Att axla rollen som en annan karaktär är oftast en av grundingredienserna i TV-spel, men att verkligen leva sitt eget storslagna liv i en spelvärld är något som främst hör till Rollspelsgenren. Denna vecka berättar vi om våra första stapplande steg i allt från Final Fantasy till Fallout.

1

David njöt av det medeltida stuket i: Final Fantasy IX

Som så många andra rollspelsälskare, håller jag Final Fantasy-serien väldigt kär. Och att då rangordna dem, är lite som att tvingas välja bland sina barn. Därför föredrar jag att kategorisera dem utefter hur jag ställt mig till dem rent känslomässigt. Och då skulle Final Fantasy VII utan den minsta tvekan hamna i facket för det mest känslomässiga spelet i serien.

Men det är absolut inte det rollspel jag haft roligast med, för den titeln tar Final Fantasy IX hem. Redan efter någon timmes spelande var jag förälskad i samtliga karaktärer. Adelbert som är urtypen för den klassiska ädla riddaren som alltid är sina plikter trogen, Vivi den ansiktslösa lilla magikern med den stora trollkarlshatten, Zidane tjuven som blir hjälte mot sin vilja och faller pladask för kvinnan han kidnappat, Quina den mycket underliga hen-varelsen med den bottenlösa aptiten som äter allt och alla. Det finns långt fler roliga och intressanta typer i spelet, men de ovannämnda är mina absoluta favoriter.

Allt utspelar sig i en underbart charmig medeltidsvärld, där den vackra handmålade känslan i grafiken är en fest för ögonen att beskåda. Den fantastiskt roliga dialogen och en av tidernas mest romantiska slut, befäster spelets ställning som en av de starkast lysande diamanterna i Square Enixs legendariska portfolio av rollspel.

2

Jerry fick till slut upp ögonen för rollspel tack vare: Fallout 3

Det dröjde länge innan jag blev intresserad av rollspelsgenren, men under E3 2008 visade Bethesda något som fick mig att haja till: Fallout 3. När jag lämnade Vault 111 och för första gången möttes av den gråa postapokalypsen Washington, hade jag ingen aning om vart jag skulle bege mig. Snart stötte jag på en muterad jätteskorpion och jag blev lika förtjust som jag blev förskräckt, när den klickande kom emot mig och högg ihjäl mig på bara några sekunder.

I Fallout 3 var jag underlägsen. De nukleära varelserna i den karga spelvärlden dödade mig, strålningen och banditerna likaså. Och jag blev därmed ondskefull själv! När jag så småningom blev starkare, blev metropolens muterade invånare enkla att utplåna. Jag snickrade hela tiden nya vapen och rustningar, utförde ändlösa sidouppdrag och kände mig ständigt helt förtrollad av alla nya, intressanta platser jag upptäckte, där nya slags fiender dök upp och skrämde vettet ur mig. Allra värst var förstås Deathclaw, de närmast odödliga monster som är ruskigast i hela spelet. Än idag flyr jag från dem när jag spelar Bethesdas storslagna trea.

Även om jag fastnade ännu mer för Skyrim tre år senare (och blev minst lika ond i det spelet), var det Fallout 3 som fick mig att på riktigt förstå tjusningen i rollspel. Aldrig har en död spelvärld känts så full av liv.

3

Robert kom till sista bossen i: Lagoon

Jag var sen in i RPG-träsket. Trots det har det blivit en av de genrer som jag idag flitigast gräver ned mig i. Min första flört med rollspel var dock i början av 90-talet, med ett spel vid namn Lagoon. Spelet handlar om att världens vatten har blivit förgiftat, allt för att den elaka trollkarlen Zerah vill väcka ondskan som lurar under slottet Lagoon. Det är din uppgift som ljusets förkämpe att gå till botten med allt.

Spelet följer klassisk RPG-uppbyggnad med många världar, monster, stora bossar och ett simpelt levelsystem. Som liten pojke hängde jag inte alltid med i historien, men att leta efter alla magistavar och utrustning visade sig snabbt vara mer beroendeframkallande än den starkaste av energidrycker.

Jag klarade aldrig ut spelet, men kom till sista bossen. Så när jag inte längre kunde spela spelet - eftersom min morbror sålde det - så fick jag istället trä på mig en hemmasnickrad mantel, gå ut i skogen och hoppa omkring och nynna på spelmusiken bland träden. Mörkrets krafter var tvungna att stävjas.

4

Jonas kunde se förbi buggarna i: Vampire: The Masquerade - Bloodlines

I unga år krävdes inte så mycket tanke vad gällde spelunderhållningen för min del, så länge det gick att skjuta sina fiender på varierade vis. För att ha blivit äldre är jag inte direkt mindre lättroad, men ofta krävs det faktiskt lite mer. Intressantare historier, personligare karaktärer och en upplevelse som känns mer som min egen. Därav är jag glad att jag blev introducerad till Vampire: The Masquerade - Bloodlines som visade mig rollspelens underbara värld; eller ska jag säga världar.

Förutom sina legendariska buggar och andra defekter, så gick spelet rakt in i hjärtat första gången jag provade det. Behöver jag ens nämna att det var svårt att avsluta mina spelsessioner som vampyr i olika klaner? Utöver mina vampyriska krafter fick jag många vapen att använda på bästa sätt, men jag fann snabbt att jag föredrog att istället ta mig tid och smyga så mycket som möjligt eller använda mig av snärtig dialog - något som senare skulle bli ett vanligt tillvägagångssätt för mig i framtida rollspel som Fallout 3.

Allt började dock som sagt med Vampire och det var bannemej ingen dålig början!

5

P-A föll för det legendariska: Final Fantasy VII

Året är 1997. Rädslan för millenniebuggen börjar ta fart, det blir 18-årsgräns på att köpa tobak, fåret Dolly klonas och mobbing-tv startar i och med premiären av Expedition Robinson. Men viktigast av allt är releasen av Final Fantasy VII till Playstation. Den svenska spelbibeln Super Play har haft en flera månader lång hajp-kampanj och äntligen ska den svenska spelvärlden få ta del av äkta finkultur®. Likt många andra var det mestadels fighting-, racing- och sportspel som surrade i min Playstation på den tiden. Texterna som behövde läsas var ofta inte längre än några rader. Kontrasten var därför total i Squares enorma äventyr. Långa replikskiften avlöste varandra och jag utforskade varje liten vrå av spelvärlden för att hitta alla hemligheter. Lägg därtill den smått absurda mängd tid jag la på Chocobo-avling och materia-levlande. Allt för att kunna dra av en Knights of the Round x4 och mime därefter. Storslakt. Under åren som gått har jag lagt ner över 400 timmar på Final Fantasy VII och äventyret kommer alltid att ha en speciell plats i mitt spelhjärta. Jag längtar innerligt till vintern 2021 - då vi äntligen får spela Final Fantasy VII-remaken på Playstation 5.5.

6

Petter minns de fem skivorna som utgjorde: Baldur's Gate 2: Shadows of Amn

Det rollspel som fick mig att älska genren är faktiskt ett som jag inte spelat särskilt mycket själv. Jag fick mest titta på när brorsan spelade Baldur's Gate 2: Shadows of Amn, men det gjorde mig inte särskilt mycket. Jag fullkomligt slukades upp av den värld som var byggd kring staden Amn på den fiktiva kontinenten Faerûn. Det var magiskt, vackert och fullspäckat med saker att göra och människor att prata med.

Baldur's Gate använder sig av de regler som finns i Drakar och Demoner, där systemet bygger på en fiktiv tärning som rullas varje gång våra karaktärer attackerar eller försöker försvara sig. Därmed blir det på ett sätt turbaserat, även om spelet inte går in i ett slags separat figthting-läge som i många andra japanska rollspel. Det använder sig dessutom av en pausmekanik som vi kan nyttja för att lägga upp strategier medan vi slåss.

Det tar runt 60 timmar att spela ut huvudkampanjen i Baldur's Gate 2: Shadows of Amn, men du kan säkert lägga 300 timmar om du ska klara varenda sidouppdrag. Fem skivor kom spelet med när det släpptes i september år 2000 och bara det var nog för att en pojkspoling som jag skulle tappa andan. Fem skivor! Så sinnessjukt stort!

Baldur's Gate 2 kommer för alltid vara spelet som fick mig att hålla rollspelsgenren som en av mina absoluta favoriter, och trots att jag flera år efter att vi köpte det fått spela det på egen hand, har jag aldrig lyckats klara ut det. Det har dock gjort att jag även älskat flera efterföljande spel i samma ådra, såsom Neverwinter Nights, Dragon Age: Origins och, nu senast, Pillars of Eternity.

7

Robin minns minispelen i: Final Fantasy VII

Ja, jag vet, det är så klyschigt att det skriker om det. Men precis som många andra 80/90-talister så var Clouds äventyr mitt första egna rollspel. Jag minns dock knappt de första trevande stegen i Midgar eller när jag första gången klev upp på en chocobo. Nej, det som etsat sig fast i minnet är hur jag superförkyld låg hemma i soffan, nio år gammal och precis hade tagit mig till den andra kontinenten. Min tremänning hälsade och gav mig en enorm klubba samtidigt som jag klev på en viss linbana. Och när jag lyckats slita av plasten på klubban hade jag landat i självaste Gold Saucer. Ett paradis jämfört med resten av världen, där jag fann min ro. Gold Saucer var en lekpark som jag drömt om att få hoppa runt i. Och det var just minispelen som växte och höll ett hårt tag om mitt hjärta.

När jag finner mig själv, många år senare, spendera mer tid att spela kortspelet Gwent än att utforska världen i The Witcher 3, så vet jag att Gold Saucer satte sina spår. All hail minispelen!

Vilket Rollspel var det första som du blev förälskad i?

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (1)

About the author

Kommentarer (1)

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

Annons