högsta light level. Frågan är bara om det är nog för underhålla de mest inbitna spelarna fram till släppet av Destiny 2 någon gång nästa år? Jag är tveksam.

About the author

Robin Stjernberg

Robin Stjernberg

Redaktionschef / Försäljningschef

"Är du en förrädare?" frågade de sura jämtarna när Robin red ner till Hallandsskogarna på en älg för att plugga film. "Nej", svarade Robin och tog sig en ordentlig prilla. "Jag infiltrerar södermarken" sa han. Förutom att snusa, och att vara en norrlänning, gillar Robin konstiga filmer, bastant hiphop och att spela episka äventyrsspel och hårda skjutare.

Fler artiklar av Robin Stjernberg

Kommentarer (0)

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

Annons