Stundtals fantastisk Nintendomagi som ofta byts ut av tjatig och långtråkig spelmekanik.

Paper Mario, eller Mario RPG i pappersformat, har funnits under en bra tid nu. Det är en spelserie som blivit älskad av många för sin charm och humor. När det nu är dags för den senaste delen i serien, Paper Mario: Colour Splash, så känns allting som vanligt, på både gott och ont.

Spelet börjar med en kort filmsekvens som bygger upp den simpla men ofta tillräckliga storyn i Mario-spel. Mario får oväntat besök av en bekymrad Peach som fått en färglös pappers-Toad i ett brev. Mario lägger märke till att stämpeln på frimärket stämmer överens med det från Prism Island, vilket gör att vännerna genast sätter sig på en båt dit. Väl där märker de hur något inte står rätt till. Färger saknas överallt och vips som det är behöver Mario ge sig ut på en resa för att måla hela världen med sin hammare tillsammans med en talande målarburk vid namn Huey. Låter det normalt? Bra, då är antagligen det här helt rätt spel för dig.

Hallå
Hallåååå, var är alla?

Hela spelet har, som de flesta redan räknat ut, färg som tema. Under din resa har du en magisk hammare som har de tre grundfärgerna blå, gul och röd i sig. Färg används till allt i spelet och det gäller att hushålla med den färg som du har. Tack och lov så är spelet väldigt lätt och behovet att fylla på sin färgreserv infinner sig inte speciellt ofta så länge som du utvinner färg från din omgivning genom att slå på den.

Under min resa genom spelet så känner jag dock allt för ofta att historien kunde varit en aning djupare. Dessutom bevisar Nintendo gång på gång att de gjort sina spel allt mer fördummande med överdrivna ledtrådar som praktiskt taget ger dig svaret på utmaningarna i spelet. Istället för att få mig som spelare mer engagerad så känner jag mig inte tillräckligt utmanad. Speciellt inte när i stort sett alla pussel handlar om att slå en hammare på något. Ja, hammaren används verkligen till allt och lämnar mer att önska av ett Nintendo med rykte kring sig att vara en fantasifabrik.

Bam
Hammaren löser allt. Här löser den upp en fiende i ett färginferno.

Till och med det nya stridssystemet är jag en aning skeptisk till. Det innefattar så kallade stridskort som du som spelare samlar på dig genom spelets gång, antingen som belöningar eller genom att du köper dem från en affär. Även dessa kort behöver färg för att nå sin fulla potential, och den används som ett simpelt knep för att du som spelare ska försöka använda en större variation av kort då de olika korten kräver olika färger för att måla. Stridssystemet är en aktiv blandning av Quick Time Events och turbaserat a la valfritt RPG och erbjuder en glädje i att känna sig aktiv i striderna. Tyvärr blir det snabbt enformigt och Paper Mario: Colour Splash slåss mot det klassiska problemet med irriterande fiendemöten. I slutänden slåss jag mot impulsen att undvika alla fiender jag möter men inser snart att jag behöver uppgraderingsmaterial för att utöka mina färgreserver.

Olika möten med fiender blir ett ännu större irritationsmoment när jag som spelare tvingas besöka samma område flera gånger, antingen för att gå en alternativ väg eller för att jag missat prata med en Toad under rätt tillfälle. Det är små störningsmoment som hade varit roligare ifall jag som spelare kunde låsa upp roliga hemligheter de andra gångerna jag besöker en redan familjär plats.

Färga
Färgkorten färgas simpelt genom att hålla fingret på den pekskärmen. Det blir dock snabbt uttjatat.

Paper Mario är dock en väldigt sund upplevelse för ögat och örat. Ur högtalarna svävar vackra melodier in i mina öron och kittlar min trumhinna på ett behagligt sätt som får mig att vilja nynna melodin på en gång. Musiken har den där härliga havskänslan i sig som påminner mig om Super Mario: Sunshine till Gamecube. Tillsammans med de skarpa färgerna så byggs en nästan euforisk känsla upp. Det är därför jag blir så frustrerad när spelmekaniken inte alltid lever upp till samma standard.

För de som är vana vid och uppväxta med Mario så finns det dock väldigt mycket att hämta. Från ansikten till områden samt en del påskägg som kommer att göra så du fnittrar för dig själv i soffan.

Trots allt så är Paper Mario: Colour Splash en fantastisk upplevelse under vissa partier. När euforin blandas med den mysiga humorn i spelet så kommer jag allt för ofta på mig själv att sitta och le en lång stund efter upplevelsen, vilket ger mig energi att fortsätta under de tråkiga partierna. Samtidigt gör det spelet till en ganska ojämn upplevelse. Förhoppningsvis hittar Mario ett mer konstruktivt sätt att lösa saker i framtiden än enbart med en hammare, eller åtminstone att Nintendo ger honom fler verktyg och intressantare pussel att leka med.

About the author

Robert Arveteg

Robert Arveteg

Stream-redaktör

Robert började sitt spelande som snorätande 4-åring. Han grät floder över att hans mamma inte klarade av att hoppa över en Goomba och var stolt ägare av Mario-pins. Idag är Robert vuxen och älskar Pokémon och rpg. Han räddar världar på kvällar och är superfarsa på dagtid. Han letar dock fortfarande efter spel som hans mamma ska klara och gråter numera bara inombords över att hon inte inte kan hoppa i spel.

Fler artiklar av Robert Arveteg

Kommentarer (0)

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

Annons