Ashes of Ariandel är visuellt läckert och visar Dark Souls-seriens största styrkor.

Originaltext: Jeffrey Matulef (Eurogamer.net). Översättning: Joakim Karlsson.

En av de nya fienderna från From Software introduceras i den nya expansionen Ashes of Ariendel till Dark Souls 3. Som bäst kan jag beskriva den som en ninjaversion av Freddy Kruger. En hoppande fasa av spindelaktiga lemmar och metallklor - liknelsen skulle kunna vara ett sammanträffande, men jag antar att det inte är helt tillfälligt. Freddy invaderade drömmar, medan Froms Corvian Knights invaderar en målad värld som du sugs in i. Dessa falska Freddys är inte alls mindre skrämmande än Wes Cravens kreation. Med deras bärsärksjälar som ursinnigt skramlar emot dig i en galen kombination av kullerbyttor och sylvassa, frontala piruetter. De tar fram en massa karaktär. From Software har redan byggt ett andlöst galleri med monster genom deras senaste Souls-titlar (tillsammans med den spirituella föregångaren Bloodborne), men de här glupska jägarna exemplifierar utvecklarnas förkärlek för skrämmande fiender.

Det är en av nycklarna till From Softwares Souls-serie: fienderna har personligheter, som väcker känslor starkare och mer sofistikerade än bara banal illvilja. Istället för den endimensionella kanonmaten som många andra spel har, försöker Dark Souls framkalla känslor som sträcker sig från förtvivlan, medlidande, beundran, terror samt till och med en himmelsk förundran. Minsann, Ashes of Ariendels sista boss, i både dess filmintroduktion och rörelse, sticker ut som den mest tragiska figuren i hela Dark Souls-serien. Det finns en verklig känsla av lidelse i grunden hos From Softwares ständigt förbannade ekosystem som erbjuder en delikat blandning av fantasyeskapism med högtidliga toner som ljuder betydligt starkare än något annat magiskt fantasirike i spelvärlden.

From Softwares konstinriktning är så pass suggestiva att den inte behöver göra något slags litterärt förnuft. Men förmodligen gör det detta ändå, då sådana som Vaati Vidya tjänar ihop sitt levebröd som virtuell arkeolog för den här seriens loristik (lore), men en konkret förståelse är inte en nödvändighet för att förlora sig i dessa melankoliska världar. Det måste erkännas, jag är inte fullständigt säker på vad Ashes of Ariendels handling går ut på (jag kan inte greppa vad huvudspelet går ut på för den delen heller), men tyngden ligger vid hur det får dig att känna dig istället hur väl du uppfattar den förtäckta loristiken.

Och på den nivån är Ashes of Ariendel en framgång. Samtidigt som denna expansion skeppas med det bästa stridssystemet och den labyrintliknande bandesignen som har gjort alla spel i Souls-serien till sanna nöjen, fångar Ashes of Ariendel den dystra stämningen som fångade så många. För mig har Souls alltid handlat om att känna sig vilsen, nyfiken och frustrerad och ibland segerrik. Det är här Ashes of Ariendel står sig som seriens mest illavarslande område.

Placerat i ett vintrigt ödeland med snötäckta toppar, ihåliga vikingar, ylande vargar och ilande träd, så är Ashes of Ariendel väldigt atmosfäriskt. Allting i denna kalla vita värld känns hämmande, även när det inte ens är ett särskilt hotfullt läge. Istället för att kasta en bunt med höglevlade fiender i din väg, mixar From Software upp det hela med läskig, men obetydlig kanonmat för att erbjuda moment om katarsis och nyfikenhet då du hugger din väg igenom enkla fiender innan du stöter på en blodtörstigt ilande djävul med klor som skulle göra självaste Wolverine grön av avund. Allting i Ashes of Ariendel är dock inte ett hot mot dig, men de ruttna liken av muterade figurer - vissa av dem vilken fortfarande har lite mänsklighet kvar och kan prata - bidrar definitivt till en olycksbådande stämning.

1
Ashes of Ariandel är svårt, väldigt svårt.

Men det handlar inte bara om stämningen. Ashes of Ariendel handlar också omatt bemästra ett stridssystem. Den här DLC-expansionen behövde inte förändra mycket i det hänseendet, då From Software redan är bäst i klassen när det kommer till detta, men det finns ändå en hel del nya nätta vapen och studion har utvecklat de obskyra PvP-elementen till en mer läglig tävlingsinriktad arena där spelare kan välja ett stridsläge och drabbas samman som du kan göra i Halo eller Gears of War. PvP har alltid varit Dark Souls bäst bevarade hemlighet, då många spelare tenderar att ignorera den aspekten på grund av dess svårtillgänglighet. Det är inte direkt saken som drar in människor i dessa massiva, enspelar-dominerande världar, men är ett fantastiskt fynd för de som söker efter sådant. De nya Undead-matcherna är en morot för de som vill ta en paus från det ibland ansträngande kampanjläget.

Den enda nackdelen till att öppna upp Dark Souls 3 som ett online tävlingsinriktat spel är att kartorna och lägena känns otillräckliga i jämförelse med vad du förväntar dig av onlineinriktade spel. Hittills finns det bara en enda karta (dock syns en grå meny som anspelar på att minst en till karta kommer tillkomma) och lägena är begränsade till simpla sysslor som baseras på att stapla upp så många kills som möjligt under en viss tidsperiod eller i formen av tills sista spelaren är ensam kvar. Vidare finns det ingen möjlighet att kolla sina stats som kill count eller ens vem det är som leder. Du ser bara hur många kills du och ditt lag har lyckats med, vem som vinner i slutet, och vem som mördade flest. Det är som bäst rudimentärt, men ändå en bra sätt att experimentera med Dark Souls mest dolda talang.

Ashes of Ariendel är inte lika rejält eller varierande som övriga Dark Souls DLC med samma pris, Artorias of the Abyss (eller Bloodbornes endast lite dyrare men betydligt större The Old Hunters expansionen´för den delen), och det är mindre nya bossar än vad du kanske hade hoppats på, men det fokuseras istället på kvalité före kvantitet. Trots allt, många anser att Dark Souls finaste scen är den vintermålade World of Aramis, vilket var en relativt liten region med bara en enda boss. Ashes of Ariendel är i grund och botten en uppföljare till den finslipade munsbiten av Dark Souls gottighet, och det är en värdig ersättare. Inspirerat och elegant. Ashes of Ariendel står bekvämt på Soul-seriens finaste scen och den enda kritiken jag har är att det är över för snabbt. Lägg nu fram det sista kapitlet.

Kommentarer (0)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material