För många av oss på Eurogamer var plattform den allra första genren vi stiftade bekantskap med. Liksom för miljontals spelare världen över, är det framför allt Super Mario som har förgyllt barndomen för de flesta av oss. Men det finns även en del andra titlar som bokstavligt talat har hoppat in i våra hjärtan. Detta är våra allra första plattformsförälskelser!

1

Andréas snurrade på lådor och fiender i: Crash Bandicoot

Under 90-talet var det hett för samtliga plattformstillverkare att ha en egen maskot. Sega hade Sonic, Nintendo körde med Mario och Sony - då nybörjare på marknaden - lade stor tyngd på en mängd plattformshjältar. Det fanns dock en som stack ut lite extra: Naughty Dogs virriga pungräv Crash Bandicoot.

Crash var inte som de andra barnen. Där Mario kunde kasta eld och stoltserade med mustig mustasch, och Sonic var snabbast av alla, hade Crash ingen särskild superkraft. Han kunde springa, hoppa och snurra. Det var allt.

Och ändå vann Crash Bandicoot mitt hjärta. En stor del av min barndom präglades av Naughty Dogs trilogi och Sonys gråa förstfödda. Även bil-spinoffen - Crash Team Racing - roade kungligt. Han var kort sagt kungen i mitt barndomsrum fram tills dess att Activision köpte licensen och körde den i botten. Men det är en annan historia.

2

Jerry svingade sig fram med Woodys dragsnöre i: Toy Story

Inte nog med att Toy Story var det första plattformsspelet jag körde, utan det var - så vitt jag kan minnas - även det första spelet jag körde överhuvudtaget. Jag hade sett Pixars långfilmsdebut och blivit helt frälst, så när jag en dag fick en Game Boy med spelet Toy Story, blev jag på momangen förvandlad till den gamer jag är än idag.

I sällskap av klockrena miditoner som var hämtade från filmens soundtrack, var jag en svartvit Woody som skulle hämta walkie-talkien till leksakssoldaterna och vid ett senare tillfälle gömma mig i en läskburk för att inte bli upptäckt på Pizza Planet. Det allra bästa med spelet Toy Story var dock dragsnöret, som utöver att fungera som piska mot fiender även gav Woody möjligheten att svinga sig fram.

Genom att haka fast snöret på krokar som fanns på vissa av banorna, kunde Woody ta sig fram på ren Tarzan-manér. Gripklon i Just Cause 3 i all ära, men den kommer aldrig kännas lika magisk som när jag lyfte cowboybootsen från marken och slängde mig framåt i Toy Story till Game Boy.

3

Robert började med den största ikonen av de alla: Super Mario Bros

Plattformsspel är kanske det format som betytt mest för mig som gamer. Det var inte bara det första formatet jag spelade, utan spelet som fick mig engagerad i genren var även det spel som introducerade mig för världens bästa hobby: TV-spel. Det spelet var inget mindre än Super Mario Bros.

Redan som 4-åring knappade jag mig igenom till de sista banorna. Jag tittade på när min pappa spelade och jag försökte även få min fullständigt ointresserade mamma till att lira, men gav upp efter att hon dött för många gånger. Tårarna sprutade ur mig i ren frustration över att hon var så dålig.

Det är ingen slump att min mest spelade titel till SNES sedan var Super Mario All-Stars. Det spelet hade originalet och även de efterföljande titlarna. Det var helt enkelt den heliga gralen. Jag tar av mig hatten för dig Mario. För mig har du fortsatt att växa, utan några konstiga svampar.

4

Pauline fastnade för det moderna stuket i: Hercules

Många av mina spelminnen från när jag blev förälskad i specifika genrer delar jag med mina kusiner, främst för att det enda vi gjorde när vi var små var att spela varje gång vi träffades. Disneys Hercules är inget undantag på den fronten - tvärtom så var detta ett av de spel vi lirade mest. Min syster brukade även vara med under dessa sessioner, och tillsammans satt vi fyra framför TV:n timmar i sträck medan vi samarbetade för att komma så långt som möjligt.

Hercules var annorlunda från de plattformsspel vi var vana vid. Det gällde inte enbart att springa åt höger och vänster medan vi hoppade på fiendevarelser för att besegra dem, utan det var mer komplicerat än så. På vissa banor kunde vi röra oss åt andra håll än enbart åt sidorna, på andra sprang vi rakt fram utan att stoppa och då var ens uppdrag att undvika hinder... Och min personliga favorit som barn: vid ett tillfälle var vi tvungna att tämja en centaur genom att hoppa upp på dennes rygg.

All denna variation, som för mig var så unik inom plattformsgenren, fick mig att fastna på ett sätt som Super Mario aldrig hade lyckats med.

5

Petter red på/inuti djur i: Little Nemo: The Dream Master

Trots att jag nog hade som mest kul med Super Mario Bros till det NES som min och två andra familjer delade på när jag var barn (vi fick ha det en vecka var i taget), så var det nog ändå Little Nemo som gjorde störst intryck. Detta plattformsspel, baserat på den japanska animerade filmen Little Nemo: Adventures in Slumberland, låter oss spela som en liten pojke som i sina drömmar reser till olika världar och rider på djur.

Ja, alltså, det låter ju riktigt flummigt, det förstår väl även jag, men det var något speciellt med det här spelet. Det faktum att man alltså kunde rida på djur genom att först mata dem med godis var spännande, och dessa djur hade alla sina olika färdigheter. Grodan lät oss hoppa högt, mullvaden lät oss gräva och med ödlan kunde vi klättra på väggar. Jag säger att vi rider på djuren, för det är väl i praktiken detsamma, men i själva verket hoppar pojken in i djuren och rider i dem efter att de fått godis. Det är himla snurrigt och inte helt olikt Alice i Underlandet, en annan skruvad klassiker.

Det här är alltså det spel som fick mig att gilla plattformsspel på riktigt, då det erbjöd något utöver det vanliga. Sen att inte någon av oss lyckades ta sig förbi ens den andra banan i spelet är en annan historia.

6

David njöt av musiken i: Bubble Bobble

Hur många gånger har man inte plockat fram ett gammalt spel som i minnet var nästan gudalikt bra, för att sedan snabbt inse att tiden inte varit till dess fördel. Men som tur är, finns det också de titlar som tidens tand inte naggat i kanterna. Taitos Bubble Bobble är just ett sådant spel och när det nådde de svenska arkadhallarna i slutet av 1986, var det väldigt många som blev förtjusta i spelets färgglada grafik och välgjorda banor. Men det som gjorde att de flesta minns det än idag, är det otroligt mysiga soundtracket och de små söta drakarna Bub och Bob.

Mitt första möte med de två drakarna blev början på en livslång kärlek. Och fast jag klarat spelet så många gånger och känner det utan och innan, så kan jag inte låta bli att införskaffa det igen varje gång det släpps till något nytt format. Ge det en chans, så kommer du snabbt upptäcka att det har betydligt mer djup än du trodde när du började spela det. Det är en billig investering, för även om det sägs att man inte kan köpa kärlek för pengar, så stämmer det inte i det här fallet.

7

Jonas var det skateboardåkande grottbarnet: Wonder Boy

Ja, Super Mario var självfallet en stor del av min barndom - tiden då Mario och Luigi var lika tjocka och kunde hoppa lika högt var något av det mest magiska jag kan minnas och få saker har överträffat det. Super Mario Bros var dock inte mitt första möte med plattformsgenren, eftersom jag var ett Sega Master System-barn innan jag gled in på Nintendos bana.

Två av de första spelen jag minns att jag hade var ett golfspel jag glömt namnet på samt Wonder Boy, varav det sistnämnda var en smula fantastiskt fastän jag aldrig kom särskilt långt i det. Som spelare tog jag rollen som grottbarn med stor aptit för frukt och sin skateboard som fick en att åka snabbare, men som också lätt blev min död om jag inte var försiktig. En mycket stor fördel som jag kunde dra nytta av var alltid de uråldriga yxorna som kunde användas mot fienderna, då att hoppa på dem inte var en särskilt bra strategi.

Spelet i sig är inte lika ikoniskt som Mario och detsamma gäller musiken, men båda delar kommer för alltid att bidra till att transportera mig till tiden då pixliga äventyr var det bästa som fanns. Äsch fan, det är det än idag!

8

Percy hittar ständigt nya sätt att ta sig an: Super Mario Bros. 3

Att välja Super Mario Bros. 3 för en sådan här lista är både essentiellt och slappt på samma gång. Det beskrivs oftast som ett mästerverk inom genren, och undertecknad är av samma mening. Men vad kan tilläggas som inte redan tjatats ut i andra hyllningstexter? Vi vet att del tre är den naturliga evolutionen av originalet - kontrollmässigt tajtare, bandesignmässigt genialt och med en svårighetsgrad som i det närmaste kan kallas perfekt för genren.

Det som däremot fick mig att älska det, utöver ovanstående attribut, var att jag alltid hittade sätt att variera min genomspelning. Och de gånger jag trott mig sett och gjort allt, har Nintendo slagit till med ännu bättre versioner av spelet. Först med Super Mario All-stars och nu senast med Wii U-versionen av Super Mario Advance 4. Vem kunde tro att element från övriga spel i serien kunde förbättra ett redan fulländat plattformsspel?

9

P-A har spelat ohälsosamma mängder: Duck Tales

Super Mario Bros i all ära - och jag har spenderat oräkneliga timmar i Svampriket - men det äventyr som gjorde plattformsspel till min första favoritgenre var Capcoms Duck Tales. Tillsammans med Joakim von Anka och hans allsmäktiga kängurukäpp utforskade jag Amazonerna, blev skrämd i Transsylvanien och besökte månen. Allt ackompanjerat av grafik som på min gamla dumburk nästan såg ut som den tecknade serien om jag bara kisade lite. Lägg därtill musik som än idag tillhör det bästa som Nintendos grå låda klämde ur sig.

Att Duck Tales dessutom var ett av ytterst få NES-spel som faktiskt gick att klara av, gjorde att jag tog mig igenom äventyret gång på gång. Det gick till och med så långt att jag hade ett pappersark sparat i spelets svarta dammskydd. På pappret drog jag ett streck för varje gång jag nådde slutskärmen. Om jag inte missminner mig blev det 56 streck innan spelet till slut förpassades till en låda i garderoben...

10

Jimmy sprang snabbt som: Sonic the Hedgehog

Missförstå mig rätt nu, Super Mario kommer alltid vara min främsta plattformshjälte helt enkelt för att den rundlagde rörmokarens spel är bäst. Men 1991 när jag var fem år och hade en NES med Super Mario Bros. sneglade jag alltid avundsjukt på min grannes svarta och farliga Mega Drive med tillhörande Sonic the Hedgehog. Jag var så liten så jag förstod inte att Segas maskin var kraftfullare och därför gjorde att Sonic såg så mycket bättre ut än Mario.

Jag trodde bara att Nintendo sög på grafik. Så med handen på hjärtat måste jag erkänna att min första förälskelse med den kanske vackraste av alla genrer går till den ilsnabba igelkotten. Hans värld var så mycket färggladare och det gick så fort att man inte fattade någonting, och det man inte fattar brukar vara dödshäftigt när man är kid. Om Mario är som filmjölk; tryggt, trögflytande och perfekt var Sonic kaos, punk-attityd och svällande frihetskänslor. Folk säger att bandesignen är sämre än i Marios spel, men jag kan verkligen sakna så galna och expansiva banor idag. Sen att musiken svänger mer än Sonic springer gör spelet bara ännu mer oförglömligt.

Vilket plattformsspel var det första som du blev förälskad i? Lämna gärna en kommentar!

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (0)

About the author

Kommentarer (0)

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

Annons