Ingen genre lämpar sig bättre för PC än strategi, då Halo Wars är undantaget som bekräftar regeln att strategispel funkar bäst med mus och tangentbord. Medan de flesta på redaktionen ägnar sig åt konsolspelande, finns det ändå några stycken som klickat fram diverse trupper och tagit över kartor sedda ur fågelperspektiv. Detta är våra första strategiförälskelser!

1

Jerry campade i: Warcraft III: Reign of Chaos

Trots att vår familjedator runt mitten av 2000-talet var ett benrangel rent prestandamässigt, lyckades jag ändå på något magiskt vis få Warcraft 3 att fungera på den. Visserligen med lägsta möjliga grafikinställningar, men det spelade ingen roll när spelet var så förbaskat kul! Tillsammans med några vänner - som hade betydligt starkare datorer - var jag med om mina allra första PC-lan under den fina årgången 2006, där Warcraft 3 spelades flitigt.

Träd skulle hackas och guld samlas, för att sedan kunna bygga en ordentlig bas och frammana allt bättre soldater och föremål. Även om jag är en campare i de flesta multiplayerspel över nätet, har min feghet online aldrig varit lika tydlig som under min tid med Warcraft 3. Jag sände nästan aldrig ut några av mina soldater till strid, utan ägnade hela matcher åt att bara bygga ett så starkt fäste som möjligt (tänk Helms klyfta i Sagan om de två tornen) för att känna mig säker och se hur mina trupper växte sig enorma, medan alla andra ägnade sig åt sådant nonsens som att kriga med varandra.

För att vara lite extra säker, tog jag i början av ronden alltid en av mina bönder och sprang iväg långt in i skogen med honom. Där gömde jag sedan denna dyrbara individ, för att kunna bygga en ny bas med honom ifall olyckan eventuellt skulle vara framme och fienden jämnade min huvudbas med marken. Jag vet inte om detta var rätt sätt att spela Warcraft 3 på, men det var alltid lika roligt att hålla sig undan alla fiender och bara klicka fram byggnader och soldater!

2

Jonas blev beroende av: Command and Conquer: Red Alert 2

Det hade varit högst intressant att se om jag varit lika intresserad av realtidsstrategispel i dagens läge om jag inte blev introducerad till det i tidig ålder genom Dune och Command and Conquer. Spelet som verkligen tog in mig i denna underbara värld, hör till den sistnämnda spelserien och är närmare bestämt Command and Conquer: Red Alert 2.

Första Red Alert tog C&C i en alternativ riktning, där Einstein uppfinner en tidsmaskin och förhindrar Hitler från att komma till makten. Detta resulterar i att Sovjetunionen reser sig mot makten istället och spelaren får ta rollen som antingen Sovjet eller de allierade i konflikten. Humor, karaktärer och koncept är desto galnare än originalserien och detta eskalerade kraftigt med Red Alert 2.

Självaste Udo Kier träder fram som superskurken Yuri, som har förmågan att kontrollera andras tankar. Ett av alla supervapen är att man kan dominera vädret och vi får även en mycket bättre version av temalåten Hell March - vars original först hördes i originalspelet. Lägg förstås därtill beroendeframkallande gameplay och superagenten Tanya, som i sin tur blev en stor favorit hos mig.

3

David smekte fodralet till: Defender of The Crown

Mycket blir bättre med tiden, men inte hur spelen man köper i butik presenteras. Har du tur får du en lövtunn mini-guide eller en affisch, men oftast är det bara en DVD och en kod. Det står i bjärt kontrast till de vackert utformade kartongerna från Cinemaware-spelen på 80-talet, som ofta var fyllda med vackra kartor, små böcker och annat kul som förhöjde spelupplevelsen.

Det första och bästa spelet de släppte, var det nu legendariska Defender of The Crown till Amigan. Spelet gick ut på att ta herraväldet över England under den tidigare delen av medeltiden. Den strategiska biten var ganska simpel och det gällde att placera arméer på en karta för att sedan anfalla vid rätt tidpunkt. Som variation kunde man även ta över landmassor genom att vinna tornerspel. Där var uppgiften att träffa motståndarens sköld genom att försöka hålla en lans så stilla som möjligt, med hjälp av musen som användes för att kontra svängningarna. Det var ingen lätt bedrift då lansen gärna svajade som en mast i stormvind. Men känslan var episk när jag lyckades få motståndaren att bita i gräset.

När jag väl fått ihop en mäktig armé, krävdes det naturligtvis att jag skaffade en kvinna som kunde skänka mig lite arvingar till tronen. Eftersom det inte fanns Tinder på medeltiden fick jag helt sonika rädda en fager mö från någon ondsint skurk istället.

Jämfört med moderna spel är Defender of the Crown väldigt simpelt, men det fick upp mina ögon för strategigenren!

4

Petter älskade mellansekvenserna och allt annat i: Warcraft II: Tides of Darkness

Trots att det egentligen var det första spelet i vad som skulle komma att bli Blizzards kultvärld, Warcraft: Orcs & Humans, som gjorde att jag fick upp ögonen för genren, var det inte förrän jag spelade uppföljaren från 1995 som jag föll pladask. Jag, min bror och brödraparet från granngården blev så betagna av den värld som var Warcraft att vi till och med gjorde lekar utifrån den och hittade på egna historier inom ramarna för dess fabel.

Allt detta blev naturligtvis möjligt tack vare att spelet i sig var så bra. Det hade alla de numera klassiska inslagen som resurshantering, basbyggande och armérekrytering. Blizzard satte här också tonen för deras nästkommande spel med otroligt välgjorda och gripande mellansekvenser samt, finurligt designade uppdrag.

Warcraft II: Tides of Darkness gjorde mig verkligen helsåld på strategispel och jag väntar än i dag på att få se fjärde delen i serien.

Vilket strategispel var det första som du blev förälskad i? Lämna gärna en kommentar!

Sometimes we include links to online retail stores. If you click on one and make a purchase we may receive a small commission. For more information, go here.

Jump to comments (1)

About the author

Kommentarer (1)

Hide low-scoring comments
Ordna
Threading

Relaterat material

Annons