Mount and Blade: Warband är krävande, utmanande, ologiskt, repetitivt, fult, konstigt, krångligt - och alldeles underbart.

Mount and Blade: Warband är på många sätt den raka motsatsen till dagens konsolspel. Det innehåller ingen läcker introsekvens som sätter rätt stämning, inga häftiga strider där fiender flyger all världens väg. Vi får inte ens en behövlig genomgång som förklarar spelets alla funktioner och finesser. Inledningsvis finns det absolut ingenting som lockar mig att stanna kvar i spelvärlden. Men så är det också i grunden ett PC-spel från 2010 utan nämnvärda förbättringar.

Det kanske låter som en katastrof och inledningsvis är det precis vad Mount and Blade: Warband är. Äventyret inleds med att en karaktär ska skapas. Det finns gott om inställningar att göra, men oavsett vad som väljs är resultatet en full volvoraggare som har sprungit in i en betongvägg 200 gånger för mycket. När volvoraggarens utseende är bestämt ska en handfull poäng fördelas på en stor mängd egenskaper. Vill du satsa på hjärna eller muskler? Charm eller hästridning? Matlagning eller pilbågsskytte? Att göra dessa val utan någon som helst förkunskap är sannerligen inte det lättaste.

7

När jag väl är klar med karaktärsskapandet drar äventyret igång direkt - även om det knappast är en bombastisk inledning. Jag möter en handelsman som behöver hjälp med att bli av med ett gäng efterhängsna rövare. Han ger mig en hundralapp som ska användas för att rekrytera en handfull medhjälpare från de närliggande byarna. I byns värdshus hittar jag två armborstskyttar och tar dem med mig för att hitta fler villiga kämpar.

På vägen stöter jag dessvärre på ett gäng med åtta banditer som går till attack. Jag kan välja att offra en av mina två kompanjoner och fly från striden, men att fly från strider i ett tv-spel är ju rätt töntigt. Istället rusar jag rakt mot fienden och tillsammans med mina kamrater tar vi snabbt ner tre av fienderna. Fylld med övermod rider jag mot de resterande fienderna - och blir snabbt nerhuggen.

Jag överlever, men blir rånad och fängslad. Efter några dagar i fångskap lyckas jag i alla fall fly och kan ge äventyret en ny chans. Det visar sig tyvärr vara en övermäktig uppgift eftersom jag varken har pengar eller ett aktat släktnamn. En fattig tölp som inte ens kan slå ner ett gäng rövare är inte mycket värd.

1

Till slut ger jag upp, raderar sparfilen och börjar om från början. Istället för att inta rollen som en duktig smed med hårt arbetande föräldrar, byter jag om till en väpnare av adlig börd. Jag väljer också att starta i ett relativt rikt och välmående område istället för det karga och kalla nordlandskapen. Egenskapspoängen läggs på hälsa, styrka, svärdsvingande och pilbågsskytte.

Om sanningen ska fram var jag faktiskt tvungen att leta upp en nybörjarguide för att hitta tips på bra startalternativ. Efter att ha gått igenom guiden blev det däremot uppenbart att valen är ganska logiska ändå - det gäller bara att koppla på medeltidshjärnan. Utan en känd släkt är det bra mycket svårare att komma någonstans i karriären, för att inte tala om vilken extrem utmaning som väntar en kvinna som vill bli regent. Å andra sidan är det helt upp till dig vad du egentligen vill bli; regent, militär ledare, greve, legosoldat, tjuv, lönnmördare - valet är ditt. Att ta sig an äventyret med usla förutsättningar och höga mål är inte omöjligt, det kräver bara mycket mer arbete och slit.

8

Inledningsvis är det emellertid många enklare uppgifter som ska utföras, främst leveranser av brev och fångar till olika personer. Problemet är att dessa personer ofta är ute på slagfältet eller besöker andra slott och byar. Eftersom mobiler och GPS inte var jättevanliga under medeltiden är det ett måste att rida runt på fältet och fråga var den eftersökte personen håller hus. Oftast går det relativt snabbt att hitta rätt, men ibland blir de enkla uppdragen en hopplöst utdragen jakt på rätt personer.

När tillräckligt med slantar har skrapats ihop går det att värva en mindre armé på och ge sig efter rövare, desertörer och andra kungadömens soldater - eller bybor och handelsmän om du känner dig elak. Det är då spelet visar upp sin bästa sida. Att rusa över slagfälten med en alltjämt växande armé är en storslagen känsla som få andra spel kan erbjuda.

Att springa rakt in i fienden och hamra på attackknapparna är dock ingen bra idé. Varje vapen känns unikt och kräver en del övning för att göra så stor skada som möjligt. Att bara veva med svärdet är lika farligt som en trubbig flugsmälla och pilar som inte skjuts iväg ordentligt studsar av sitt mål, om de ens träffar. När du väl har lärt dig hantera vapnen är det ruskigt tillfredsställande att dräpa fiender med perfekta och våldsamt realistiska träffar.

Efter varje avklarad strid delas erfarenhetspoäng ut till överlevarna, som då kan uppgraderas till bättre utrustade trupper. Även huvudkaraktären går upp i nivå och får poäng som bland annat kan spenderas på bättre vapenhantering. Det går också att lägga poängen på taktiska egenskaper för den som vill sköta sitt krigande på avstånd och dirigera sina trupper istället för att stå längst fram och veva.

6

Det är däremot inte den höga inlärningskurvan, det fria upplägget eller de imponerande striderna som sticker ut mest i Mount and Blade: Warband. Istället är det den smått otroligt fula grafiken som etsar sig fast i minnet. Allt ifrån karaktärer till miljöer och menyer är så hemskt designade att det snarare liknar ett högupplöst Playstation 1-spel. Nog för att spelet i grunden är närmare tio år gammalt, men det här var riktigt fult redan då. Å andra sidan gör grafiken i alla fall sitt jobb och vissa miljöer som besöks är faktiskt ganska mysiga. Att se förbi det så uppenbart primitiva yttre är inte alltid helt lätt.

Mount and Blade: Warband är inte ett spel för alla. Jag skulle till och med påstå att det är ett spel för ganska få personer. Det är krävande, utmanande, ologiskt, repetitivt, fult, konstigt, krångligt - och alldeles underbart. Det krävs en hel del för att förlåta alla uppenbara brister, men bakom dem döljer sig en beroendeframkallande och underhållande upplevelse som är unik på konsol. Om du vill ha ett riktigt sandlådespel som låter dig jaga dina egna mål är Mount and Blade: Warband väl värt en titt, speciellt med tanke på den låga prislappen. Var beredd på att tappa hakan av helt fel anledningar bara.

Mount & Blade: Warband P-A Knutsson Mount and Blade: Warband är krävande, utmanande, ologiskt, repetitivt, fult, konstigt, krångligt - och alldeles underbart. 2016-10-10T11:00:00+02:00 3 5

About the author

P-A Knutsson

P-A Knutsson

Skribent

Sedan P-A kidnappade sin brors Nintendo 8-bit i slutet av 80-talet har han varit fast i spelens värld. Idag står alla nya konsoler vid tv-apparaten och de flesta äldre konsoler är redo att kopplas in när retrosuget blir för stort. P-A tycker om de flesta spelgenrer, men har svårt för fotboll och meningslösa Free to play-titlar.

Fler artiklar av P-A Knutsson

Kommentarer (0)

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

Annons