Picture of Eurogamer staff

Eurogamer staff

Contributor

Featured articles

Silent Hill: Shattered Memories

Slår sönder goda minnen av första spelet iallafall.

Castlevania: Lords of Shadow - Resurrection

Inte Resurrection utan bara Castlevania: Lords of Shadow

Call of Duty: Black Ops - Escalation

Är Black Ops nya DLC värd pengarna?

Cut The Rope

Holiday Gift 3 stjärnor guide

Fable III

Lite snyggare, mycket tråkigare

Jag absolut älskade Fable II och ser det som ett av de spelen man absolut måste ha om man äger en Xbox 360, så när trean landade i brevlådan var förväntningarna rätt så höga. En av de första sakerna som slog mig var att man inte förbättrat speciellt mycket, även om vissa förändringar gjorts så är det inte vad jag skulle kalla att man har förbättrat utan snarare försämrat saker. Det relativt smidiga dialogsystemet hade man nu förenklat till den grad att man inte kan välja hur man ska kommunicera med folk utan du kan vara illa tvungen att dansa med folk istället för att berätta en rolig historia eller något annat mer sansat. Vidare återanvänder man dialoger av affärsägare och familj från föregångaren vilket är okej men känns lite tråkigt i längden. Animationerna när man gräver efter skatter är lika fula som i tvåan, dvs du ser inte att han gräver ett hål och du ser inte att det finns jord i spaden men likt väl rasar det ner gjord ur tomma intet när rörelsen är klar (givetvis försvinner jorden i tomma intet också). De QTE-baserade arbeten som du kan utföra har en väldigt bra grundtanke men den lilla fördröjningen jag upplevde mellan knapptryck och utförandet på skärmen gör att man hellre spenderar sina dagar som en arbetslös A-lagare på den lokala puben. Storyn är intressant och fungerar väldigt bra.. eller iaf tills du inser att det tar slut extremt fort. Spelet plockar en hel del pluspoäng vad gäller möjligheter så som att köpa hus/affärsverksamheter, kunna påverka beskattning av folket och möjligheterna att påverka invånarnas framtid. Men de plusen räcker inte riktigt till när jag, iförd en kycklingkostym, måste hålla en vuxen man i handen för att eskortera honom till en närliggande stad. Fable III är egentligen ingenting annat än en längtan av att få spela Fable II igen.

Mass Effect 2

Såhär klarar du Mass Effect 2s final! (Spoilers)

Mass Effect 2 var för mig en väldigt stor överraskning. Jag visste att det skulle bli ett "helluva game", men aldrig att det skulle fullkomligt trampa, slå och sparka sönder originalets episkhet. Mycket tack vare det otroliga avslutandet, finalen. Allt man nu gått igenom i spelet avslutas här. Dör ni allihop innan ni kommit till basen, eller kommer ni alla hem? Här får ni en fullständig (och spoilerfull) guide om exakt hur ni tar er igenom Mass Effect 2s final. Och som sagt, fullt av spoilers för er som inte spelat klart spelet. GIGANTISK SPOILER, KOM INTE OCH SIG ATT JAG INTE VARNADE DIG FÖRBEREDELSE Innan du tar dig till Omega 4-Relay (som för dig till The Collector Base) ska du göra detta: Alla uppgraderingar till Normandy ska vara köpta och installerade, för att få tillgång till dessa måste du rekrytera alla medlemmar och sedan fråga dem om "Normandy Upgrades" i en dialog. De kommer visa dig uppgraderingar, och du kan köpa dem. Har du inte råd så läggs dem (precis som alla andra uppgraderingar) i din forskningsterminal och väntar på att bli köpta. Alla dina besättningsmedlemmar ska vara lojala, detta genom att göra deras lojalitetsuppdrag, hjälpa dem med saker som stör dem i arbetet. Du kommer veta när ett Loyalty Mission är aktivt. Men... Vid två tillfällen i spelet kommer ( om du misslyckas) två stycken medlemmar i besättningen att förlora sin lojalitet. För att hindra detta ska du få ett tips, försök inte blanda Paragon och Renegade-val i spelet. Det skiter sig längre fram, spela antingen som ond eller god. Det första "slagsmålet" är mellan Miranda Lawson och Subject Zero, aka Jack. Försvarar du Miranda, förlorar du Jacks lojalitet, och tvärtom. Kan du inte välja ett Paragon/Renegade val i denna konversation (de blåa eller rödfärgade valen i dialoghjulet) så måste du bestämma vilken du tycker är viktigast, jag valde Miranda, eftersom hon tillsammans med Mordin Solus, blir ett oslagbart team. Och vi har ju ändå Jacks motsvarighet - Samara. Det andra bråket blir mellan Tali och Legion, denna har jag kunnat välja Paragon på, så jag förlorade ingen av dem, men skulle jag välja en vore definitivt Tali det bästa valet. Hon blir livsviktig senare i finalen. Det kommer inga fler "bråk" efter detta. Jag skulle rekommendera att ladda hem gratis-expansionen "Zaeed...någonting, glömde vad det var", där du får en ny karaktär (och en 15G achievement) som du kan få lojal. Detta ökar chansen att du överlever. Dock måste man spela ond i detta uppdraget. Du ska hjälpa honom mörda Blue Suns ledare, som gömmer sig i en fabrik (som brinner, bra odds). Innan du går in kommer en anställd på fabriken att springa mot dig och skrika efter hjälp, hjälp inte. Detta gör att ni inte hinner till ledaren, och han hinner fly. Men hänger du med Zaeed in i fabriken så får du en achievement, och större chans att överleva. Ändring, inget måste att spela ond i Zaeeds uppdrag Och kom ihåg, i finalen får du ALDRIG, jag upprepar, ALDRIG, välja någon som är ickelojal till dig som gruppledare, tech-expert eller något annat. De får inte ha några viktiga roller, då är du körd. Nu jäklar När du hämtat den så kallad IFF-en, kommer teamet säga att ni borde sticka till Omega 4-Relay nu, välj "Snart" i dialoghjulet, och gå sedan själv till kartan, du kommer inte få välja någon destination, den åker själv. När hela teamet och Shepard har stuckit kommer en riktigt minnesvärd scen att äga rum. EDI, skeppets AI säger till piloten Joker att ni skickar Normandys position, "To who?!" från Joker följs upp av ett snabbt "Oh crap", din svurna fiende dyker upp. The Collectors. Du intar rollen som Joker, första gången någonsin. Du ska hjälpa EDI att återfå skeppet och måste följa lamporna på golvet, går du fel eller springer fram för snabbt när du inte ska det, dör du. Så var beredd. Egentligen är denna scen inget som förändrar slutet, men efter scenen får du se. The Collectors kommer lyckas ta varenda en i besättningen, och beroende på hur lång tid du tar på dig att nu sticka till Omega 4 Relay kan din besättning överleva, eller dö. Se då till att sticka dit så fort du återfår kontrollen över Shepard. To infinity, and beyond! Om du har gjort allt rätt med förberedelserna, kommer bland annat din nya skepps-sköld och nya armor att mostå minst en attack av en så kallad "Oculus", en rund vaktboll som finns nära The Collector Base. En av dem kommer ta sig in, men kommer försvinna efter att du skadat den en bit. Och jag skulle tro att den sedan förstörs när den flyger iväg. Men en gång till kommer du bli anfallen, denna gång sticker den inte, så var beredd med Heavy Weapon (rekommenderar Collector Particle Beam) och ett bra team, de är ganska tuffa. Om allting går enligt planerna så kommer the Collector's nu skicka ut din fiende, ett väldigt stort Collector-skepp, med en väldigt stor laser. som sagt, har du uppgraderat allt behöver du inte oroa dig, din egen (nya) laser kommer klyva den på mitten, och du kommer kraschlanda på basen (enligt planerna). Här ska du nu välja en "Fire Team"-ledare. Jag satte Miranda, men även Garrus ska fungera. Sedan en "Tech-expert", beroende på om du förlorade Tali eller Legions lojalitet (titta högre upp) ska du välja den som har lojaliteten kvar, jag tog Tali. Vilket fungerar galant, men som sagt, ta ingen som inte är lojal. Ni kommer låsa er in i ett rum, och nu kommer delen där du behöver en biotic. Jag sätter mina slantar på Samara, men Jack ska också kunna (men gjorde ni som jag längre upp så är Jack inte lojal, ta alltså inte henne). I praktiken kan vilken biotic som helst göra detta tricket, men för att överleva ska du ha en kraftfull en, ta alltså inte Miranda eller Jacob. Om du nu snabbade dig efter att besättningen blev bortrövad, kommer du finna dessa och en del av invånarna från ett tidigare uppdrag. Ni kommer få ut dem ur kapslarna, men med det tråkiga beskedet att de inte kommer kunna slåss. Välj därför Grunt som beskyddare, så överlever både han och besättningen tillbaka till skeppet. Jag har förmodligen mixtrat med ordningen, kommer inte riktigt ihåg om man hittar besättningen före man behöver en biotic eller inte, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att du väljer rätt personer, till rätt uppdrag. Jag tror nog att det är dags för "The Grand final" nu, jag ska försöka att inte spoila något just nu. Får vara försiktig... Nu måste du välja det ultimata teamet, en blandning av Biotic, Tech och Combat. Mitt egna team (för denna runda spelade jag som Sentinel, men jag använde samma team förra omgången, då var jag Vanguard) består av Miranda och Mordin. En härlig kombo, och du kommer behöva Mordins "Incinerate"-kraft, så se till att uppgradera den så gott du kan. Miranda har Warp, som också är viktig. Gör båda till "Heavy", "Heavy Warp" och "Heavy Incinerate" så går det bra. Slåss ner på plattformar, och få sedan en "wow"-känsla över vad som finns i kammaren. Du ska skjuta sönder speciella tuber, som får saken att falla ner mot marken (och krossas), detta går på två rundor (det finns fyra tuber) vilket sparar en massa slit. Använd en collector Particle Beam och så fort du skjutit en tub tar du så snabbt du kan nästa innan en slags rustning stängs över dem. Går även med krypskyttegevär. Sedan ska du skjuta mot "ögonen", som lyser på samma sätt som tuberna. Det är egentligen inte särskilt svårt, men det tar en liten stund då den har en välfylld livmätare att krossa. Marken kommer falla sönder, och du ska överleva (tillsammans med dem i teamet). Dags att fly! Nej, guiden är inte perfekt, och jag har redan sagt att jag förmodligen blandade ihop två sekvenser där uppe, men följer man dessa riktlinjer, så kan man egentligen inte förlora. Gör du det ändå, ja dår är det inte fel på guiden, då är det fel på dig...näh, skojar bara. Nåja, hoppas detta var till hjälp, om vissa saker är oklara kan ni skriva en kommentar eller ett PM. Spänn fast säkerhetsbältet, och var beredd på något av det bästa får detta decennium. Mass Effect 2, jag älskar dig.

Mass Effect

Till oändligheten...och tillbaka?

Biowares episka rymdäventyr tar dig genom planeter fyllda av rymdödlor och heta stunder. Zatex har spelat hela härligheten och här är recensionen. Jag har alltid varit den som gillat rollspel. Nej, jag har aldrig spelat ett Elder Scrolls och testade aldrig Fable. Men jag har alltid älskat den frihet genren bjuder på. Även om spel såsom Fable II var en liten (pytteliten) besvikelse så njöt jag så länge det varade, för att det är kul. Och för att genren är så fantastisk att man inte kan göra annat än hurra. Det är förmodligen det som lockade med Mass Effect. Två fantastiska genrer mixade i en blandning. Mass Effect är ännu en del i denna genre. Ett Sci-fi rollspel. Givetvis betyder det att man slåss i rymden, utforskar planeter och gör uppdrag för utomjordingar. Du är Shepard. Tyvärr kan jag inte berätta hans historia, då man skapar sin egen. Har du levt i rymden hela livet? Har du gjort stora saker ute i fält för att hjälpa dina vänner? Du väljer helt enkelt själv vem du är. Detta ger extra med mersmak åt rollspelskänslan, vilket är en tumme upp. Man kommer återkomma till sin egen bakgrund senare i spelet. Ditt första uppdrag blir att ta dig till en koloni som kallas för "Eden Prime". Med din hjälp har du två vänner som man kan styra genom D-Pad på Xbox 360 (PC har jag ingen aning om) för att säga åt dem vart de ska och om de ska gömma sig eller springa fram. Men som extra stöd har man även en så kallad "Spectre". En intergalatisk beskyddare som bara handlar via Rådet, men även har en arsenal av saker såsom ett eget skepp och kan ta sig vart de vill utan frågor, Rådet är en samling av människor och utomjordingar som bestämmer i stort sett allt i galaxen. Anledningen varför ni landar på Eden Prime är att ett SOS-meddelande i form av en video visandes soldater bli anfallna och nu behöver hjälp. All kommunikation bröts innan ni han svara, därför behövs du. När ni landar på planeten ser allt ut som en enda stor slakt. Döda kroppar ligger överallt, men det är inte det värsta. Du verkar även ha dragit på dig hittills okända fiender som inte är mycket övers till fred, ladda puffrorna. Det blir en skumpig färd. De som har styrt slakten är rasen Geth. AI-styrda plåtnicklas som inte låter något komma i vägen. När de lyckats ta död på alla människor på ett område förvandlar de dem till så kallade "Husk". Levande döda styrda av pinnar som håller ihop kropparna. Den människa som numera är en Husk finns inte kvar, kvar är bara kroppen, Mörk och endast med dig i sikte. Shepards andra mål med Eden Prime är att få tag i den så kallade "Prothean Beacon". Den som hittades under utgrävningarna på Eden Prime, en stor bit metall som skapades av den utdöda rasen Prothean. Som är skaparna av det som fick människorna att hoppa fram 200 år i utvecklingen, nämligen "Mass Relays" och "Mass"-kraften som det mesta människorna numera använder numera får sin kraft från. Mass Relays fungerar som Star Wars överljushastighet, men varje Relay leder bara till specifika platser och kan bara användas när man når en Relay med sitt skepp. Detta är bara en bråkdel av all den mystik och information som Mass Effects universum delar med sig av. Storyn är sådär makalös den bara kan bli, välarbetad och hela tiden uppdaterad. Allt som händer, alla val man gör är bara en del av Biowares mästerliga rymdepos. Det är en del av trolldomen med Mass Effect, storyn. Jag vet inte många spel som bringar en sådan story, men bra är den. Helt klart. I Mass Effect finns en så kallad "Codex" för den vetgirige. Denna kan nås i huvudmenyn, och är en informationsbas. Allting du kommer nära eller pratar med eller aktiverar samlas i kodexen så du kan suga i dig ännu mer information om det. Jag pratade med en av rasen kallad "Asari". Blåa ödlor med en frisyr som tillsammans med huvudet ser ut som en lök på något sätt. När sedan kodexen blinkade läste jag om rasen och vad dess färdigheter var och var de finns. Detta är väldigt spännande, då även skepp, datorer och saker såsom sköldar loggas med massor av information. Något Mass Effect tyvärr inte går så starkt i är grafiken. Här blandas instabil skärmuppdatering med texturer som tar några sekunder på sig att laddas upp (vilket gör att man inte ser några som helst detaljer i ungefär 5 sekunder). Vilket gör Mass Effect till något man förmodligen inte kommer komma ihåg särskilt väl för sin grafik. Tillkommer gör även långa (och många) laddningstider, även om jag varit med om längre. Detaljrikedomen finns där, men ingenting är sådär extra vackert som det hade kunnat vara. En kontroll utöver det vanliga är något Mass Effect bjuder på, med D-Pad på Xbox 360 så kan man då alltså visa om de ska gömma sig, gå till attack eller bara bestämma en punkt dit de ska gå. Detta fungerar ypperligt smidigt, då man även kan bestämma vilka krafter de ska använda samt ta fram ett vapen åt dem, via samma meny som du tar fram dina egna vapen. Skydd-funktionen är ungefär samma som i Gears of War. Man måste dock huka sig för att kunna gömma sig bakom låga skydd, och stå upp för höga skydd. Friheten är total. Man kan åka till vilken planet man vill, köra ut med sin Mako (utforskarfordon, med lite klurig spelkontroll. Men jag älskar den trots allt!) och köra uppför berg för att sedan flyga mot marken. Sammanlagt finns det hiskeliga 250 planeter, men till ingen nytta. Då de flesta bara är ödemark som man inte bryr sig om att ens landa på. Favoriten är den kloformade planeten "Citadel" som är oerhört livfull med massor av sidouppdrag som låses upp efter hand. Man vet aldrig om man är helt färdig med en plats. I Mass Effect ställs man hela tiden inför moraliska val. Ska jag utrota hela rasen genom att döda modern, eller låta den gå? Allt får både för och nackdelar. Min kärlek till en av karaktärerna gjorde mig oerhört ledsen när denne försvann. Karaktärerna etsar fast sig i minnet just för att ingen lämnas utan en riktigt välgjord bakgrund. Man får reda på väldigt mycket om personen när man ställer dem frågor och helt enkelt försöker bli vän med dem. Mass Effects dialogsystem är väldigt genomarbetad det med. Man väljer själv vad man vill säga. Det kommer upp 3 eller fler val, de till höger kommer tillslut leda dig mot slutet av konversationen (de högst upp är positiva, längst ner negativa. Mitten är neutralt och gör ingen skillnad för dig och den du pratar med) de till vänster sida ger mer information och låter dig själv ställa frågorna om det du precis pratat om. Allting fungerar fantastiskt bra, även om texten är lite svår att urskilja på tjock-tv. Allt detta skapar ett oförglömligt äventyr som (för mig) tog hela 12 och en halv timme att klara ut (gjorde inte ett enda sidouppdrag) och en andra spelomgång kommer både ge mig en achievement och spelglädje som räcker länge. När jag spelar Mass Effect under dess allra mäktigaste stunder njuter jag för fulla drag, och vet att det är just därför jag spelar. För att få se spel som Mass Effect skapas och få spela det. Jag är Shepard, en soldat, en vän, och jag är människans sista hopp. Grafik - 8/10 Spelbarhet - 9/10 Ljud - 8/10 Hållbarhet - 10/10 Mass Effect är ett fantastiskt rollspel som ingen PC/Xbox 360 ägare bör missa. Med det bästa utav ett flertal världar, kan man färdas utan att stanna mer än tiden. Plus - Makalös handling, grym spelkontroll, fantastisk frihet, imponerande dialoger och val, underbara röstskådespelare. Minus - instabil skärmuppdatering, dåligt utnyttjande av alla planeter.

Jag har aldrig spelat igenom Mafia 1 men har trots detta lyckats bygga upp otroligt höga förväntningar på uppföljaren Mafia 2. Förväntningar som strax före release sjönk något när man fick höra nyheter om att Playstation 3 versionen var ganska medioker i jämförelse med andra format, och jag kan direkt meddela att Mafia 2 inte riktigt lyckas nå upp till alla mina förväntningar, men dit kommer vi senare. Mafia 2 utspelar sig i Empire Bay under 40- och 50talet och i centrum står Vito Scaletta. Efter ett misslyckat rån tvingas Vito Scaletta ut i armén och det är mitt i hetluften som man kastas in i spelet, men här befinner man sig enbart en kort stund för att få ett grepp om kontrollerna i spelet. När Vito väl kommer tillbaka till USA tvingas han direkt ut i en kriminell bana för att kunna återbetala skulder som hans far dragit på sig. Vitos värld går i en berg-och-dal-bana genom spelet då hans kriminella karriär stundtals genererar en del pengar men i andra stunder genererar i ordentliga bakslag och fängelsestraff. Storyn är ett riktigt mästerverk med intressanta karaktärer och bra röstskådespeleri. Det finns dock ett större problem med storyn och det är att det blir för mycket upprepningar. Det är alldeles för mycket bilkörning igenom hela storyn och även om bilkörningen är riktigt välgjord och trevlig blir det lite tråkigt i längden då det helt enkelt blir för mycket. Jag får även lov att säga att det blir lite väl mycket slagsmål vilket i sig kan vara ett ganska roligt inslag men som även det känns lite för repetitivt i slutändan. Utöver spelets fantastiska story måste även spelets miljö nämnas som utmärkande. Jag må vara lite för ung för att ha upplevt 40- och 50-talet, men Mafia 2 ger mig verkligen möjlighet att få en inblick över hur dåtidens USA var. Bilarna, byggnaderna och musiken passar verkligen ihop och kombinationen leder till en härlig stad som är rolig att utforska. För att höja upplevelsen ett snäpp till har utvecklarna verkligen lyckats föra in rätt sorts musik in i spelet. Det är en fröjd att glida omkring i härliga Empire Bay med riktigt härlig musik dånande i bilstereon. Jag nämnde i början att inte Mafia 2 lyckades leva upp till alla mina förväntningar och då tänkte jag på grafiken. Jag säger inte att grafiken är dålig, men jag hade absolut väntat mig mer. Kan hända att mina spelet hade motsvarat mina förväntningar om jag spelat det på PC istället, men till PS3 når det inte riktigt fram. Grafiken håller helt klart godkänd nivå, och som tur är ser jag inte det som något som spelar en avgörande roll. Även längden på storyn är något som kan diskuteras, spelet erbjuder från början drygt 10-12 timmars speltid. Med tanke på hur lite det finns att göra vid sidan av storyn kan detta ses som lite svagt, men över 10 timmars speltid står sig starkt mot de flesta andra spelen. Överlag får detta helt klart ses som godkänt, men inte mycket mer än så. Det låter som att jag försöker försvara spelet här när jag, mer eller mindre, säger emot mig självt men jag är helt klart kluven i den här frågan. Det kan även vara värt att notera att det redan har släppts DLC-paket till spelet och att fler är att vänta. För att göra spelet mer verkligt har utvecklarna valt att poliserna ska jaga fortkörare. Det här är en intressant idé som fungerar relativt bra men med en del brister. Det känns nämligen ganska underligt när polisen börjar jaga en fortkörare men inget händer när man kör på trottoarer eller struntar i stoppskyltar. Överlag är dock Mafia 2 en fröjd att spela trots en del mindre brister. Storyn är riktigt bra och Empire Bay är detaljrik och en intressant stad som passar bra in i storyn. Mafia 2 är ett spel som man bör spela igenom. Betyget hamnar mellan 7 och 8 men jag väljer att fria istället för att fälla.

LEGO Batman

Lego och en superhjälte i ett vinnande koncept

Jag har under min uppväxt blivit lärd att älska Lego, vilket i och för sig inte är speciellt svårt. Det är ju nämligen världens bästa leksak. Batman däremot har aldrig egentligen varit min favorit, för den delen så har jag haft svårt att fastna för någon specifik superhjälte. Har sett en film här och där men aldrig blivit tillräckligt fast för att sätta mig in i alla karaktärer eller dess historia. Man hade med andra ord kunnat tro att det är med ganska delat intresse som jag sätter mig tillrätta för att spela Lego Batman, men det är dock inte hela sanningen. Det finns nämligen en sak som fått mig mer intresserad av Batman och det är det helt fantastiska spelet Batman: Arkham Asylum som verkligen visat att det kan vara väldigt roligt att iklä sig rollen som stadens hjälte. Jag får nog lov att medge att Batman: Arkham Asylum har haft viss betydelse inför valet av mitt första Lego spel på Playstation 3. Batman: Arkham Asylum och mitt lego intresse under uppväxten till trots så känns det som att jag lyckas starta upp spelet utan några som helst förväntningar. Jag hade ärligt talat ingen aning om vad jag hade att se fram emot och jag kan inte påstå att jag var speciellt bra den första tiden. Jag rörde mig mest omkring planlöst utan att riktigt förstå hur allt fungerade. Jag var heller inte speciellt imponerad av spelet vid det laget heller, nyfikenheten fanns fortfarande där i oförändrad storlek men det var utan större ambition jag fortsatte spelandet. Det dröjde dock inte alltför lång tid innan jag började förstå hur spelet var uppbyggt, men det tog heller inte allt för lång tid innan spelet var slut... Trodde jag. Eftertexterna började rulla och jag var återigen ett frågetecken. Va? Var det här allt? Men jag vill ju spela mer? Vadå 7 (sju) procent? Har jag klarat storyn men har enbart 7% avklarat? Är det här ett skämt? Hur går det att missa 93% av spelet? Jag som trodde att jag precis förstått spelets upplägg fick ett slag under bältet, jag hade tydligen missat hur mycket som helst av spelet. Den lilla delen jag hade klarat av var bara ett litet smakprov av vad det fulla spelet hade att erbjuda. Det fanns nämligen ytterligare fem kapitel att klara av. Med alla dessa kapitel kom även en hel del variation. Hälften av spelet går ut på att man spelar som Batman och Robin för att jaga Batmans fiender, medan man i den andra halvan spelar som just dessa karaktärer. Och det kryllar av dem. Catwoman, Harley Quinn, Jokern och Two face är alla med. Utöver alla karaktärer kan man även spela om alla banor med olika karaktärer för att komma åt alla hemliga objekt. För att komma fram på en del ställen behöver man till exempel byta dräkter på våra hjältar. Ibland måste man klättra vertikalt på väggar och till dessa platser kan man ge Robin en magnetdräkt. Stöter man på längre avstånd att hoppa över kan man testa ge Batman en gliddräkt för att glida över gapet. Gillar man att samarbeta kan man nå ännu större nöja av spelet då det erbjuder ett riktigt bra co-opläge där man spelar varsin karaktär och via detta på ett roligare och snabbare sätt kan utmanövrera ens fiender. Spelet är dock fullt spelbart även ensam men når inte sin fulla potential då. Genom hela spelet finns det massvis av saker att slå sönder. Genom att slå sönder dessa delar får man legobitar som bland annat kan användas till att bygga diverse objekt som behövs för att komma vidare i banan. Ena sekunden bygger man en bil för att i nästa sekund bygga en trappa att klättra upp via för att i nästa moment bygga en fläkt för att ta sig än högre upp. Detta är ett riktigt bra moment i spelet och då speciellt om man vill hitta alla gömda föremål. Detta tillsammans med att man kan spela om banorna med olika karaktärer ger spelet lite extra poäng ifall man vill nå 100%. En sak med spelet som jag verkligen förstår men som ändå känns lite tråkigt är att det är ett stumt spel där det inte sägs något, men jag har heller inte byggt ihop någon legogubbe i min uppväxt som jag lärt prata. Med dagens teknikutveckling kanske det finns något sådant idag men spelet klarar sig väl utan prat. Storyn hade fått ett stort lyft om det pratats en del, men samtidigt är jag tveksam till att spelet fått sig ett lyft av det. Sammanfattningsvis kan man säga att Lego Batman är ett riktigt bra spel med stor variation och mycket nöje. Ett till exempel på variationen kan man ta skillnaden på olika banor. På en bana kan du skjuta ner polishelikoptrar för att i nästa iklä dig skepnaden av Batman och jaga Catwoman. Ett problem jag upplever med spelet är att det är dåligt med information om vart man ska härnäst eller tips om vad man ska göra för att nå dit. Ibland får man verkligen ta sig en funderare och se sig om kring innan man kommer på att man ska slå sönder några blommor för att hitta rätt delar som i sin tur gör att du tar dig vidare. Det är ingen nackdel att man får fundera lite ibland men lite tydligare instruktioner och tips hade inte skadat. Jag ångrar verkligen inte att jag spelat Lego Batman, det har fått mig att öppna ögonen för Lego-spel och jag kommer relativt snart att ta mig an ett till spel med legogubbar som karaktärer.

Buzz! Quiz TV

Buzz tar steget in i denna generation.

Skrevs: 2008-07-04 Det är nog få av er som inte sett eller själv spelat något Buzz-spel. Serien är mycket populär bland alla slags spelare och hjälpte till att göra PS2:an till den folkhemskonsol den är i dag, tillsammans med bland annat Singstar och Guitar Hero. Nu är alltså Buzz tillbaka och denna gång till Playstation 3. Det som slår en är att serien är sig lik, på gott och på ont. Den största förändringen är att det finns stöd för onlinespel samt att det går att skapa egna frågor som du kan dela med dig till omvärlden. I övrigt är det mesta sig lik. Buzz har sin röda kostym och är så där lagom enerverande. Det är fortfarande fyra spelare uppe vid pulpeten och du kan skymta några nya ansikten bland de gamla deltagarna. Grafik Till likhet med andra party/gruppspel så är grafiken inte det man primärt är här för. Den är upphottad i och med att den rullar på bättre hårdvara men det är inte så att du sitter med hakan i soffan. Det är inget grafikmonster vi pratar om här, men det var heller inte väntat. Funktionsduglig men rätt tråkig och oengagerande. Ljud/Musik Precis som med grafiken så fyller den sin funktion men inte mer. Buzz-signaturen är som vanligt med och Felix Herngren är som tidigare programledaren Buzzs röst i den svenska versionen. Lite ljudeffekter som matchar karaktärerna och lite buzzerljud. Om du tittar på frågesport för ljudets skull så är dock detta en höjdare. Spelbarhet Buzz är och förblir urfadern för mer renodlade festspel, tillsammans med Singstar och Guitar Hero så klart. Med detta är kontrollerna och speluppläggen mycket lätta att greppa och något som alla kan ta vara med på. Buzzkontrollerna med sina fyra alternativknappar och den större buzzerknappen fungerar precis på samma sätt som förr, med ett stort undantag. De är numera trådlösa vilket är ett stort plus. Inga sladdar som hindrar eller kan snubblas på och du kan sitta vart du vill. Utmärkt för festen alltså. Nytt är också att inför varje delmoment så får den med lägst poäng välja vilken ämneskategori som frågorna i det momentet ska handla om. Det funkar mycket bra då den som ligger under antagligen kan välja en kategori som passar och på så sätt kanske komma i kapp. Det finns ett antal spellägen per runda, del flesta delmoment återanvänds från tidigare spel med vissa små ändringar. Med tanke på utrymmet som finns tillgängligt på Blu-rayskivan så känns antalet delmoment lite snålt tilltagna. Mer variation skulle lätt ha lagts till. De ha faktiskt många äldre delar av serien att utgå ifrån. Nytt för denna del är onlinefunktionerna. Du kan nu spela mot andra spelare online. Dessutom så finns det nu ledartavlor så du blir rankad mot resten av världen och visa upp lite statistik över hur bra du spelar. Du kan dessutom skapa egna frågor via en sida på Internet. Dessa frågor kan du, och resten av Världen om du tillåter, ladda ner och spela med dina vänner. Hållbarhet Här skulle spelet kunnat få ett högt betyg om de lagt ner lite mer tid. Delmoment i varje spelomgång är exakt de samma varje gång du spelar. De skulle ha lagt till betydligt fler och kunnat slumpvis ha lottat fram dem när du startar rundan. Nu blir det lite upprepande. 5000 frågor känns också lite snålt då varje fråga inte kan ta så stort utrymme, speciellt då det inte är många videoklipp eller musik utan mest stillbilder. Om du spelar mycket så finns det risk att det efter ett tag blir upprepningar i frågorna. Detta är mer frekvent nu då man nu väljer kategori innan varje delrunda. Om någon väljer samma eller liknande kategori flera gånger på raken riskerar man att samma fråga dyker upp tätt inpå varandra. Sony har dock släppt nedladdningsbara paket med nya kategorier och frågor. Dessa finns att köpa på Playstation Store för en liten summa pengar. Onlinefunktionerna funkar bra med ett undantag, det är extremt få motståndare som dyker upp. Buzz riktar sig till en bredare publik. Denna publik spelar mest hemma med vänner och familj och väljer ofta bort onlinealternativen. Lite synd då det funkar riktigt bra när man väl får en motståndare. Liknande problem lider funktionen att skapa egna frågor av. Det är för få, bra frågor som skapas vilket gör att du hellre spelar med frågorna som kommer med spelet. De frågor du skapar kan dessutom bara användas i ett speciellt slags spelmoment och inte i ”huvudspelet”. Slutomdöme Buzz är Buzz. Du vet vad du får och grundstommen levereras, med lite nya finesser och polerad grafik. De nya är onlinefunktionerna är bra men de är inte väl använda och du sitter ofta och väntar på att det ska dyka upp motståndare. Antal spelmoment känns lite snåla med tanke på formatet och samma sak gäller med antalet frågor. Att släppa frågor på Playstation Store är bra, men lite väl dyrt ibland (dyrast paketet kostar 90:-). Dessa frågor gör dock att spelet håller längre. Buzz bäst när man spelar med vänner och det är alltid roligtast då alla kan vara med. Resten av tiden ligger kontrollerna nedpackade och samlar damm.

FlOwer

När spel blir konst.

Skrevs: 2009-02-13 Detta blir en lite annorlunda recension då Flower är både ett svårdefinierat spel och dessutom inte ett fullprisspel utan släpps enbart på PSN. Utvecklarna bakom Flower är samma gäng som gjorde flOw och det märks. På samma sätt som flOw så är Flower lika mycket konst som spel. Inget skjutande, inga monster, inga erfarenhetspoäng och inget multiplayer, ditt mål är väckandet av blommor och, i förlängningen, Världen. Flower handlar om känslor och lyckas förmedla detta på ett djupt men ändå lättillgängligt sätt, utan att vara pretentiös. Grafik För att vara ett så pass ”litet” spel så är grafiken mycket vacker. Rena, klara färger i perfekt symbios. I sina bästa stunder mäter det sig med de bästa på marknaden. Nivåernas distinkt olika känslor förmedlas på mycket fint sätt och som, tillsammans med musiken, gör detta till stor konst. Spelvärlden flyter fram helt utan tekniska fel och följsamheten när du flyger genom den är härlig att uppleva. Ljud/Musik Inga pampiga symfonier utan lugn meditativ musik som tillsammans med grafiken förmedlar en stämning som återspeglas i i nivådesignen. Varje blomma som du väcker ger ifrån sig sitt egna lilla ljud som med musiken skapar din egna lilla symfoni. Spelbarhet Du använder endast två saker för att styra dig genom spelet. Rörelsekänsligheten i SIXAXIS-kontrollen och valfri knapp (jag tror det vanligast är att man använder X-knappen). Då vi tidigare har sett exempel på mycket dåliga kontroller när det kommer till att användandet SIXAXIS-rörelsesensorer, Lair bland annat, så är detta ett exempel på hur man gör rätt. Det är helt smärtfritt att styra dig fram med rörelsekontrollen och det sätter sig utan förklaring. Intuitivt och mycket välgjort, ta lärdom av detta, utvecklare. Hållbarhet Då detta är ett litet spel så är också speltiden kort. Räkna med 2-3 timmar för att spela igenom spelet. Dock finns det ett återspelningsvärde som är svårt att definiera. Det är ett spel som du kan komma tillbaka till lite då och då. När du inte känner för att döda zombies utan bara ta det lugnt och stilla så är det bara att sätta sig ner, slå på Flower glida fram genom tillvarons upp och nedgångar. Slutomdöme Om spel någonsin ska klassas som konst i samma bemärkelse som till exempel måleri så är det spel som detta som ska visas upp. En omtumlande upplevelse som går igenom många känslor, från glädje och frihet till mörker och ensamhet för att sedan komma tillbaka igen. Flower är så nära konst vi sett inom spelvärlden. Kul att Sony vågar släppa lite udda saker till PSN. Du kan göra betydligt sämre saker för de 70 kronor som Flower kostar. Men räkna inte med ett actionfyllt äventyr. Vill du däremot prova något nytt och välgjort för en liten summa pengar är detta absolut värt att köpa.

Street Fighter IV

Hadouken! Shoryuken! Kikoken! Tiger knee!

Skrevs: 2009-03-03 Street Fighter. Få spelserier har haft en så lång och gedigen bakgrund som detta epos. Första delen blev relativt populärt och lade grunden för de karaktärer som sedan skulle återkomma i senare delar. Men det är först när Street Fighter II äntrade scenen, med den stil och balansering serien har i dag, som den skrevs in i historieböckerna och blev de spel vi känner och älskar än i dag. Serien har haft ett mål och det är fighting i sin renaste form. Man mot man, kvinna mot kvinna eller en kombination av dessa. Inga krusiduller utan ren strid mellan två personer. ”Two men enters, one man leaves” varför förstöra ett vinnande koncept? Capcom vet att man inte ska ändra på något som fungerar så bra då de nu släpper den första ”riktiga” delen i serien på över 10 år. Street Fighter IV är och förblir ren fighting. Räkna inte med några utsvävningar eller knasiga upplägg. Välj den karaktär du känner dig bekväm med och möt dina motståndare en i taget tills du står segrande eller kastar handkontrollen genom tv:n Grafik Street Fighter IV spelas i 2D med 3D karaktärer och på detta vis har Capcom lyckats med att fånga den klassiska Street Fighter-känslan men ändå ta steget in denna generation. Färgerna är rena och klara och det ser riktigt bra ut. Animationerna kan kännas ryckiga om man inte är van vid det men det osar klassisk Street Fighter lång väg. Är du gammal Street Fighter-fantast kommer du säkert känna igen dig och gilla det. Är du ny så tar det en stund att vänja sig men det går ganska snabbt. Däremot så är filmsekvenserna före och efter en genomkörning i arkadläget riktigt risiga och jag vet inte riktigt vad de tänkt där. Ska de också kännas retro eller är de bara dåliga? Ljud/Musik Ljudet är ganska avskalat under själva spelsessionerna. Karaktärerna skriker ut vilka specialattacker, på engelska eller japansk, de utför samt slänger ur sig kommentarer efter eventuella vinster. Men då spelet är avskalat i hela sin stil funkar det bra i alla fall. Kommentatorn går att stänga av även om jag personligen inte stör mig på honom. Musiken, speciellt titelmusiken, känns 90-tal, men då spelet ska kännas old-school så passar det. Att du sedan går och nynnar på Indestructable långt efter du stängt av spelet måste det tyda på att de gjort något rätt. Spelbarhet Den här delen av recensionen är svårt. Jag är extremt kluven. Upplägget är klassiskt. Du väljer din karaktär och sedan slängs du in i match efter match tills du står segrande eller är utslagen. Mycket enkelt koncept som funkar alldeles utmärkt. Det som ställer till problem är kontrollerna och svårighetsgraden.. Alla karaktärer har en grunduppsättning av slag, sparkar och kast. Spelet är utformat runt sex knappar (egentligen åtta knappar men de sista två kan du komma förbi men det försvårar spelet ytterligare), lätt/medium/hård spark och lätt/medium/hård slag. De sista två knapparna kan konfigureras för en knappkombination, från början är de L/M/H slag samtidigt respektive L/M/H spark samtidigt. Anledningen till detta är att du ska kunna utföra Ultra- och Super-kombos. Om du motståndarna får in ett slag på dig så fylls din Ultra-mätrare och när den är tillräckligt fylld så kan du starta en Ultra-kombo som är mycket imponerande och ger mycket skada på din motståndare. Om du däremot träffat din motståndare fylls din EX-mätare som är uppdelad i fyra enheter. Om du gör en EX-attack (lite starkare än vanliga attacker) så töms en fjärdedel av mätaren om du däremot fyller hela EX-mätaren kan du göra en Super.kombo som är en extra stark EX-kombination. Dessa mätare gör att det blir en mycket fin balans mellan spelarna. Bra gjort! Problemet är att handkontrollen inte är tillräckligt precis och spelet är extremt oförlåtande i sitt kontrollschema och kräver en snabbhet som är svår att uppnå med den vanliga handkontrollen. Spelet går absolut att spela men det blir ofta frustrerande och lite slumpmässigt när du försöker göra mer avancerade slag och kombinationer. Mad Catz har släppt två officiella arkadstickor, Standard Edition och Tournament Edition, men de är ganska dyra, c:a 800 respektive 1600 kronor. Har du införskaffat en arkadsticka så betyder det dock inte att spelet automatiskt blir lättare men att kontrollera knapparna med en hand och styrspaken med andra gör att du får mer precision . Om vi ska ta och pratar lite om svårighetsgraden nu. Är du ny Street Fighter-spelare så har du en brant inlärningskurva framför dig och den kan vara mycket frustrerande. Är du van Street Fighter-spelare så är det mer förlåtande då du har grunderna sedan tidigare. En del av svårighetsgraden ligger i kontrollerna som jag beskrev ovan. En annan är att motståndarna snabbt blir mycket bättre och om du inte har tränat innan så åker du på stryk snabbare än du kan säga hadoken. I och med detta så kommer många nya spelare och återkommande spelare som inte spelat på många år (undertecknad inkluderad) till en början känna en hel del frustration som snuddar vid irritation efter ett tag. Att verkligen försöka bli bättre men inte ser någon direkt förbättring i din matchstatistik kan känna otröstligt ibland. Men nog om detta. De olika spelkategorierna är dessa. Arcade är det klassiska arkadläget. Välj din karaktär och spela igenom ett gäng matcher innan du möter slutbossen (Seth i denna del) och sedan se en filmsekvens efter du vunnit. I detta läge så låser du upp de hemliga karaktärerna, åtta stycken, i spelet. Sedan finns så klart Survival där det gäller att överleva så många matcher som möjligt och Time där du hela tiden måste slå dina motståndare så snabbt som möjligt för att inte förlora tid inför nästa match. Trial är ett träningsläge där du ska utföra specifika slag eller kombinationer för att gå vidare. Här märker du direkt hur bra du är och hur oprecis handkontrollen kan vara. Utöver Trial så finns det ett rent träningsläge där du kan träna upp dig i lugn och ro. Hållbarhet Det är ganska sparsmakat med spellägen samt endast åtta upplåsbara karaktärer och det finns en baktanke med detta. Street Fighter IV ett spel du ska spela mot andra personer. I och med denna del i serien så finns det givetvis ett onlineläge. Det är här spelet kommer till sin rätta. Ranking, turneringar, snabba matcher, allt kretsar runt detta. Street Fighter IV SKA spelas mot andra människor. Arcade är till för att träna upp dig och låsa upp nya karaktärer. Trial är till för att finslipa din teknik och Training finns för att du, utan press, ska småputsa din taktik. Allt leder i slutändan till matcher mot andra personer i soffan eller på nätet. Slutomdöme Som jag skrev tidigare så är jag kluven. Å ena sidan gillar jag det avskalade och kompromisslösa upplägget å andra sidan vill jag bara dra handkontrollen genom fönsterrutan och stänga av spelet för alltid. Det sistnämnda håller dock inte då jag gång på gång stänger av spelet för att lugna ner mig. En timme senare startar jag upp det igen. Om och om igen. Något drar mig tillbaka in. Är du en gammal Street Fighter-veteran som har förbeställt två stycken Tournament Edition Fight Sticks och sitter med Collectors Edition av spelet så kan du plussa på ett (1) kanske till och med två (2) poäng på slutbetyget då detta är vad jag skulle kalla ”fan service” från Capcoms sida. Är du inte en jättevan Street Fighter-spelare som bara har kör med handkontroll men funderar på om det är värt att köpa en Standard Edition Fight Stick, så gå på mitt betyg. Är du inte van vid fightingspel generellt och bara funderar på om det är värt att köpa. Då skulle jag kanske rekommendera att du provar hos en kompis eller hyra spelet först, då det är extremt oförlåtande och kanske inte din grej.

Killzone 2

Det stora grå hoppet.

Killzone 2 har under flera år varit ett av Sony och Playstation 3:s stora ess i ärmen i kampen om spelarna. Hypen har varit extremt stor och kontroverserna har varit många. Redan när Killzone 2 (refereras från och med nu som KZ2) visades upp under E3 2005 så skapade spelet rabalder i spelvärlden i och med att Sony gick ut och sa att trailern, som fick alla att sätta Jolt Colan i vrångstrupen, var ”in-game” vilket senare visade sig vara förrenderat. Efter detta fick KZ2 vara slagpåse i fanboy-krigen under ett tag. När det senare visade sig att Guerrilla Games kunde leverera ett spel som såg precis så bra ut, om inte bättre, så tystnade kritiken och hypen tog över. Detta kan i många fall nog vara ett tyngre ok att bära då utvecklarna nu måste leva upp till för höga förväntningar och press från högre ort att leverera något enastående. KZ2 tar vid två år efter den första delen och Helghast invasion av Interplanetary Strategic Alliances (ISA) koloni Vekta. Nu har ISA vänt på steken och en invasion av Helghast hemplanet är i full rullning. Du tar rollen som hårdingen Tomas ”Sev” Sevchenko, medlem av specialstyrkan Alpha Team. Målet är enkelt. Slå ut Helghast med alla medel tillgängliga. Allt verkar gå enligt planen tills invasionsstyrkan stöter på helghasts nya vapen som har tillräckigt med styrka att förgöra alla invasionsplaner. Så för att nå det slutgiltiga målet måste ISA och Alpha Team nu också förstöra helghasts nya försvar. Piece of cake, eller hur? Grafik Som jag skrev tidigare så visades KZ2 upp första gången 2005 och Världen slogs med häpnad över hur detaljrikt och snyggt animerat det var samt att en del trodde det var förrenderat (vilket det vid tillfället var). Det är kul att Guerrilla Games lyckats leverera trots all snack som dök upp. Spelet är verkligen kanonsnyggt. Animationerna är bland det bästa jag sett i ett FPS eller något spel över huvudtaget. Det känns som om man pressar PS3 ordentligt denna gång. Snyggt jobbat GG! Det som kan vara lite tråkigt är att spelet allt som oftast går i en miljon nyanser av grått och brunt. Nu passar det då helghasts hemvärld ska vara industriell och dystert grå. Det är ingen smaragdgrön regnskog eller klarblått hav man kämpar på. Det är skitigt och mörkt och passat riktigt bra. Detaljrikedomen är mycket hög om du har tid att titta efter, vilket är svårt då spelet går på i högt tempo. Ljud/Musik Musiken är passande bombastisk och sätter stämning till spelet. Röstskådespelarna gör bra ifrån sig även om man kanske inte blir rörd till tårar vid känslomässiga delar. De är också riktiga matchokillar och vartannat ord ur är munnen är ”F**k!”. Ljudeffekterna är ok men jag tycker att vapenljuden i till exempel Battlefield: Bad Company känns betydligt hårdare och brutalare än i KZ2. Men vapen kanske låter så i framtiden, vad vet jag? Spelbarhet Spelet är i grund och botten en standard First Person Shooter (FPS) och kontrollerna följer ungefär mallen. Är du en van FPS-spelare så kan kontrollerna kännas lite sega och jag rekommenderar att dra upp känsligheten. Annars är det ganska rakt framåt förutom att utvecklarna lagt till ett coversystem som påminner om de som finns i många tredjepersonsspel idag, till exempel Uncharted eller Gears of War. Coversystemet fungerar utmärkt och hjälper till i många av de hektiska striderna du kommer råka ut för. Spelet flyter på riktigt bra och inga slowdowns eller andra konstigheter märks. Det som kan reta är att spelet till och från stannar till någon sekund för att ladda in nästa del av banan du spelar. Det är en liten sak men du hinner faktiskt tänka på det och det blir ett litet avbrott i flytet. Detta är en petitess i det stora hela men ska nämnas. Hållbarhet Själva singelspelet är mycket bra men ganska kort, räkna med max tio timmar om du inte är helt ovan vid FPS på konsol. Själv ser jag inte det som en direkt nackdel då det kan bli lite repetitivt om ett spel som detta drar ut allt för lång tid. Idag är det multiplayer som gör ett spel långlivat. Och KZ2 är inget undantag. Multiplayerdelen är djup, riktigt djup, Call of Duty 4 djup. Som sig bör startar du från botten av kanonmaten. Inga färdigheter, inga specialvapen och inga fördelar över huvudtaget. Du är soldaten, grön och rykande färsk. Efter varje match du spelar så får du erfarenhet och vid givna erfarenhetsnivåer går du upp i rang. Varje rang öppnar upp något, det kan vara ett eller flera vapen men det kan också vara en ”badge”. Badges kan jämställas vid klasser och det finns, förutom den grundläggande soldaten, sex stycken klasser. Medic är sjukvårdaren som kan återställa en skadad kompanjon eller dela ut förstahjälpenpaket som ger hälsa åt dina medspelare. Engineer kan bygga automatiska maskingevärsnästen och reparera trasiga permanent monterade maskingevär runt om på banorna. Scout är killen/tjejen med krypskyttegeväret och förmågan att, om han/hon står helt stilla, bli nästan osynlig och markera vart fienderna befinner sig. Assault är tanken som under korta perioder rusa på snabbare än alla andra och spränga dig i luften med granatgeväret. Sabotour kan förklä sig till en av sina fiender och på så sätt smyga in och förstöra sitt mål. Denne kan även lägga ut försåtsmineringar för att förstöra din dag. Tactician är taktikern som kan lägga ut punkter där du och dina kompanjoner kan starta från och på så sätt komma tillbaka in i striderna snabbare. Han kan även kalla in flygunderstöd i form av obemannade flygande robotar. Allt detta gör att du kan anpassa din spelstil efter hur banorna är uppbyggda och efter vilken slags spelare du är. Normalt när du spelar online så får du välja vilken slags match du vill spela, Deathmatch, Team Death Match etc. Här går KZ2 steget längre och du som skapar matchen kan lägga in en eller flera lägen under samma match. Du kan välja att bara skapa en vanlig Deathmatch men du kan också skapa matcher där spelläget hela tiden ändras. Ena stunden är det Team Deathmatch då du och dina medspelare ska ta kol på så många fiender som ni bara kan. Nästa stund kan du vara målet för Assassination och alla fiender är ute efter dig och det är dina kamraters jobb att skydda dig. Stunden efter är det dags att lokalisera en propagandamaskin som ska placeras på ett specifikt ställe. Variationen gör att en onlinematch är mer dynamiskt än ett mer traditionellt onlinespel. Att hela tiden anpassa sitt spel samt att du måste ändra taktik hela tiden gör att livslängden för onlinedelen är mycket lång då det aldrig hinner bli repetivt. När du spelar så kan du även skaffa på dig olika utmärkelser, Ribbons, när du utför vissa speciella uppgifter. Uppgifterna kan vara allt från att överleva som ett mål i Assassination-läget till att rädda fem medspelare från att dö. När du fått åtta Ribbons av samma slag bli den till en medalj som ger dig vissa fördelar. Mer ammunition, extra handgranater, förstahjälpenlådor som du kan dela ut och så vidare. Ni som spelat Call of Duty 4: Modern Warfare kan tänka på perks så vet ni vad jag pratar om då detta är KZ2:s motsvarighet. Slutomdöme Som singelspel är Killzone 2 ganska kort och men med en bra historia bakom sig, om än lite klichéfylld till och från. Grafiken och animationerna är superb men är, med vissa undantag, lite för grå ibland men den hektiska spelstilen gör att du inte hinner tänka på det så mycket. Multiplayerdelen är ett av de bästa just nu. Äntligen så kan jag lämna Call of Duty 4 bakom mig. Nytänkande och variation som gör att livslängden blir extremt hög. Har du någon som helst intresse för actionspel och FPS så är detta det givna valet för tillfället. Har du inte det så är det kanske dags att göra en omvärdering och prova på.

Fallout 3

En ny dag i ”Apocalyptia”.

Ohhh, Fallout 3. Som jag har pendlat i min uppfattning om dig. Fallout och Fallout 2 har länge varit två av mina favoritspel genom tiderna och jag trodde att allt hopp om en riktig tredje del dog med Project Van Buren. Men! Så tog Bethesda upp facklan för att föra serien in i denna generation. De första bilderna som visades upp var riktigt lovande trots mycket negativt snack, inom rollspelskretsar, om Bethesdas Oblivion. Jag gillade inte alls Oblivion men hade fortfarande förhoppningar om att man inte kunde misslyckas med ett nytt Fallout, bara man behöll råheten och det grova från de tidigare delarna. Men allt eftersom spelet visades upp så sjönk mitt hjärta. Bethesda visade upp videos och trailers som påminde mer om ett FPS (First Person Shooter) än ett regelrätt rollspel. Ett Oblivion i framtiden. Och jag sållade mig till klagokören. Ett kort testsession i höstas på någon timme ändrade inte min uppfattning och jag bestämde mig för att inte spela spelet. Men något låg och pockade i bakhuvudet och nu i våras köpte jag i alla fall spelet till Playstation 3 och min initiala uppfattning, sedan en lång tid tillbaka, låg som en skugga över mitt spelande och jag lade ner ganska snabbt. När så Bethesda beslutade sig att släppa samtliga DLC, som tidigare kommit till Windows och Xbox 360, även till PS3:an så tänkte jag att ”nu ska jag verkligen spelet en riktig chans”. Så tredje gången gillt och nu tvingade jag mig igenom de första två timmarna eller så. Och någonstans, när jag hukandes stod inne på Super Duper Mart och väntade på ett bra tillfälle att sätta en gevärskula i bakhuvudet på en helt oväntades Raider, ändrade jag uppfattning om spelet. Om ni mot förmodan missat handlingen i Fallout-serien så utspelar sig spelet ett par hundra år efter att välden mer eller mindre gått under i ett atomkrig. Nu hankar sig mänskligheten fram och försöker leva i en hård värld med radioaktivitet, skorpioner stora som noshörningar, stridsrobotar och Supermutanter med miniguns. Du föds i den skyddade miljön i ett underjordiskt valv som är helt isolerat från omvärlden. Hela din existens rubbas då din far rymmer från valvet och dess ledare är nu ute efter dig. Det finns bara ett sätt att undkomma. Att följa efter din far och rymma från din trygga värld ut i det okända. Grafik Det är inte så lätt att sätta ett bra betyg. Spelet har något som skulle kunna kallas färgbrist. Alla miljöer i den förödda världen går i 1000 nyanser av grått/brun/svart vilket i och försig passar den dystra framtiden som väntar i Fallouts universum, men kanske inte är så jätteroligt. Likadant var det ju i de tidigare delarna, så man skulle ju kunna säga att det är som det ska. Men jag tror nog finns en del som ledsnar snabbt på de gråa miljöerna. Lite bättre är det när man kommer in i centrala delarna av Washington DC men den förstörda storstaden som bakgrund men lika grått är det. Animationerna är nästan lika stel och ansiktena på karaktärer i spelet lika omänskliga som i Oblivion. Jag var faktiskt nära på att dra en kula genom Amatas (din barndomskamrat från uppväxten i valvet) pannben när hon, precis efter jag öppnat ingången till Valve 101 för att rymma, när hon sakta kom gående längs med gången helt i skugga och med självlysande ögon som enda anletsdrag. Men med tanke på hur stor spelvärlden är så förstår man att man måste skära lite i detaljrikedomen. Ljud/Musik Musiken är lågmält ambivalent och tar inte så mycket plats under spelet. Mest får är det radiotjatter man hör då du kan ställa in vilken radiokanal du har på. Vilket oftast är Galaxy News Radio med sin stora DJ, Three Dog. Hans radioshow är ganska mycket upprepningar. Speciellt om man tar sig tid att köra sidouppdrag och viker av från huvudhistorien. Men han tar upp saker om dig och större saker som händer runt dig i sin show och om du enbart kör huvuduppdragen så blir det nog en hållbar radiokanal att lyssna på under spelets gång. Ljudeffekterna är bra och vapnen låter som vapen ska göra. Om du vet hur ett plasmagevär låter i verkligheten vill säga. Spelbarhet Även om alla videos från spelet som Bethesda släppt ger skenet av att det är ett FPS med mindre inslag av rollspel så är det inte riktigt så i verkligheten. Varför Bethesda vill göra så vet jag faktiskt inte men det är ganska långt ifrån ett FPS. Visst du kan spela hela spelet som ett FPS utan att använda V.A.T.S-systemet, som jag kommer till senare, men då tycker jag att du missar lite av spelet. Om ni spelat ett tidigare Fallout så vet ni att striderna i spelen alltid varit turordningsbaserade. När en strid startar så tilldelas du ett antal poäng som du får spendera på olika handlingar under striden. När din runda är slut är det fiendens tur att puckla på dig. Bethesda har velat få till den känslan genom att implementera ett system de kallar V.A.T.S. Det liknar till viss del stridssystemet som fanns i Fallout och Fallout 2. När du kommer i närheten av en fiende så kan du tycka på R2-knappen (eller motsvarande) på handkontrollen. Spelet pausas och du kan välja mellan de fiender som finns inom synhåll. Beroende på hur långt borta de är, vilka färdigheter du har, vilka hinder som ligger i vägen och vilket vapen du väljer så får du en procentchans att träffa olika kroppsdelar på fienden. Du får också tilldelat ett antal Action Points som minskar i för varje handlig du gör när du aktiverat V.A.T.S. När du är i ”normalt” läge så fylls mätaren sakta på. Efter varje handling så återgår spelet till normal realtid och du får välja igen om du ska aktivera V.A.T.S för ytterligare attacker eller göra något annat. Har du gjort slut på alla Action Points så får du ta beslutet att retirera och vänta tills du har fått nya poäng att spendera eller försöka sig på att fortsätta striden i realtid som ett FPS. Ofta blir det en kombination även om jag med fördel använder V.A.T.S i så stor utsträckning som möjligt. Grejen med systemet är att det funkar riktigt bra när du väl kommit in i det. Det var detta system som jag för några månader sedan dissade så hårt att jag nästan skäms idag. Jag trodde till en början att det bara utvecklades för att kunna säga att det liknar klassiska Fallout, vilket jag inte alls köpte till en början. Jag personligen tror inte ett rent turordningsbaserat actionspel skulle få en stor publik i dag och Bethesda har gjort vad det kunnat för att locka en så stor publik som möjligt och samtidigt lyckas behålla känslan från de gamla Fallout-spelen. Till saken hör också att de grundegenskaper som styrka, intelligens, perception och liknande, de färdigheter som inte är rena vapenfärdigheter samt andra förmågor du väljer spelar stor roll och påverkar din spelsituation ordentligt. Har du högt värde i perception ser du dina fiender långt innan de ser dig. Väljer du att satsa erfarenhet på att smyga så kan du smyga dig på dina fiender innan de upptäcker dig. Allt du väljer att satsa på kommer till användning. Så att välja de egenskaper och färdigheter som passar din spelstil är helt och hållet ett bra sätt att gå till väga. Och det, mina vänner, är hur ett rollspel ska fungera. Hållbarhet Fallout 3 är stort, extremt stor skulle jag vilja säga. Springer du bara igenom huvuduppdragen så har du ett klart försvarbart antal timmar speltid framför dig. Om du, som jag, gillar att vika av från allt ett tag och bara utforska, göra sidouppdrag och liknande så har du en hel drös med speltimmar att beta av. ill en början gjorde jag ett gäng huvuduppdrag för att samla på mig lite erfarenhet och lära känna spelet. Därefter vek jag av och utforskade spelvärlden. När jag till slut nådde level 20, högsta nivån för grundspelet, så valde jag färdigheten Explorer vilket visar alla platser på kartan som du inte upptäckt. Jag trodde jag utforskat en hel del, men tji fick jag. Helt plötsligt fanns det lika många platser till att besöka. Så om ni fastnar för spelet och bara vill fortsätta så är det bara att göra det. Det finns så det räcker och blir över. Omspelsfaktorn är ganska hög. Då varje handling du gör kan påverka hur karaktärer i världen uppfattar dig så kan du ena gången spela som en god karaktär och få en spelupplevelse och andra gången spela som ond och få en annan. Redan de första uppdragen du får när du kommer ut ur Valve 101 påverkar hur resten av spelet kommer vara. Bethesda är dessutom mycket engagerade i spelets framtid och har fram till i dag släppt fyra stora DLCs (nedladdningsbara spelpaket) som ger fler uppdrag, fler platser att besöka, ökar maxnivån för din karaktär till level 30 osv. Och en femte DLC kommer efter sommaren. Nu får ju även vi PS3-ägare dessa DLC som tidigare varit exklusiva för Xbox 360 och Windows vilket gör även mig lite glad. Slutomdöme Jag var skeptisk och till en början inte alls vänligt inställd till Fallout 3. Men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig och inse att jag haft fel. Fallout 3 är betydligt mer rollspel än till exempel Oblivion, som jag till en början jämförde med. Om du är gammal Fallout-fanatiker, som mig, och inte alls trott att detta spel skulle kunna bli bra så ber jag dig att ge spelet en riktig chans. Du hör detta från en person som totalt nedvärderat spelet två gånger innan jag gav spelet chansen det förtjänar. Är du nu till serien så är det en bra inkörningsport. Relativt lättillgängligt men med ett djup som du till en början inte ser men som till slut säkert älskar.

Mini Ninjas

Barnvänliga ninjor med charm.

IO Interactiv är knappast kända för sina barnvänliga spel. Studion ligger bakom lite mer brutala spel som de i Hitman-serien samt mediokra Kane & Lynch: Dead Men. Därför blev jag, och många med mig, lite överraskade då de utannonserade Mini Ninjas tidigare i år, ett spel som uppenbart riktar sig till en helt annan publik än tidigare. Något som slog mig från första början var dock att de lyckades förmedla en oemotståndlig charm som, turligt nog, finns med i slutprodukten. Handlingen i Mini Ninjas är inte komplex. Världen är hotat av en okänd kraft, en kraft som förvandlar oskyldiga djur till elaka samurajer med förstörelse som enda mål. Som tur är har Världen Hiro, en liten ninja med stora krafter, och hans ninjavänner på sin sida. Deras mästare har skickat ut dem för att ta reda på vad som pågår och, om de kan, förgöra hotet. Svårare än så behöver det inte bli. Grafik Spelet är inget under när det kommer till grafiken. Detta beror antagligen på att spelet släpps till alla format och att göra för stora avsteg skulle nog inte lönat sig. Men jag säger inte att grafiken är ful eller dålig, snarare tvärt om. Den är avskalad till en mer simpel form som för tankarna till en tecknad film. I och med detta så flyter spelet på utan några som helst anmärkningar. Dessutom är miljöerna så varierande och stämningsfulla att du inte tröttnar på den i första taget. Klart chamigt och uppfriskande. Ljud/Musik Ljudet är inget att hänga i granen, men det duger. De ljud du finner i spelet är från de strider du deltar i och de är ok som bäst. Dialoger framförs av de få karaktärer du möter men de är inte speciellt många. Räkna inte med en bombastiskt ljudupplevelse. Det är inte heller meningen. Spelbarhet Spelet riktar sig till en yngre publik och det avspeglar sig i alla segment av spelet, så även kontrollerna. Inga krångliga upplägg eller tumvrickande kombinationer. Hiro är helt klart hjälten i spelet men allt eftersom du hittar dina kamrater så kan du med en enkel knapptryckning byta mellan de olika karaktärerna. De har sina speciella attacker som kan komma väl till pass vid speciella tillfällen. Exempelvis är Futo stor och stark och bra mot stora, kraftiga fiender. Shun har sin pil och båge för att plocka fiender på håll. Dessa är bra men du kommer se att Hiro är den ninja som du använder mest. Speciellt då han har uråldrig kujomagi till sitt förfogande och kan göra allt från att kalla ned blixtar från himlen och skjuta eldbollar till att ta över de djur du befriar och på så sätt kan smyga förbi fiender om du inte känner för att möta dem i strid. Dock är stealth och smygande oftast inte ett alternativ utan spelet handlar mer eller mindre om att slåss med de elaka samurajerna och de bossar som dyker upp lite till och från. Hållbarhet Det kan sägas direkt, spelet är kort och relativt lätt för att tillgodose den yngre publiken. Tyvärr känns omspelsfaktorn inte speciellt hög. Visst det finns gömda föremål och annat runt om på banorna som, om du är perfektionist, kan leta rätt på. För en normalspelare så är en genomspelning fullt tillräcklig. Du kan även skaffa recept på brygder som ger olika effekter. Dessa tillreds genom att du letar rätt på blommor och örter som används som ingredienser. Men dessa små sidospår är inte jätteavancerade eller prövande och lockar inte till omspel. Det finns ingen multiplayerfunktioner, varken online eller offline. Co-op hade varit riktigt trevligt och inte helt omöjligt då spelet faktiskt kretsar runt flera karaktärer. Slutomdöme Jag gillar Mini Ninjas, gillar det riktigt mycket. Det är charmigt, lättspelat och allmänt rätt mysigt. Det är inte speciellt våldsamt, visst du slåss mot samurajer men när de dör så förvandlas de tillbaka till de söta djur de var innan, så det passar spelare i alla åldrar. Även jag, som skulle kunna räknas som ”hard core”, fastnade rejäl för detta spel. Dock är spelet för kort, för lätt, har inga multiplayerfunktioner och ger inga direkta incitament för omspel. Vilket i slutändan drar ner betyget. Vill du ha ett säkert och trevligt spel för alla åldrar så är Mini Ninjas spelet för dig. Du kommer att gilla det, så är det bara.

Uncharted 2: Among Thieves

Nathan Drake är tillbaka med bravur.

Jag älskade Uncharted: Drake’s Fortune. Jag gillade vad Naughty Dog gjorde med äventyrsgenren där Lara Croft i Tomb Raider en gång var pionjär. Spelet hade vissa brister i kontrollerna och lite problem med tekniska delen av grafiken med lite tearing, men äventyret i sig, dialogerna och de älskvärda huvudpersonerna gjorde spelet till ett av denna generations bästa. Om Naughty Dog hade pressen på sig att leverera inför första delen så måste pressen att få till ett spel som slår högre vara ännu jobbigare. Som tur är visar Naughty Dog varför de är en av de bästa utvecklarna just nu, för visst är Uncharted 2: Among Thieves detta års bästa spel och Sonys frälsare. Nathan Drake hade varit den perfekte mannen om han inte haft tendensen att hamna i trubbel i tid och otid. Nu har han i jakten på Marco Polos förlorade flotta och i förlängningen den mytomspunna staden Shambala (Shagri-La) hamnat i vägen för en galen krigsförbrytare och dennes privatarmé på jakt efter samma mål. Efter ett bryskt uppvaknande i en urspårad tågvagn på väg utför ett stup får vi följa Nates resa från Turkiet fyra månader tidigare till Nepal och letandet efter den försvunna staden. Grafik Naughty Dog har tagit den fina grafiken från första Uncharted och förfinat den till perfektion. De screen tearings som fanns i del ett är som bortblåsta. Miljöerna är lika bedårande vackra och variationen är stor. Som ni kanske kommer ihåg var vatteneffekterna i första delen superba och det är de fortfarande. Det nya som utvecklarna har att komma med är snö. Att se Nate pulsa fram i en vild snöstorm är en av de stora höjdpunkterna i spelet rent tekniskt. Du känner nästan hur snön fastnar i kläderna och klumpas sig runt fötterna. Att inte kalla detta ett mästerligt hantverk är att förringa vad Naughty Dog lyckats göra med grafikmotorn i spelet. Ljud/Musik Även ljudet har man lyckats med denna gång. Musiken är som tagen direkt ur en stor Hollywoodproduktion. Det märks att utvecklarna är ute efter att sätta dig i centrum för en massiv äventyrsfilm a´la Indiana Jones. Och de lyckas fantastiskt bra med detta. Dialogen i spelet är, som sig bör, lätt klyschig, men är levererad med sådan pondus och inlevelse att du inte kan motstå charmen. Det som skulle kunna dra ner betyget är att, precis som i första Uncharted, vapenljuden låter lite ”lätta” med det är också den enda lilla ”bristen” jag har att komma med. Allt annat är högkvalitativt. Spelbarhet Naughty Dog har även här lyssnat på kritiken som första delen fick. Kontrollerna är de samma men känns rappare, mer responsiva och rent allmänt förbättrade. De lite jobbiga delarna från föregångaren, då kameran helt plötsligt fick för sig att flytta sig vid kritiska moment, är borta. Inga onödiga dödsfall i jobbet denna gång. Dock är kontrollerna inte helt perfekta och i hektiska situationer kan du fortfarande hamna lite fel men tack vara att hela kontrollschemat har förbättras är det inte lika kritiskt som förr. Nathan har fått en del nya färdigheter och att plocka ned en motståndare i all tysthet är nu ett betydligt mer gångbart tillvägagångssätt och vid flera tillfällen även rekommenderat. Att smygande- och stealthdelarna har förbättrats så pass mycket är, för mig som älskar Thief- och Splinter Cell-spelen och liknande, en klar fördel i mina ögon. Tack vare den rappare kontrollen lyckas man också nu även lägga in det som är den största förändringen i och med denna del, nämligen multiplayer. Den lite sega och ibland oprecisa kontrollen första Uncharted hade aldrig fungerat med ett tävlingsinriktat multiplayer men nu fungerar det faktiskt riktigt bra. Till en början var jag personligen lite skeptisk till att de utvecklade multiplayer för ett så utpräglat singelplayer-spel som första Uncharted var, men nu i efterhand känns det som ett smart drag av Naughty Dog. I och med detta får man med alla typer av spelare, vilket spelet verkligen är värt. Det finns både ”vanlig” multiplayer med standardlägen som Deathmatch, Capture the Flag, Capture and Hold, Elimination etc. men även Co-op. Lägena kanske inte kallas för det men i grunden är det de delar som du kan förvänta dig av ett multiplayer idag. Som sig bör i dag får du ”erfarenhet”, i form av pengar, som du sedan kan spendera på uppgraderingar av vapen och färdigheter/förmåner, kallat Boosts. Bra funktioner men inget som direkt står ut från mängden. Co-op däremot är riktigt trevligt gjord. Istället för att spela singelkampanjen med en vän finns det istället ett gäng minikampanjer där du och två andra spelare måste uppnå vissa mål för att gå vidare från checkpoint till checkpoint. Du får under tiden en liten extra historia att njuta av. Mycket bra gjort helt enkelt. Som ni ser har Uncharted 2 en klart kompetent och trevlig multiplayerdel som kommer att tilltala de flesta. Hållbarhet Med en 10-12 timmar lång singelkampanj med högt incitament för omspel samt en omfattande och underhållande multiplayer så ligger Uncharted 2: Among Thieves högt upp även här. Det som drar ner lite är att multiplayer kanske inte håller i längden och med Modern Warfare 2 i faggorna ligger den kanske lite illa till. Singelkampanjen är bland det bästa som hänt spelvärlden på mycket länge och att spela om den känns fortfarande underhållande. Till exempel spelade jag om första Uncharted fyra gånger för att få tag i alla skatter - 60 stycken då, 100 stycken nu - men också för att spelet var så underhållande. Då denna del är bättre på alla punkter blir det säkert minst lika många omspelningar denna gång. Det ska dock sägas att spelet är klart lättare än första delen. Jag spelade igenom hela kampanjen på Hard utan att stöta på några som helst problem. Om det är en nackdel eller fördel låter jag er avgöra. Slutomdöme Som ni säkert märker är jag mycket förtjust i Uncharted 2: Among Thieves. Naughty Dog har överträffat sig själva på alla punkter och levererar en spelupplevelse som alla PS3-ägare bör uppleva. Att slänga ut mer lovord börjar kännas lite pinsamt så ta mitt ord på att detta är ett av de bästa spelen denna generation och är, om inte Call of Duty: Modern Warfare 2 levererar något helt fantastiskt, min kandidat till Game of the Year i de flesta kategorier. Jag är alltid lite tveksam till att dela ut 10:or i betyg men det är inte speciellt svårt i detta fall.

Assassin's Creed II

Lönnmördare som lever upp till sin potential.

Ni minns säkert det mediedrev som höjde förväntningarna på första Assassin’s Creed till skyarna, långt innan spelet var färdigt för release. Det lovades vitt och brett om den ultimata spelupplevelsen och producenten Jade Raymond var alla spelnördars nya drömkvinna. Spelet släpptes och luften gick ur ballongen. Visst var det ett helt okej spel men långt ifrån vad som utlovats. Ubisoft hade dock lovat en trilogi och del två var snart på tapeten, denna gång med en mer nedtonad hypemaskin. Det som utlovades denna gång var ett spel där utvecklarna lyssnat på den kritik som första spelet fick, och visst har man lyssnat på sina fans. Så mycket att jag vill lyfta fram Ubisofts killar och tjejer som ett exempel på vad ett stort spelföretag bör göra då kritiken visar sitt fula nylle, nämligen gör om, gör rätt. Vår hjälte från första spelet, Desmond Miles, är tillbaka och tar denna gång skepnaden av sin förfader Ezio Auditore som lever sitt stilla rikemannaliv i Florens under Renässansen. Livet leker och fåglarna kvittrar tills förräderi i maktens korridorer ger stackars Ezio ett abrupt uppvaknande och successivt leder honom in karriären som beryktad lönnmördare. Grafik Första Assassin´s Creed fick mig att häpna. Altair hoppade, klättrade och slogs som en gud och hakan gick i backen varje gång en ny stad uppenbarade sig. Nu är vi alla luttrade spelare och inte alls lika benägna att köpa grisen bara för att den är utsmyckad i ”HD”. Det är inte att spelet är fult, bara opolerat när det kommer till vissa saker. Ansiktsanimeringarna är ibland rent horribla på nära håll. Dessutom finns det en del missar rent tekniskt. Frame drops och screen tearing är återkommande och vid snabba panoreringar så hackar det märkbart. Men det är mer detaljer och stör inte jättemycket. När det kommer till städerna är det däremot tvärt om. Aldrig har väl Renässansens Italien visats upp på bättre sätt i ett spel. (för just Italien är frekvent förekommande i dagens spelindustri, eller hur…? red. anm.) Det känns som om städerna och byarna i spelet kommit direkt från historieboken och detaljnivån är hög. Ljud/Musik Med lågmälda och lätta bakgrundstoner och tidsenlig musik känns soundtracket gediget men lätt förgängligt. De allra viktigaste skådespelarinsatserna känns mycket genomarbetade och trovärdiga med några små undantag i birollssektionen. Ljudeffekter och liknande är av hög kvalitet och vapenklang och stridsskrammel från alla de olika vapnen i spelet skiljer sig distinkt från varandra och tyngden i en massiv stridsyxa låter brutalare än en lätt värja. De olika NPC:na i spelet pratar, skriker och konverserar hela tiden med varandra och får platserna att verkligen leva. En hel del roliga kommentarer från dina fiender slinker ut till och från vilket får dig att dra på smilbanden. Spelbarhet Här märks det att Ubisoft lyssnat på fansen av första Assassin’s Creed. De krångliga kontrollerna är som bortblåst och allt faller naturligt på plats. Vissa saker finns med från första spelet, men med mindre modifikationer. Borta är de fingervrickande momenten som när du skulle beblanda dig i folkmassan. Nu smiter du bara enkelt in i en grupp människor och smälter samman med den grå massan. Tillrättalagd är också AI:n. Inga supermän med röntgenblick längre, utan håller du dig på mattan låter de dig gå omärkt förbi. Leker du oförsiktig ficktjuv, flänger runt på taken eller slår ner en irriterande gatumusikant får du dock stå till svars eller fly undan den jagande vaktstyrkan. Håll dig dold och du har utmärkta chanser att klara dig. Skulle du dra på dig oväntad uppmärksamhet så finns det gott om åtgärder om du spelar dina kort rätt. Du behöver inte oroa dig över onödiga evighetsjakter vilket känns riktigt fint då de stoppade upp hela spelet i föregångaren. Gör du något dumt (vilket du kommer att göra) blir du mer eller mindre ökänd vilket får konsekvenser i och med att vakter och andra blir mer misstänksamma mot dig. Detta kan åtgärdas genom en del småuppdrag som att riva ner affischer på dig och att muta nyhetsuppläsare. Om jag ska säga något negativt så är det att kontrollen har blivit snäppet sämre på en punkt och det är själva Free Running/parkouren som gått och blivit lite underlig. Vid hektiska hustaksjakter och plattformspuzzel så kan Ezio helt få för sig att göra oväntade saker. Som att hoppa baklänges högst upp när du klättrar på ett hundra meter högt torn. Vilket givetvis resulterar i en säker död och en omstart från marknivå. Detta hände i första Assassin’s men inte på samma nivå. Det känns som om det beror på kamerans lite nyckfulla egenheters som ställer till det. Liknande problem fanns det i Uncharted: Drake´s Fortune för er som spelat det spelet. Men till 95 % är spelet en fröjd att spela och när Ezio beter sig som han ska så är Free Running-delen en höjdare, precis som i första delen av serien. Hållbarhet Även här har man lyssnat på kritiken. Ordinarie uppdrag är klart mer varierande och rejält olika sina föregångare. Varje del uppdrag är uppdelad i delmoment av varierande karaktär. Lönnmord, skuggande, ”undercover”, fritagningar och eskorterande uppdrag är bara en del av de moment som väntar. Inga upprepande tjuvlyssning eller ficktjuveri här inte, bra gjort Ubisoft. Utvecklarna har lagt ned mer tid och resurser på sidouppdragen som är mycket mer varierande. Allt från att klå upp en otrogen make till lönnmord av en underhuggare till dina fiender. Dessutom har varje del en liten sidoberättelse som gör uppdraget klart mer motiverande än bara ”slå han där borta”-uppdragen från ettan. Dessutom så har vi en liten managementdel där du förvaltar över en liten stad. Där kan du uppgradera delar av staden och på så sätt få en extrainkomst som lättar upp inköpen av bättre vapen och rustningar. Detta är också en ny del. Du kan själv uppgradera din utrustning. Nya och bättre vapen, mer skyddande rustningar, rökbomber etc. vilket gör att du känner dig mer delaktig i händelseförloppet. Precis som i första Assassin’s Creed finns det samlarmoment. Det är allt från insamlandet av örnfjädrar till inköp av konst till din villa. De är dock inte lika långa och omotiverade som flagginsamlandet/korsriddemördandet i föregångaren utan gör att dina inkomster ständigt ökas och underlättar spelandet i slutändan. Däremot vet jag inte om spelet har ett tillräckligt incitament för omspel. Jag, personligen, känner just nu inte för detta. Men räkna med ett betydligt längre spel är föregångaren. Slutomdöme Jag var lite besviken på första Assassin’s Creed då potentialen var klart närvarande men borttappad. Ubisoft har gjort något så trevligt som att lyssna på den kritik som kom upp och faktiskt tagit den till sig och i förlängningen gjort ett mycket bättre jobb med Assassin’s Creed II. Det mesta är klart bättre då upprepande delmoment och småkrångliga kontroller är som bortblåst. Det finns en del skönhetsfel som sänker slutbetyget men i det stora hela så står sig spelet bra emot sina konkurrenter med ett väl utfört hantverk. Se till att sätta en fullpott på den tredje delen, Jag vet att ni kan, ni har bevisat det i och med detta. Well done, well done indeed!

Final Fantasy XIII

Final Fantasy går tillbaka till rötterna.

Det finns få spelserier som kan sälja miljontals kopior enbart på grund av namnet. Utan att överdriva tillhör Final Fantasy denna utvalda skara. Ett spel som enbart genom sitt namn får plånböcker världen över att implodera - eller explodera, om du mot förmodan jobbar för Square Enix. Enligt många revolutionerade förra Final Fantasy hela serien med sin öppna spelvärld som påminde mer om ett MMO (Massive Multiplayer Online) än ett traditionellt Final Fantasy. Personligen tyckte jag att Final Fantasy XII var bra men inte alls så bra som många kritiker och spelare ville få det till. Jag gillade inte riktigt vart det hela barkade med realtidstrider som nästan tagits från Final Fantasy XI, som är just ett MMO. Med den åsikten är jag kanske bakåtsträvande och något av en gammal stofil. Personligen tycker jag att en av seriens bästa delar är den tionde med en linjär historia och helt turordningsbaserade strider. Tydligen var jag inte den enda då nu den trettonde delen tar ett klart steg tillbaka rent spelmässigt. Vi ser till exempel en återgång till Active Time Battle (ATB) som ni till viss del kommer känna igen från tidigare delar av serien. Mer om detta lite senare i recensionen. Spelets handling är, som sig bör i ett Final Fantasy-spel, rejält flummig och lätt förvirrande i början. I Cocoon, en avskärmad värld svävandes ovanför planeten Pulse, lever folket i en ständig rädsla för det som finns utanför deras ”lilla kokong”. Det mesta i denna värld styrs av väsen som kallas för fal´Cie och de håller ordningen i de två världarna. De dyrkas både som gudar men fruktan för dem är minst lika stor. Fruktan beror på att personer som blivit direkt påverkade av en fal´Cie får något som skulle kunna kallas en förbannelse över sig och blir en l´Cei. Varje l´Cie måste fullfölja ett uppdrag som de ofta själva inte vet vad i det består av och detta inom en viss tid. Om de misslyckas med uppdraget förvandlas de till ett monster kallat Cie’th. Om de lyckas förvandlas de till kristall. Det är inte konstigt att folket skyr de personer som blivit märkta av fal´Cie som pesten då de inte vet vad som kan hända med dem. Tidigare har dessutom fal´Cies från de två världarna startat krig mot vararanda vilket orsakat stor förödelse, död och rent allmänt inte gjort något gott för stämningen. Nu har det otänkbara hänt och en fal´Cie från Pulse, världen utanför, har trängt sig in i Cocoon. Den styrande regeringen, The Sanctum, har beslutat att ”evakuera” befolkningen från de områden där denna fal´Cie har uppenbarat sig i. Evakuera är i detta fall långt från en fredlig flytt utan är i praktiken en våldsam uppvisning från PSICOMs, regeringen elitsoldater, sida. Mitt i allt detta möter vi vår hjältinna Lightning. Hennes syster, Serah, har haft oturen att bli en Pulse l´Cie och Lightning har, då hon är utbildad soldat, tagit sig an uppgiften att rädda sin syster. Samtidigt har Serahs blivande make Snow, som Lightning inte alls gillar, tagit samma beslut och motvilligt knyts deras öden samman. Lagom förvirrande eller hur? Grafik Japanska rollspel, dit Final Fantasy givetvis tillhör, har alltid varit bra på att slänga upp häftiga datorgenererade filmsekvenser och visst får vi vår beskärda del i detta spel. Och vilka sekvenser! Pastellfärgerna sprutar ut genom tv:n och det är bara att luta sig tillbaka för att njuta. Absoluta toppklass. Tack vare sin mycket linjära handling och spelvärld har Square Enix kunna skapa miljöer i spelet som både är extremt vackra och med mycket variation. Detta utan att behöva tulla på kvaliteten. Allt flyter på riktigt fint och jag har än så länge inte upplevt några som helst tekniska problem med grafiken. Det finns några småsaker som jag kan bli lite irriterad på. Miljöerna är mycket detaljrika men marken du går på är helt plant och kunde lika gärna vart färgad betong. Inga grässtrån och andra detaljer vilket kan kännas lite fattigt i en värld fylld av detaljer. Ljud/Musik All dialog i spelet är tal och då dialogen i ett rollspel är extremt viktigt krävs det att skådespelarna är bra. Detta har vanligtvis inte varit japanska rollspels bästa sida utan det har ofta varit tvärtom, speciellt efter översättningen är gjord. Lost in translation helt enkelt. Detta har ofta berott på att huvudkaraktären är en yngre person i senare delen av tonåren och att japanska utvecklare har en förkärlek till att få personer att låta oskuldsfulla på gränsen till irriterande. Lägg till dessutom till att det är praxis för japanska ungdomar att uttrycka sig med stön och andra ljud, i alla fall om man ska tro dialogen i japanska spel och animé (japanska tecknade filer/serier). Men...! (incoming plot twist) Detta spel har förvånansvärt lite sådant och de amerikanska röstskådespelarna håller mycket högre kvalitet än vad jag räknat med. Det är egentligen bara de två yngre personerna, Hope och Vanille, som lider av stapplande röstskådespeleri. De två följer mönstret för hur en ung person i ett J-RPG (japanska rollspel) brukar låta. Till följd av detta faller de in i kategorin jag nämnde ovan och blir i längden lite irriterande. Musiken är även den av hög klass men jag tycker inte den når fram till de riktiga klassikerna som de från tidigare Final Fantasy-spel. Varje karaktär har sin egen musikstil. Det musikstycket som står ut mest är de med Sazh, killen med afrofrillan där det bor en chocobokyckling, och är mer jazzbetonat än vad som är standard. Lite roligt men också lätt malplacerat. Ljudeffekterna håller måttlig kvalitet och det som jag reagerat på mest är att fotstegen låter likadant oavsett vem som går och vilket underlag de går på. I sammanhanget kanske irrelevant men jag har märkt av det. Spelbarhet Något som är mycket viktigt för genren är systemen för färdigheter/förmågor och, i förlängningen, strid. Extra viktigt är det i spel som detta där världen är extremt linjär. Då du i praktiken springer i låsta korridorer under de första 25 timmarna så måste det finnas något att flippra runt med och hålla dig intresserad. Och här skiner Final Fantasy XIII. Striderna kan till en början se tråkiga ut då du endast behöver sitta och trycka på en knapp hela tiden. Detta förändras dock ganska snabbt. Efter en stund behöver du börja koordinera och administrera vilka roller – heter ”paradigms” i spelet – som skall användas i vilka strider samt när i striden de passar bäst. Du som spelat Final Fantasy X-2 kommer till känna igen dig då det påminner om Garment Grid-systemet, fast utan bytet av kläder. Detta sker kontinuerligt under alla strider vilket skapar dynamik och kräver att du har koll på läget trots att du faktiskt bara styr den person som, för tillfället, är ledare för gruppen. Tempot i striderna styrs återigen av en Active Time Battle-stapel (ATB), precis som i till exempel Final Fantasy VII, som hela tiden fylls på under stridens gång och töms när du utför handlingar i striden. Det finns lite skillnader mot hur det såg ut förr. Stället för att välja en (1) handling när ATB:n är fylld så är den uppdelad i mindra sektioner. Varje handling du kan göra ”kostar” olika mycket av dessa sektioner. Ju större och kraftigare färdighet du använder desto fler sektioner måste fyllas upp i ATB:n och då tar längre tid för att aktiveras. Du kan kombinera små och stora handlingar under en runda för att få maximal utdelning. Det gäller att tänka på vad som behövs just för stunden. En strid med flera svaga varelser kräver oftast bara ett antal snabba enkla attacker medan starka varelser kan kräva mer utförliga kombinationer. Nyckeln till framgång är att få din fiende att hamna ur balans (staggering). Detta sker genom att utföra bästa möjliga kombination av attacker, magisk och fysiska, så att en mätare fylls på. När denna mätare är fylld är det dags att sätta in tunga artilleriet då du åstadkommer maximal skada under en kortare tid. Detta gäller speciellt vid bossfighter och starka fiender. Där kommer, som sig bör, även ”Summons” – åkallandet av kraftfullare varelser – in i spelet. Varje person har en specifik Eidolon, som de varelserna heter i denna del - precis som i Final Fantasy IX - med sina specifika fördelar. Varje Summon har två lägen. Den första är då den strider tillsammans med karaktären som åkallar dem. Den andra är ett läge, Gestalt Mode, där åkallaren och varelsen arbetar tillsammans under en begränsad tid. Själva åkallandet är som vanligt spektakulärt. Och ja, du kan hoppa över hela sekvensen om du önskar vilket du vill göra efter några gånger. Det tråkiga i kråksången är att du snart kommer på att du allt för sällan använder dig av dessa Summons. De ”kostar” att plocka fram och de gör egentligen inte så mycket för själva striden. De kan absolut vara den faktor som vänder striden till din fördel men du kommer inte långt om du tror de kommer att vinna striden åt dig. Du kommer inte spamma dessa Eidolons som i tidigare delar. Fördelningen av erfarenhetspoäng, kallat Crystal Points, påminner till viss del om Sphere Grid-systemet från Final Fantasy X fast du fördelar poäng per paradigm – rollerna jag nämnde i början av denna sektion - istället för att ha en enda stor plattform. Då jag håller Sphere Grid som ett av de bästa i serien så är detta system en klar förbättring jämfört med den senaste iterationen. Dock är Sphere Grid klart mer avancerad och Final Fantasys system är, precis som resten av spelet, i grunden en rätt linjär historia och skulle utan problem kunna bli lite mer avancerad. Och för er som undrar så är slumpmässiga strider, precis som i Final Fantasy XII, helt borta. För- eller nackdel? Jag tycker det är en klar fördel i alla fall. Hållbarhet Spelet är linjärt. Mycket linjärt. En stor del av spelet utspelar sig i stora kartor men du kan endast gå en väg, med mindre förgreningar som dyker upp till och från. För de av er som tyckte att Final Fantasy XII var optimalt med en stor öppen värld kommer detta kanske bli något av en besvikelse. Tänker du däremot tillbaka på hur serien sett ut märker du att alla spel är mer eller mindre linjära fram till en bit efter halva spelet. Final Fantasy X var i praktiken helt linjärt fram till slutet. Det är bara del tolv som står ut ur mängden (nu räknar jag inte med del elva då den är ett MMO). Att klaga på ett linjärt spel är att klaga på seriens grundkoncept. Det finns heller inga städer under spelets gång att besöka utan allt kretsar runt huvudpersonernas resa mot slutet. Eller, det finns städer men i dessa du kan inte göra något i utom att ta dig från punkt A till punkt B. Alla inköp, uppgraderingar av vapen och tillbehör – som göra av material du får i skattkistor och efter strider - sker vid de sparpunkter du springer på i tid och otid under spelets gång. Detta kan ge en öde känsla och jag kan känna att det saknas något levande i spelet. Tänk efter lite. Städer i andra spel är oftast inget mer än ett ställe att köpa saker på. De ger däremot spelet lite liv samt blir ett ställe att pusta ut från allt dödande. Även om det bara är en illusion. Just det extremt linjära gör också att ett helt omspel inte direkt känns nödvändigt. Mot slutet ställs vi inför en stor öppen karta men det är lite för sent. Där finns inte mycket att göra än att samla Crystal Points och material för att avancera karaktärerna till max nivå samt fixa till den bästa utrustningen. De minispel och små sidouppdragen som brukar finnas i FF-spel är som bortblåsta och det är verkligen lite synd då det skulle kunna förlänga spelets liv oerhört mycket. Dock är spelet mycket långt och då det aldrig känns tråkigt så är det i slutändan mycket spel för pengarna. Men det är svårt att släppa känslan att det är något som saknas. Slutomdöme Slutbetyget 8/10 får spegla medelvägen: Om du tyckte att Final Fantasy XII var det absolut bästa som kunde hända serien är chansen stor att du kommer bli besviken. Borta är den stora öppna spelvärlden och realtidsstriderna. Känner du att du tillhör denna sektion? Då kan du nästan dra av en siffra i betyget, alltså 7/10. Istället kommer ni som tyckte att senaste delen var för mycket MMO och för lite Final Fantasy känna er nöjda. Del tretton har tagit steget tillbaka till rötterna och erbjuder en kraftigt linjär historia fram tills slutet börjar närma sig. Däremot har vi ett mycket robust strids- och färdighetssystem att leka med och som ger mycket ett pilla med mellan striderna. Square Enix har plockat godbitar från tidigare spel i serien och lagt till lite småsaker. Har du spelat något Final Fantasy de senaste 15 åren kommer du att känna igen en del från det förflutna. Smidigt att använda, men djupet finns om du önskar. Så tillhör ni denna kategori kan ni nästan lägga till ett poäng på slutbetyget. Alltså 9/10. Ljudet och framför allt grafiken är underbar, flyter på ordentligt bra och breder på rejält med grädde på en redan från start mycket trevlig tårta. Men den linjära spelstilen utan städer och andra ställen att pusta ut på får spelet att kännas lite isolerat och tar bort lite liv ur spelvärlden. De sekvenser då du ser andra människor än fiender får dig nästan att hoppa till. Avsaknaden av sidouppdrag och minispel tar även det bort en lite av upplevelsen.

Age of Zombies

Blast those fools

Age of Zombies har inget nytt koncept, tvärt om handlar det om att du ska ta dig igenom vågor av fiender som aldrig verkar ta slut, retrostyle helt enkelt. Närmaste parallellen vad gäller ps3 jag kan dra är till Burn Zombie Burn. Hjälten i spelet heter Barry Steakfries, hans mål är att ta ihjäl alla Zombies som släppts ut i olika tidsdimensioner av den onde Professor Brains. Spelet har fem världar som alla är uppdelade i olika delar varav den sista delen alltid innehåller en boss, inför varje "del" har du tre extraliv. Ditt standardvapen är ett halvkasst gevär men olika extravapen som hagelgevär, SMG, handgranater, eldkastare med mera dyker upp under spelets gång, dessa vapen har dock begränsat med ammunition och/eller en tidsgräns. Andra bonussaker som extraliv och sköldar kan också hittas i spelet, även skölden har en tidsgräns. En väldigt simpelt spel med en simpel spelidé som faktiskt (trotts sitt föråldrade stuk) fungerar riktigt bra än idag. Måste även slänga in ett stort plus för styrningen som är totalt klockren i spelet, du skjuter uppåt med trekant, neråt med kryss, åt höger med cirkel och åt vänster med fyrkant, alternativt kan du skjuta åt det hållet du är vänd med R1. Granater/minor/Bazooka används med L1 och styrningen (hur man går) kan skötas med styrkorset eller vänster spaak. Mitt slutbetyg blir 6 av 10 då spelet håller vad det lovar rent spelmässigt. Spelet är ett sk. "mini" vilket betyder att du kan ladda ner det till både PSP och Playstation 3 från PSN. Men med ett nästan skrämmande högt pris på hela 50kr skulle jag nog välja att spela något av de hundratals (tusentals?) liknande spelen som finns runt om på nätet. Har du Playstation Plus kan du dock ladda ner spelet gratis* fram till den 4e Augusti 2010. *Du kan bara spela spelet så länge du prenumererar på tjänsten Playstation Plus

Naughty Bear

Visa den stygga björnen som finns inom dig.

Innan jag påbörjar själva recensionen så låt mig bara nämna en sak! Naughty Bear är inte på något som helst sätt ett bra spel rent tekniskt. Sådär, nu när det väl är sagt kan vi gå vidare till själva spelet som går ut på att mörda en björn, mörda två björnar, mörda tre björnar eller mörda hur många björnar du vill, helst så brutalt som möjligt. Varför man ska mörda så många björnar frågar du då? Jo det är nämligen så att björnarna du mördar är riktigt hemska varelser som egentligen inte förtjänar att finnas till. De har inte mördat små barn eller kört ihjäl en gammal tant på ett övergångsställe, det är värre än så! De har inte bjudit in DIG, Naughty Bear, till deras stora födelsedagskalas. Ja, det är nämligen med ett kalas som spelet börjar. Du har inte blivit inbjuden men du bestämmer dig ändå för att skaffa en present som du vill ge till födelsedagsbjörnen, med förhoppningen om att då få en inbjudan. När du väl tänker överräcka presenten skrattar bara de andra björnarna åt dig och du vänder om med raska steg. När du väl återkommer är det inte med riktigt lika fredliga avsikter. Nu gäller det nämligen att få sin revansch genom att skrämma och mörda alla björnar på kalaset, gärna snabbt och med stor variation. Själva mördandet är enkelt, dels är björnarna riktigt korkade och dels så finns det väldigt många olika sätt att ta livet av dem på. Du kan välja att göra det med riktiga vapen, basebollträ, yxa, fällor, köra ner deras huvud i toastolen, göra dem vansinniga så att de tar livet av sig själva, med mera, med mera. Man kan alltså använda sig av ganska stor variation vad gäller dödandet, men jag tänker inte ljuga för er utan det är ett väldigt repetitivt spel. Det finns sju olika nivåer på spelet där varje nivå har fem banor där varje bana går ut på samma sak, nämligen att DÖDA (brutalt)! Det finns dock lite olika uppdrag på banorna, ibland får du inte bli sedd och ibland får du inte bli skadad medan det andra gånger gäller att göra pinan kort för de små björnarna. För att göra det än tydligare hur repetitivt spelet är kan jag nämna att det rör sig om samma bana gång på gång på gång. Tyvärr är det så illa att utvecklarna, 505 Games, inte alls har lagt någon kraft alls på banlayouten och det här är utan tvekan en riktigt stor brist med spelet, och jag vågar nog gå så pass långt som att säga att det är den största bristen med hela spelet. Det är till och med en större brist än grafiken eller onlineläget. Grafiken återkommer vi till senare, vad gäller onlineläget så tänker inte jag gå in på detaljer utan det räcker med att säga att utvecklarna borde ha struntat i den biten helt och hållet och istället lagt sin energi på fler banor istället. Grafiskt är det inte heller något mästerverk utan det är helt enkelt dåligt. Det finns små grafiska buggar med kameran som gör att man inte alltid ser vad som händer då det är en vägg mellan kameran och Naughty Bear, vilket inte riktigt bidrar till att höja helhetsupplevelsen. Inte heller ljudmässigt får det här spelet dig att njuta då det mest är ett surrande ljud från björnarna (nej, de pratar inte men något ljud gurglar upp när de försöker samtala) och inga ljudeffekter får dig att bli imponerad. Det här är dock inte ett spel för folk som är kräsna vad gäller tekniken bakom spelet. Vill du ha bra grafik så köp ett annat spel. Tål du inte repetition så köp ett annat spel. Blir du frustrerad av dumma "motståndare" så köp ett annat spel. Jag vet inte vem man kan rekommendera det här spelet till egentligen, det är ett helt sinnessjukt spel som många bör hålla sig borta från. Jag däremot gillar det här spelet. Jag tycker det är riktigt kul (om än repetitivt) och jag vet att det finns fler där ute som har samma åsikt som mig. Spelet har fått mig att skratta några gånger och åtminstone jag gillar att vara en barbarisk, sinnessjuk och helt galen björn som gillar att ta livet av andra björnar på helt galna och fruktansvärda sätt. Jag värderar detta (underhållningen och parodin) högre än grafik och andra tekniska detaljer. Det är ett skönt och avslappnat spel som passar som tidsfördriv mellan två "riktiga" spel. Utvecklarna har även lovat DLC (via omslaget på fodralet) vilket förhoppningsvis kan höja upplevelsen med lite mer variation. Hade spelet släppts som nedladdningsbart spel hade det här kunnat nå väldigt högt upp på betygsskalan.

Naughty Bear

Ett kalas, en som inte blev bjuden och en lång rad bisarra mord.

På Perfection Island planeras en födelsedagsfest för björnen Daddles och alla björnar är bjudna, alla utom Naughty Bear. Naughty Bear innehåller 35 banor uppdelade i sju olika kapitel där varje kapitel har sitt eget specifika tema, följ Naughty Bear när han slaktar födelsedagsgäster, kämpar mot Zombiebjörnar och jagar utomjordingar. Eller varför inte ta steget ut i onlinevärlden och möt andra spelare i någon av de fyra spellägena Cake Walk, Golden Oozy, Jelly Wars, och Assault, alla med sin egen intressanta twist. Det som ger spelet en riktigt annorlunda touch är givetvis det faktum att det handlar om teddybjörnar istället för människor eller slemmiga monster. Till din hjälp i kampen mot (eller var det för?) orättvisa har du en rad olika vapen och andra tillhyggen. Man ger faktiskt spelet en lite moralisk frågeställning om hur vida saker o ting hade kunnat vara mycket bättre om bara de andra björnarna varit snällare mot Naughty och bjudit honom på kalaset(?). Fast Naughty Bear handlar inte om moral, det har inte en djup story, ingen gigantisk värld att utforska och det är inte ett kosmetiskt mästerverk. När du krossar någons huvud med en bildörr, hugger ett svärd i magen på en annan och driver en tredje till vansinne så att han skjuter skallen av sig så märker du att Naughty Bear bara handlar om att ha kul på det mest bisarra och vridna sätt. Men det är väl det spel ska handla om? Att ha kul?

The Godfather II

Act like a mobster, Think like a Don

Gudfadern 2 är ett free roaming spel som är taget efter filmen med samma namn. Man har jobbat hårt med att efterlikna filmens karaktärer och händelser vilket gett ett bra resultat och man känner igen både platser och kommentarer. Precis som i föregångaren kastas man lite in i handlingen men får bra hjälp med förklaringar om hur man styr osv. Bilkörningen är nått man inte förbättrat sen ettan, den håller en lagom lågt störande nivå som tar tid att vänja sig vid, men o andra sidan, man köper inte ett Gudfadern spel för att man älskar att köra bil, man köper det för upplevelsen i storhet. Bygg upp din egen familj, välj vilka specialiteter du vill ha i din närmaste krets. Behöver du nån som kan spränga saker? Bränna ner byggnader? Dyrka upp kassaskåp? kanske en mer teknisk kille? eller vill du ha lite råa muskler? Du är Don, du bestämmer. Vill du spränga fiendens fabrik? skicka dit din sprängexpert, eller skicka dit en grupp för att ta över stället. Fast ni vet hur det är, vill man få något gjort kan man lika gärna göra det själv, då får du dessutom skjuta lite folk, inget fel med det va? Men som sagt, du gör som du vill, du är Don. Kom bara ihåg en sak.... Act like a mobster, Think like a Don Skulle vilja ge spelet 9 av 10, men bristen på aktiviteter efter storyn gör att 8 blir max betyget från min sida (och då är jag lite generös).

The Elder Scrolls IV: Oblivion

En Resa i fantasins historia

The Elder Scrolls IV: Oblivion är ett sk RPG(Roleplaying Game) som utspelar sig i en fantasi forntid. Man kastas in i en stor, och vackert skapad, värld som tar andan ur en. Att bara gå runt i naturen och njuta av solens strålar som smeker berg, gräs och vattendrag är i sig en otrolig upplevelse, det finns så mycket att se och göra att man lätt glömmer bort att det faktiskt finns så mycket mer under ytan. Med över hundra olika uppdrag, nio städer, över 30 byar och farmer samt många karaktärer är det svårt att inte hitta något nytt varje gång man beger sig ut i världen. Rykten om dina äventyr sprids snabbt genom städer och byar, så bli inte förvånad om en för dig okänd karaktär nämner något av dina stordåd. Du kan bli medlem i olika gillen som passar ditt spelsätt, tex tjuvarnas gille. Valutan i spelet är guld. Guldet tjänar du genom olika uppdrag eller genom att besegra fiender och sälja sakerna de bar med sig. Vandra genom skog och mark för att hitta blommor, örter och svamp som du kan sälja eller göra magiska trolldrycker av, dyk ner under vattenytan för att hitta pärlor att samla eller sälja. Vill du vara en modig riddare, magisk trollkarl, lömsk tjuv, skoningslös mördare eller helt enkelt bara vara en bland alla andra karaktärer i spelet? Valet är ditt. Övrig info: Spelet erbjuder dig utan problem över 100 timmars speltid. Till skillnad från många andra rollspel så är detta inte turnbaserat i striderna, utan du kan röra dig helt fritt. Du får välja mellan åtta olika "raser" när du börjar spelet, bland annat människor, Argonians(ödlor) och tre olika "Elfs". Du får även välja stjärntecken och färdigheter.

ModNation Racers

Kan Modnation Racers ta sig upp på tronen över Kartracing?

Modnation Racer är ett kartracingspel exklusivt för Playstation 3. Det är utvecklat av United Front Games och ska ta kartracing till en ny nivå, den stora frågan är om de lyckas eller om det halkar på ett bananskal... Ett bananskal som den evigt lika unge Mario kastat ut. Som jag ser det så kan man jämföra Modnation Racers med två spel, det ena är LittleBigPlanet och det andra är Mario Kart. LittleBigPlanet och Modnation Racers delar nämligen konceptet "play, create and share". Det som gav LittleBigPlanet mest uppmärksamhet var troligtvis skaparläget där användarna fick fria tyglar och kunde skapa banor precis som de ville ha dem. Här behövde man inte söka om något bygglov eller prata med några myndigheter inte, det var bara att sätta kreativiteten på prov och skapa de banor som du ville ha. Det är även här som Modnation Racers har sin absoluta styrka, det spelar ingen roll hur långa banor du vill bygga, här har inte trafikverket eller andra miljötomtar något att säga till om. Bygg det du vill ha och publicera detta sedan för att ge alla spelare möjligheten att spela på just din bana. Det finns dock en stor skillnad mellan dessa två skaparlägen, eller egentligen två om man tar i beaktning att det rör sig om två helt olika genrer, i Modnation Racers är det nämligen busenkelt att bygga sin drömbana. Det är bara att sätta igång maskinen och köra den sträcka du vill ha till din bana, efter det kan du låta spelet placera ut rekvisita eller göra det själv. Vem som helst kan egentligen bygga en relativt bra bana på tio minuter, tills skillnad från LittleBigPlanet där man kunde få sitta i timtal och ändå inte ens få ihop en spelbar bana. Jämförelsen med Mario Kart behöver nog ingen närmare förklaring. Mario Kart kom med konceptet, Modnation Racers försöker att göra det bättre. Lyckas Modnation Racers med att konkurrera ut Mario? Det ärligaste svaret jag kan ge på den frågan är tyvärr både ja och nej. Skaparläget ger Modnation ett stort övertag jämfört med Mario Kart, och om man väl fastnar i den biten kan man få väldigt många roliga och kreativa timmar med spelet. Rent spontant så måste jag dock säga att jag har haft betydligt fler roliga timmar med Mario Kart än vad jag har fått ur Modnation Racers. Men låt oss strunta i jämförelser nu och gå in lite mer på detaljer och låt oss börja med upplägget. Modnation Racers har en central punkt där alla spellägen finns samlade, detta nav kallas Modspot. Modspot kan ses som ett torg där du kör omkring med din kart. Vill du köra karriärlopp är det bara att köra till det stället i torget, vill du däremot bygga banor får du köra till ett annat ställe på torget, om du däremot vill köra online så... ja jag tror ni förstår hur det fungerar nu. När du väl valt vad du vill göra så kommer vi till ett av de större problemen med spelet, nämligen laddningstiderna. Nu har utvecklarna, United Front Games, lovat att detta problem ska lösas via en patch men fram till dess att det är löst förtjänar spelet minuspoäng på grund av laddningstiderna. Det är inte acceptabelt att man först ska vänta på att en kort filmsekvens ska laddas, för att när man väl sett den vänta på att tävlingen ska laddas. Rent tekniskt finns det inte jätte mycket att säga. Spelet sticker inte direkt ut, varken grafiskt eller ljudmässigt, varken positivt eller negativt. Man får ut ungefär vad som man kan förvänta sig av ett kartspel på Playstation 3. Det ser alltså snyggt ut men du har säkerligen sett snyggare grafik ett antal gånger. När vi ändå är inne på relativt intetsägande punkter så kan vi ta upp storyn. Man spelar som nykomlingen Tag som ska göra allt för att vara först över mållinjen, eller åtminstone hamna på pallen. Vilket inte är så jätte svårt överlag, men som tur är finns det extra utmaningar på varje tävling. Ibland går det ut på att hitta alla genvägar medan det på andra banor gäller att förstöra motståndare. Detta ser jag som väldigt roligt att de lagt in och förlänger hållbarheten på spelet. Spelet bygger till stora delar på onlinedelen, men innan vi kommer dit kan vi ta och nämna en sak till. Nämligen att det finns en funktion för att spela upp till fyra spelare på delad skärm. Möjligheterna för en rolig spelkväll tillsammans med kompisar finns onekligen. För att underlätta detta krävs det att det är smidigt att lära sig kontrollerna, även om du själv som äger spelet kan kontrollerna kanske du vill ha en viss utmaning, eller? Självklart vill du det, och som tur är så är kontrollerna lätta att lära sig. De presenteras snabbt och smidigt under de första racen i karriärläget, och är du någorlunda pedagogisk borde du kunna lära dina vänner var turbon finns och hur man avfyrar vapen. Vill du istället spela online finns givetvis denna funktion också. Och även om det är relativt smidigt att komma igång (om man bortser från laddningstiderna) är det just denna del som jag blir mest besviken på. Det är nämligen för få spelare online. Det finns möjlighet att köra upp till 12spelare online men jag har endast lyckats komma med i i tävlingar med max 5spelare, detta trots att jag har kört över 50 race online. Det finns även, likt LittleBigPlanet, en hel del användarskapat material att ladda ner och använda. Jag anser att Modnation Racers borde ha varit ett nedladdningsbart PSN spel till ett billigare pris, det når inte ända fram i dagsläget utan det som saknas är främst mer spelare online. Om de lyckas bygga upp en sådan community där i princip alla onlinerace sker med 8-12 spelare kanske jag kan återgå till det här spelet, men fram till dess får det samla damm i min spelhylla. Tyvärr, för potentialen finns verkligen där, men jag förstår folk som väntar tills det här har sjunkit i pris.

Modnation Racers är ett kartracingspel exklusivt för Playstation 3. Det är utvecklat av United Front Games och ska ta kartracing till en ny nivå, den stora frågan är om de lyckas eller om det halkar på ett bananskal... Ett bananskal som den evigt lika unge Mario kastat ut. Som jag ser det så kan man jämföra Modnation Racers med två spel, det ena är LittleBigPlanet och det andra är Mario Kart. LittleBigPlanet och Modnation Racers delar nämligen konceptet "play, create and share". Det som gav LittleBigPlanet mest uppmärksamhet var troligtvis skaparläget där användarna fick fria tyglar och kunde skapa banor precis som de ville ha dem. Här behövde man inte söka om något bygglov eller prata med några myndigheter inte, det var bara att sätta kreativiteten på prov och skapa de banor som du ville ha. Det är även här som Modnation Racers har sin absoluta styrka, det spelar ingen roll hur långa banor du vill bygga, här har inte trafikverket eller andra miljötomtar något att säga till om. Bygg det du vill ha och publicera detta sedan för att ge alla spelare möjligheten att spela på just din bana. Det finns dock en stor skillnad mellan dessa två skaparlägen, eller egentligen två om man tar i beaktning att det rör sig om två helt olika genrer, i Modnation Racers är det nämligen busenkelt att bygga sin drömbana. Det är bara att sätta igång maskinen och köra den sträcka du vill ha till din bana, efter det kan du låta spelet placera ut rekvisita eller göra det själv. Vem som helst kan egentligen bygga en relativt bra bana på tio minuter, tills skillnad från LittleBigPlanet där man kunde få sitta i timtal och ändå inte ens få ihop en spelbar bana. Jämförelsen med Mario Kart behöver nog ingen närmare förklaring. Mario Kart kom med konceptet, Modnation Racers försöker att göra det bättre. Lyckas Modnation Racers med att konkurrera ut Mario? Det ärligaste svaret jag kan ge på den frågan är tyvärr både ja och nej. Skaparläget ger Modnation ett stort övertag jämfört med Mario Kart, och om man väl fastnar i den biten kan man få väldigt många roliga och kreativa timmar med spelet. Rent spontant så måste jag dock säga att jag har haft betydligt fler roliga timmar med Mario Kart än vad jag har fått ur Modnation Racers. Men låt oss strunta i jämförelser nu och gå in lite mer på detaljer och låt oss börja med upplägget. Modnation Racers har en central punkt där alla spellägen finns samlade, detta nav kallas Modspot. Modspot kan ses som ett torg där du kör omkring med din kart. Vill du köra karriärlopp är det bara att köra till det stället i torget, vill du däremot bygga banor får du köra till ett annat ställe på torget, om du däremot vill köra online så... ja jag tror ni förstår hur det fungerar nu. När du väl valt vad du vill göra så kommer vi till ett av de större problemen med spelet, nämligen laddningstiderna. Nu har utvecklarna, United Front Games, lovat att detta problem ska lösas via en patch men fram till dess att det är löst förtjänar spelet minuspoäng på grund av laddningstiderna. Det är inte acceptabelt att man först ska vänta på att en kort filmsekvens ska laddas, för att när man väl sett den vänta på att tävlingen ska laddas. Rent tekniskt finns det inte jätte mycket att säga. Spelet sticker inte direkt ut, varken grafiskt eller ljudmässigt, varken positivt eller negativt. Man får ut ungefär vad som man kan förvänta sig av ett kartspel på Playstation 3. Det ser alltså snyggt ut men du har säkerligen sett snyggare grafik ett antal gånger. När vi ändå är inne på relativt intetsägande punkter så kan vi ta upp storyn. Man spelar som nykomlingen Tag som ska göra allt för att vara först över mållinjen, eller åtminstone hamna på pallen. Vilket inte är så jätte svårt överlag, men som tur är finns det extra utmaningar på varje tävling. Ibland går det ut på att hitta alla genvägar medan det på andra banor gäller att förstöra motståndare. Detta ser jag som väldigt roligt att de lagt in och förlänger hållbarheten på spelet. Spelet bygger till stora delar på onlinedelen, men innan vi kommer dit kan vi ta och nämna en sak till. Nämligen att det finns en funktion för att spela upp till fyra spelare på delad skärm. Möjligheterna för en rolig spelkväll tillsammans med kompisar finns onekligen. För att underlätta detta krävs det att det är smidigt att lära sig kontrollerna, även om du själv som äger spelet kan kontrollerna kanske du vill ha en viss utmaning, eller? Självklart vill du det, och som tur är så är kontrollerna lätta att lära sig. De presenteras snabbt och smidigt under de första racen i karriärläget, och är du någorlunda pedagogisk borde du kunna lära dina vänner var turbon finns och hur man avfyrar vapen. Vill du istället spela online finns givetvis denna funktion också. Och även om det är relativt smidigt att komma igång (om man bortser från laddningstiderna) är det just denna del som jag blir mest besviken på. Det är nämligen för få spelare online. Det finns möjlighet att köra upp till 12spelare online men jag har endast lyckats komma med i i tävlingar med max 5spelare, detta trots att jag har kört över 50 race online. Det finns även, likt LittleBigPlanet, en hel del användarskapat material att ladda ner och använda. Jag anser att Modnation Racers borde ha varit ett nedladdningsbart PSN spel till ett billigare pris, det når inte ända fram i dagsläget utan det som saknas är främst mer spelare online. Om de lyckas bygga upp en sådan community där i princip alla onlinerace sker med 8-12 spelare kanske jag kan återgå till det här spelet, men fram till dess får det samla damm i min spelhylla. Tyvärr, för potentialen finns verkligen där, men jag förstår folk som väntar tills det här har sjunkit i pris.

Heavy Rain

Gör dina val, ta konsekvenserna.

Quantic Dreams Heavy Rain bjuder spelaren på en resa utan dess like. Aldrig förr har ett spel varit en så nära in på livet som detta, man verkligen njuter av kreativiteten som flödar genom spelet. Heavy Rain är mer än ett spel, den blandar spelens värld med filmens och det resulterar i det, hittills, vackraste och mest inlevelsefulla spelet som någonsin gjorts. Ta rollen som föräldern Ethan Mars, FBI agenten Norman Jayden, journalisten Madison Paige och privatdetektiven Scott Shelby. Fyra liv, fyra bakgrunder en sak gemensamt, alla är de på jakt efter The Origami Killer, en seriemördare som kidnappar barn och låter dem drunkna i det stigande regnvattnet. Med allt från blöjbyten och matlagning till skottlossningar och uppoffringar erbjuder spelet en miljö och handling som tagen ur verkligheten. Det finns inget rätt eller fel, det finns bara alternativ, du väljer din väg och dina handlingar bygger storyn. När man sitter i soffan och spelar är det lätt att glömma bort allt annat i ens omgivning, helt plötsligt är klockan efter midnatt men likt väl tänker man "bara lite till", "bara ett kapitel till". Saker som mat och förhållanden tappar sin mening när man väl sitter där och spelar, det finna bara två saker, du och spelet. Så hur slutar den här sagan? Får vi se ett lyckligt slut med glädjetårar eller får vi sitta deprimerade efter ett tungt slut? Det är helt upp till dig, gör dina val, ta konsekvenserna.

Red Dead Redemption

Fusk-koder till Red Dead Redemption

Kom ihåg! Använd dig endast av fusk om du: 1: Har klarat storyn och tröttnat på multiplayer och vill "leka runt med lite extra krydda" eller 2: Om du är en tråkig n00b som egentligen bara borde sätta sig ner och köra spelet på riktigt. Det var allt. Har så kul! Entry Location: Cheat Menu Note: You cannot save the game or unlock achievements/trophies with cheats activated THE OLD WAYS IS THE BEST WAYS: Activate Sepia Filter HUMILITY BEFORE THE LORD: Become a nobody. THEY SELL SOULS CHEAP HERE: Decrease Bounty I WISH I WORKED FOR UNCLE SAM : Diplomatic Immunity THE ROOT OF ALL EVIL, WE THANK YOU!: Get $500. I'M AN AMERICAN. I NEED GUNS: Gun Set 2 ABUNDANCE IS EVERYWHERE: Infinite ammo MAKE HAY WHILE THE SUN SHINES: Infinite Horse Stamina HE GIVES STRENGTH TO THE WEAK: Invincibility OH MY SON, MY BLESSED SON: Play As Jack BEASTS AND MAN TOGETHER: Spawn a horse YOU GOT YOURSELF A FINE PAIR OF EYES: Unlock all areas Kom ihåg att fusk blockerar trophys etc. Så spara aldrig efter du använt dig av ett fusk.

Call of Duty: Modern Warfare 2

Vilket vapen i MW2 är egentligen bäst?

Jag får ofta frågor av folk som undrar vilket vapen eller vilken setup som är bäst och gör mest skada på motståndaren. Så jag har bestämt mig för att skriva en liten guide. Vi börjar med hur ens spelaras hälsa fungerar. Alla spelare har 100 Health Points men det finns ingen mätare som visar det, den är helt enkelt osynlig. Sen finns det någon som kallas "Damage Multipliers" som innebär att skadan du tar emot ökar beroende på vart på kroppen du blir träffad. Träffas du i huvudet så blir skadan 1.4 - 1.5 gånger större, träffas du däremot på kroppen, bröstet, benen eller armarna så ökar inte skadan något utan är alltid 1 x vapnets skada. Men det finns undantag och det är för snipers. Det finns fyra olika och så här ser deras damage multipliers ut: Intervention: 1.5 för huvudet, 1.5 för bröstet, 1.1 för kroppen och 1 för armar och ben. Barrett .50cal: 1.5 för huvudet, 1.5 för bröstet, 1.1 för kroppen och 1 för armar och ben. WA2000: 1.5 för huvudet, 1.5 för bröstet, 1.0 för kroppen, armar och ben. M21 EBR: 1.5 för huvudet, 1.1 för bröstet, 1.0 för kroppen, armar och ben. Vad vapnerna tar i skada varierar från 25 - 70 utan Stopping Power och då har jag tagit med allt från pistoler till snipers. Det man måste ta i beräkning är att vapnernas skada minskar på längre avstånd (Gäller inte snipers och LMG:s) Assault Rifles: M4A1 - Skada på nära avstånd: 30, Skada på långa avstånd: 20 FAMAS - Skada på nära avstånd: 40, Skada på långa avstånd: 30 SCAR-H - Skada på nära avstånd: 40, Skada på långa avstånd: 30 TAR-21 - Skada på nära avstånd: 40, Skada på långa avstånd: 30 FAL - Skada på nära avstånd: 50, Skada på långa avstånd: 35 M16A4 - Skada på nära avstånd: 40, Skada på långa avstånd: 30 ACR - Skada på nära avstånd: 30, Skada på långa avstånd: 20 AK47 - Skada på nära avstånd: 40, Skada på långa avstånd: 30 Sub Machine Guns: MP5K - Skada på nära avstånd: 40, Skada på långa avstånd: 20 UMP45 - Skada på nära avstånd: 40 , Skada på långa avstånd: 35 Vector - Skada på nära avstånd: 25, Skada på långa avstånd: 20 P90 - Skada på nära avstånd: 30, Skada på långa avstånd: 20 Mini-Uzi - Skada på nära avstånd: 30, Skada på långa avstånd: 20 Light Machine Guns: L86 LSW - Skada på nära avstånd: 40 , Skada på långa avstånd: 40 RPD - Skada på nära avstånd: 40, Skada på långa avstånd: 40 MG4 - Skada på nära avstånd: 30, Skada på långa avstånd: 30 AUG HBAR - Skada på nära avstånd: 40, Skada på långa avstånd: 40 M240 - Skada på nära avstånd: 30, Skada på långa avstånd: 30 Sniper Rifles: Alla har 70 i skada på både långa och nära avstånd. Machine Pistols: PP2000 - Skada på nära avstånd: 40, Skada på långa avstånd: 20 G18 - Skada på nära avstånd: 30, Skada på långa avstånd: 20 M93 Raffica - Skada på nära avstånd: 40, Skada på långa avstånd: 30 TMP - Skada på nära avstånd: 30, Skada på långa avstånd: 20 Shotguns: Här är det lite annorlunda, skadan varierar beroende på hur många kulor som träffar. Skjuter du en gång med din shotgun och träffar med alla kulor så ger det 120 i skada. Handguns: USP .45 - Skada på nära avstånd: 40 , Skada på långa avstånd: 25 .44 Magnum - Skada på nära avstånd: 50, Skada på långa avstånd: 35 M9 - Skada på nära avstånd: 40, Skada på långa avstånd: 30 Desert Eagle - Skada på nära avstånd: 50, Skada på långa avstånd: 40 Misstaget nästan alla gör är att stirra blint på vapnernas skada och sen välja det som har högst. Man måste välja vapen efter hur duktig man är, hur man spelar och även ta i beräkning att alla vapnen har olika rekyl, accuarcy och fire rate. Ett vapen som har hög skada kanske har dålig fire rate och dödar då på längre tid än ett vapen med lägre skada och hög fire rate. Du ska också tänka på att Assault Rifles, Sub Machine Guns och Light Machine Guns är helt olika varandra. Gillar du att springa runt mycket så ska du välja en Sub Machine Gun eftersom den laddar om snabbare, börjar skjuta på kortare tid efter du tryckt på avtryckaren samt att du siktar in snabbare än vad du gör med Assault Rifles och Light Machine Guns. Spelar du både lite offensivt och defensivt så är en Assault Rifle ett bra val. Det finns många olika, vissa fungerar bättre på längre avstånd och vissa på lite närmre. Det går inte lika snabbt att ladda om eller att sikta ner med dem som det gör med en Sub Machine Gun men dem är stadigare och tar högre skada på långa avstånd. Är du skicklig på att hantera siktet så tycker jag att du ska välja en med hög skada men med lite sämmre accuarcy, ex. TAR-21 eller SCAR-H. Light Machine Guns är för dem som håller dig i bakgrunden och täcker upp sina medspelare. Dem är långsamma att ladda om och långsamma att sikta ner med men dem har hög skada på både nära och lång avstånd. Det finns två attachments som många har frågor om och det är FMJ och Silencer. FMJ: FMJ står för Full Metal Jacket rounds och gör INTE mer skada. Du kan med alla vapen skjuta igenom väggar för att ta någon som t.ex. står och campar men vad som händer då är att skadan för varje kula minskar markant. Använder du FMJ så dödar du motståndaren på hälften av kulorna som skulle behövas om du spelar utan FMJ. Ex. Du använder ACR utan FMJ och skjuter någon på kroppen genom en tunn betongvägg då krävs det 13 skott innan han dör. Använder du FMJ behövs det bara 7 skott. Silencer: Silencer används för att tysta ner vapnet när man skjuter. Skjuter man utan silencer så syns man som en röd prick på kartan och alla ser vart man är. Använder man silencer så är det svårt för motståndaren att lista ut vart man är. Det man ska tänka på när man använder silencer är att skadan på långa avstånd minskar med lite mindre än hälften. För snipers så minskar skadan för både långa och korta avstånd från 70 - 70 till 50 - 50. Hoppas att det här hjälpte!

Afrika

Galten åker på safari.

Ni kanske känner igen uttrycket ”hakuna matata”? Jajamensan, känt från Disneyfilmen Lejonkungen och betyder ungefär ”inga bekymmer”. Spelet hette tidigare Afrika (ja, med k) men helt plötsligt fick det byta namn till Hakuna Matata. Personligen tycker jag det är helt fel namn. Då uttrycket är starkt förknippat med Lejonkungen får det en rätt barnslig klang. Missförstå mig inte, jag älskar filmen, men spelet har inget som helst med den att göra förutom att båda utspelar sig i Afrika. Men det är inte jag som bestämmer sådant. I spelet är du nykläckt fotograf placerad mitt ute i vildaste Afrika med två medarbetare, en afrikansk guide och en annan fotograf som kommer med goda råd. Utgångspunkten är huvudlägret där du har tillgång till din laptop som, förutom kameran, är ditt viktigaste instrument. Där får du uppdrag via mail, hantera foton, köpa utrustning och spara spelet. Sony kör dock med lite skamlös reklam med att det endast finns Sonys kameror och linser att välja på och köpa i spelet. Det hela går ut på att du får uppdrag från diverse personer/företag/organisationer där de vill ha bilder på specifika djur i specifika situationer och det är upp till dig att fixa det åt dem. Till din hjälp har du din kamera samt en del tillbehör till denna. Under spelets gång får du också tillgång till andra lite småroliga tillbehör som utrustning för att spela in ljud och radiostyrd kamera som du kan hantera på håll vid speciellt farliga tillfällen. Grafik Grafiken är av mycket blandad kvalitet. Huvudpersonerna i spelet, djuren, är ofta mycket fint gjorda och animationerna av dessa är ibland riktigt övertygande. Det syns att utvecklarna har lagt den mesta av tiden på djuren, vilket är helt okej då det är de som är i fokus. Själva återspeglingen av Afrika är av varierande kvalitet. Från storslagna solnedgångar (även detta har utvecklarna lagt mycket tid på) till mediokra öppna slätter med kopierade grästexturer som inte alls känns roliga. Resten av spelet lider av en hel del problem och slarv. Mest framträdande är de extrema slow downs och framedrops som spelet lider av så fort det blir mer än ett tiotal djur på skärmen. Detta ska inte vara något problem med dagens teknik och känns mycket slarvigt gjort. Vatteneffekterna är obefintliga. Det känns som om man kör bil eller går genom ett blått orörligt filter med lite små försök till vatteneffekter. Och tidigare nämnda kopiera/klistra-gräset, så klart. Så ibland är grafiken riktigt fin och ibland mycket slarvigt gjord. Ljud/Musik Oj, oj här har vi ett kapitel för sig. Det finns inget tal alls i spelet utan all konversation sköts via text. Otroligt då spelet inte alls är intensivt på denna front. Musiken är riktigt dålig men som tur är går den att stänga av, vilket jag rekommenderar man gör första minuten in i spelet. Det som räddar undan en fet 1:a i betyget är att djurens läten är realistiska och känns äkta. Men det är enda anledningen. Spelbarhet Spelet är okomplicerat i sin natur och lätt att komma in i. Inga konstigheter som måste behärskas, inga kluriga kombinationer som måste läras in. Ta fram din kamera och knäpp på. Som komplett idiot när det kommer till fotografering känns det tryggt att kunna köra på standardinställningarna på kameran. Om du vill vara lite mer avancerad kan du göra alla inställningar i kameran på samma sätt som i verklighetens modell. Annars är det bara att köra på. Spelet utnyttjar rörelsekönsligheten i SIXAXIS-kontrollen och används då främst för att ta vertikala bilder, vilket en del uppdrag kräver. Då vrider du bara kontrollen i 90 grader. Till en början är du bara passagerare och får följa med i bilen i förutbestämda slingor för att du senare, när du själv får tillgång till bilen, ska hitta till de olika områdena och se var de olika djuren håller till. När det är du som kör bilen kan du givetvis stanna och gå ur bilen när du vill. Om du är passagerare kan du oftast stoppa bilen och gå ur för att ta kort. Korten som du sedan ska skicka bedöms på några kriterier, som hur skarp bilden är, hur nära du är motivet, hur bra vinkel etc. Du bör inte vara snål på antal bilder du knäpper då det är större chans att du får en bra bild ju fler kort du tar. När det kommer till närheten till motivet gillar inte djuren att du kommer för nära. En del djur blir rädda och springer iväg om du kommer för nära en del blir aggressiva och kommer attackera om du inte retirerar. Så det gäller att smyga sig fram i skydd av buskar och terrängen eller helt enkelt placera sig på ett bra ställe och vänta. Om du blir attackerad kommer du inte att dö utan du kommer vakna upp i lägret men alla bilder du hade i kameran just då kommer att försvinna. De absoluta höjdpunkterna är de uppdrag som kallas Big Game. Dessa uppdrag är som tagna ur ”The Best of National Geografic”. Det kan vara allt från en elefantmammas omhändertagande av sin lilla unge till en gepards höghastighetsjakt på en impala eller en krokodils attack på en drickande gnu. Då går spelet över till ett fast läge och det är upp till dig att bedöma situationen och helt koncentrera dig på att få bästa möjliga bild. Dessa sektioner är de roligaste och mest actionfyllda i spelet, trots att du nästan inte har någon kontroll över situationen. Dessa sekvenser kan du sedan spela om från huvudmenyn efter du klarat av dem. Hållbarhet Spelet är långt, mycket långt. Det finns över 100 uppdrag i spelet och över 50 olika djur att fotografera. Men det som gör det långt är den massiva backtrackingen du måste göra. De fem områden som du kan åka runt i är faktiskt ganska stora men för att få och slutföra uppdrag krävs det att du måste tillbaka till huvudlägret för att tanka över bilderna du tagit till laptopen och sedan skicka dem till uppdragsgivaren. Detta gör att du titt som tätt får ett uppdrag, åker fem minuter till området, väntar 1-15 minuter på att du kan ta det motivet som önskas, fem minuter tillbaka till lägret, tanka upp bilderna, bestämma vilket foto som är bäst och sedan maila det. Sedan är det dags att avsluta för dagen. Nästa dag kan du sitta med ett liknande uppdrag och det är bara att göra nästan samma sak igen. Det funkar ett tag men efter ett tag börjar det kännas att man gjort detta tidigare. Till och från kommer det lite ny utrustning som nya kameror, stativ med fjärrutlösning för att kunna ta kort på skygga djur som inte alls gillar att du kommer för nära och nattsafariutrustning. Detta blandar upp uppdragen lite men det är inte tillräckligt. För att göra saken värre så kan man missa viktig info som att du måste klättra upp i ett träd för att starta en sekvens. Det hände några gånger att jag försökte i få en bild i någon timme innan jag insåg att det var just trädklättrandet som fattades. Ytterligare exempel på frustration är när vissa kriterier för vart djuren befinner sig måste uppfyllas. Detta gör att du kan vänta på en plats där djuret befinner sig men just den platsen är inte den rätta. Slutomdöme Är du ute efter action, mycket spänning och blod så är det bara att gå vidare. Du kommer inte att hitta det här. Du kan inte döda den minsta lilla apan ens om du kör på den i full fart med jeepen, jag har provat, utan får bara en tillsägelse om att vara rädd om de små liven. Dock finns det intressanta tillfällen och innan allt blir för repetitivt och backtrackingen blir för uppenbar är det ett småkul och lite udda spel. Men spelet har sina problem och ibland är de så grova att de förstör den njutning som faktiskt finns i spelet. Spelet är inte släppt här i väst ännu utan jag spelade på den koreanska versionen som har engelsk text, vilket är en klar fördel framför den japanska som enbart har japansk text. Men för er som inte orkar importera men trots allt är intresserade av spelet så kan det nu vara på gång då det har fått en utgivare i USA.

första föregående