Rush of Blood är ett coolt teknikdemo, men inte mer än så. Det är dock den perfekta titeln att visa VR-spelens potential.

En räls-skjutare baserad på Until Dawn, kan det vara något? När Supermassive Games utannonserade spelet var jag en aningen skeptisk och kluven. Hur skulle man översätta det storytunga skräckspelet där ett ungdomar åker ut till en stuga, flyr och dör, till en låst VR-upplevelse?

Det visade sig vara ett smart drag. Inte för att Until Dawn: Rush of Blood har särskilt mycket med huvudspelet att göra. Nej, snarare tvärtom. Det enda som binder dem samman är banor och assets - allt annat är annorlunda. Att nyttja Until Dawn som varumärke skulle snarare kvalitetsstyrka spelet och få ett eller annat extra exemplar att flyga av hyllorna.

1

Until Dawn: Rush of Blood beskrivs som enklast som en bergodalbaneupplevelse där du slussas igenom olika banor hämtade ur den värsta nöjesfältsåkturen du någonsin fått uppleva. Skräckens hus ger inte bara kalla kårar, det är även livsfarlig och på vägen igenom det - och miljöerna runtomkring - får jag som spelare kämpa för mitt liv för att inte dö en ond bråd död.

Upplägget påminner kraftigt om valfri arkadskjutare. Det märks tydligt att Supermassive Games lånat hejvilt från klassiker som The House of the Dead och Time Crisis. Jag sitter fast i min vagn, beväpnad med antingen pistoler eller gevär, och ska med dessa panga allt från odöda till arga kråkor och illasinnade skyltdockor. Ibland måste jag ducka för hinder och stundtals har jag även möjlighet att påverka min färd framåt genom att skjuta på växlar och på så vis hamna på annan räls.

4

Sju banor bjuds det på, vilket kan uppfattas som relativt kort. Charmen med Rush of Blood är dock inte själva speltiden utan snarare omspelningsvärdet. Varje bana är fullsmockad med olika mål som jag behöver skjuta ner. Detta öppnar för ett high score-race som jag inte skådat sedan Track & Field-tiden till NES.

Kontrollmässigt kan jag välja att spela med antingen Playstation Move eller Dual Shock 4. Jag har dessvärre inte Sonys rörelsepinnar i min ägo, varav dessa inte kunnat testa, men handkontrollen sitter likväl som ett smäck och ger en responsiv, följsam och faktiskt pricksäker upplevelse. Att sikta med Dual Shock 4 känns faktiskt naturligt och det enda jag kan klaga på är att kalibreringen då och då ramlar ur fas, vilket i sig leder till att mina vapen ballar ur totalt. Att göra en omkalibrering är dock en enkel match och snart är jag på banan igen.

2

Under min färd genom helvetets nöjesfält får jag då och då möjlighet att plocka upp bättre vapen genom att skjuta sönder lådor. Dessa har, så klart, begränsat med ammunition vilket innebär att jag måste se till att trycka av rätt skott vid rätt tillfälle. Att slösa bly är en dum idé, speciellt eftersom mina vapen blir varma och behöver laddas om, och när skiten väl träffar fläkten gäller det att ha is i magen och synkronisera avfyrning med omladdning. Annars kan det gå riktigt, riktigt illa.

Grafiskt är Rush of Blood ganska primitivt, om än stämningsfullt. Det visuella gör sitt jobb om än inte med bravur och jag ska ska erkänna - jag blev ganska svettig efter att ha utstått ett antal scare jumps. Många miljöer är också häftigt morbida och jag får, bland annat, färdas igenom ett slakthus fyllt av uppsprättade grisar.

3

Allt i allt är Until Dawn: Rush of Blood ett coolt techdemo men inte mycket mer än så. Det lär roa kungligt de första fyra genomspelningarna, mest tack vare dess korta längd, men därefter lär jag och många andra inte återvända. Spelet lär snarare vare en perfekt titel för den som vill demonstrera VR-tekniken för oinvigda bekanta och se dem våndas under deras egen tur i helvetets nöjesfält. Och för 200 kronor är det definitivt värt det.

About the author

Andréas Göransson

Andréas Göransson

Chefredaktör

Från de skånska myllorna i söder kommer Eurogamers chefredaktör. Uppväxt med en Gameboy i sina svettiga labbar var Andréas länge Nintendo-frälst. Detta kom att ändras under mitten av 90-talet då Sony släppte sin gråa förstfödda. Sedan dess spelar Andréas det mesta, även om Pokémon fortfarande ligger honom närmast om hjärtat.

Fler artiklar av Andréas Göransson

Kommentarer (0)

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

Annons