Picture of Mattias Holmberg

Mattias Holmberg

Skribent

Göteborgsbaserad smålänning som varvar familjeliv i radhus med fältkampanjer över hexindelade kartor. Mattias första stapplande steg in i spelens förlovade värld var på familjens ZX81 med 1k i RAM och sedan dess ligger PC:n närmast hjärtat. Försöker påstå att han har bred spelsmak men menar antagligen att han både gillar realtids- och omgångsbaserad strategi.

Featured articles

Förhandstest: Avadon 2: The Corruption

Rollspel behöver inte vara snygga

Recension: Air Conflicts: Vietnam

Jag ska köpa luft under vingarna

Recension: Rise of Venice

Köpmännen i Venedig

Recension: Total War: Rome II

Kejsarens nya kläder

Recension: Steelseries Apex Gaming Keyboard

Ett rejält stort tangentbord

Recension: Europa Universalis IV

Ett Europa för alla

Det började någorlunda bra för den finlandssvenska nationen i mitten av 1400-talet men med åren tröttnade jag på att vara en lydstat under Danmark. Efter att ha hjälpt vårt herrefolk att inta delar av Estland var det tid att ge dem en välriktad dolkstöt i ryggen och förklara oss självständiga istället. Det svenska frihetskriget började år 1474 och varade i nästan 7 år. Trots att Dannebrogen snart vajade över de småländska skogarna så fanns det hopp och styrka i de svenska leden. En numerärt underlägsen svensk här mötte den danska invasionsarméen på östgötaslätten och tack vare härförare Magnus Gladhs brutala kavalleritaktik vann Sverige en omöjlig seger.

Civilization V (7/10) har alltid varit ett riktigt bra strategispel men det har dragits med en del besvärande problem. Det mest besvärande är, i min mening, att den senare delen av en spelomgång sällan känns lika spännande och intressant som inledningen gjorde. Speciellt då jag satsat på militär makt når spelet ofta en kritisk punkt där min krigsmaskin överträffar allt egentligt motstånd. Kvar återstår bara att expandera snabbt nog för att ingen kvarvarande nation ska hinna med en alternativ vinst. Det här problemet är just det som Firaxis gett sig attan på att försöka åtgärda med expansionen Brave New World.

Recension: Citadels

Fienden står vid porten

För lite mer än en vecka sedan dök det upp ett till synes intressant realtidsstrategispel. Citadels var namnet och det utlovade borgbyggande och strider på befästningar i samma anda som i Strongholdspelen. Att få bygga mäktiga citadell och skicka katapultförsedda arméer för att försöka inta borgar är ett koncept som tilltalar mig rejält. Jag tyckte dock det var lite märkligt att jag inte hade hört ett ord om det här spelet i förväg trots att jag slaviskt följer en mängd spelsidor.

Recension: Company of Heroes 2

Hjältarnas kompani rör sig österut

Nu är lite mer än fyra års väntan äntligen över och Relic Entertainment har släppt ett nytt Company of Heroes som ska axla manteln från sin smått legendariska föregångare. Temat är fortfarande ett cinematiskt andra världskrig men skådeplatsen har flyttats till den karga östfront som märkligt nog aldrig blev en egen expansion till första spelet. Men vilken chans har det egentligen att leva upp till de förväntningar ett så prestigefyllt arv skapar?

Recension: Crusader Kings II: The Old Gods

En expansion i fäders spår

Crusader Kings II har lite rykte kring sig att vara det spel som kanske bäst gestaltar den typ av intriger och dramatik som kännetecknar HBO-serien Game of Thrones. Med expansionen The Old Gods kan spelet kanske även tåla jämföras vid HBOs nyare serie Vikings.

Recension: Sanctum 2

Skjutande möter tornbyggande igen

När svenska Coffee Stain Studios släppte spelet Sanctum så var de bland de allra första med att låta spelaren själv springa omkring och delta i striderna i ett Tower Defense-spel. Konceptet mottogs med öppna armar och Sanctum blev lite av en indiefavorit för många det året, undertecknad inkluderad. I uppföljaren så har de tagit modellen ett steg längre och gett mer tyngd till det egna skjutandet.

Recension: Eador: Masters of the Broken World

Bemästra en splittrad värld

Det kan låta lite som en strategifantasts våta dröm med en blandning av övergripande strategiska moment, taktiska omgångsbaserade strider, rollspelselement och en icke-linjär berättelse. Det låter också som ett väl ambitiöst projekt för en liten oberoende utvecklare att ta sig an. Ryska Snowbird Games hade dock viss erfarenhet på området vilket både räddar och sätter krokben för Eador: Masters of the Broken World.

Recension: Cities in Motion 2

Känn på storstädernas bultande hjärta

Trots att jag sätter mig på en buss varje morgon har jag bara kontakt med en liten skärva av den stora maskin som utgör kollektivtrafiken min region. I mitt huvud har det egentligen bara funnits en enda Orange Express - den jag väntat på eller den jag åkt med för stunden. Cities in Motion 2 skulle komma att förändra det. Nu spenderar jag istället mina bussresor med att tänka på saker som att det går en buss var 10e minut från min hållplats och eftersom den maximala resvägen är 2h 30min så innebär det att det är 15 bussar ute samtidigt... åt varje riktning. Tanken är lika hisnande som det är att sätta sig in i allt jag måste tänka på för att lyckas i det här spelet.

När vitryska Wargaming.net släppte lös sina stridsvagnar mot en oförberedd spelmarknad blev det en minst sagt framgångsrik kampanj. De visade att gratisspel visst kunde kombineras med en ekonomisk modell som tillät även icke betalande spelare att ha roligt. Efter några år av expansioner och förbättringar har det nu blivit dags att ta kriget till skyarna i World of Warplanes.

Recension: The Showdown Effect

Med ett schysst raketgevär slår du världen med häpnad

Jag kan tänka mig att funderingarna gick både ett och två varv runt Arrowhead Game Studios innan de bestämde sig för hur de skulle följa upp debutsuccén Magicka. Det verkar som att valet till slut föll på att fokusera på det som bara var indirekt underhållning i Magicka, att på olika kreativa sätt få spränga sina vänner i småbitar.

Recension: Impire

Bygg ett underjordiskt IMPerium

Låt mig inleda direkt med att svara på din fråga. Nej, Impire är inte Dungeon Keepers efterlängtade efterträdare. Oturligt nog ser det ut som Dungeon Keeper och beter sig alldeles för ofta som om det vill vara just det. Resultatet är ett spel med en allvarlig identitetskris.

Recension: March of the Eagles

Örnen har marcherat

Oändligt många spel har låtit oss kämpa om europeiskt herravälde under medeltiden och andra världskriget, men få har fokuserat på den turbulenta inledningen av 1800-talet. Detta trots att Napoleontiden också såg ett Europa sönderslitet av en mängd olika krig där vissa landområden bytte nationalitet lika ofta som vinden vände.

Recension: Dungeonland

Välkommen till Saurons sommarland!

I slutet av januari slog Paradox Interactive upp portarna till sitt virtuella nöjesfält Dungeonland. Här är det tänkt att avdankade äventyrare ska röja runt tillsammans bland hoppande jättekalkoner och exploderande får. Låter det märkligt? Det är det också.

Omerta: City of Gangsters är något så välkommet som ett strategispel med maffiatema där stort fokus har lagts på byggandet av ett kriminellt imperium. Det är också det senaste spelet från Haemimont Games som kanske annars är mest kända för de senare spelen i Tropico-serien. Vissa visuella likheter finns i och för sig mellan dem, men i Omerta är soliga söderhavsstränder och bananpalmer utbytta mot ett regnigt Atlantic City där den organiserade brottsligheten sätter sin prägel på 1920-talet.

FeatureFörhandstitt: Company of Heroes 2

Allt väl på östfronten?

Det är nu sex år sedan det första Company of Heroes-spelet slog ner som en granatattack bakom konkurrenternas linjer och än idag hyllas det med rätta som ett av de allra bästa realtidsstrategispel som släppts. Själv spenderade jag åtskilliga nätter med originalet och de fristående expansioner som släpptes. Det var med andra ord med viss entusiasm jag satte mig med Simon Watts från Relic Entertainment för att få en visning av den efterlängtade uppföljaren: Company of Heroes 2.

I slutet av förra året släpptes den engelskspråkiga versionen av det tyska peka-och-klicka-äventyret "The book of unwritten tales" som gjorde omedelbar succé. Spelet var en charmig flirt med några av äventyrsgenrens mest minnesvärda spel och annan populärkultur som till exempel Sagan om Ringen. Med tanke på mottagandet var det bara en tidsfråga innan en uppföljare skulle dyka upp och här har vi den, komplett med ett långt och omständigt fantasynamn: The Book of Unwritten Tales: The Critter Chronicles.

Recension: Emergency 2013

Livet som räddningsledare

Det är svårt att recensera Emergency 2013 utan att vidröra det faktum att det i huvudsak är Emergency 2012 som texten handlar om. Det gäller nämligen att läsa ordentligt på baksidan på en del spel. "Innehåller hela Emergency 2012 deluxe" står det i det här fallet och strax under det står det att spelet även innehåller fyra nya uppdrag.

Recension: Primordia

Ett prima äventyr

På senare år har Wadjet Eye Games gjort sig ett namn inom genren äventyrsspel. Med spel som Gemini Rue och Resonance har namnet blivit synonymt med välskrivna historier och välbalanserade pussel. När det gäller Primordia agerar de enbart utgivare och spelet har istället utvecklats av nystartade Wormwood Studios, men de som spelat tidigare spel av Wadjet Eye Games kommer ändå känna igen sig då spelet följer samma mall både till stil och kvalitet.

Recension: A Game of Dwarves

Längre än du tror

Att dvärgar och magi inte går hand i hand är sedan länge välkänt. I A Game of Dwarves är det mer sant än någonsin eftersom de ohövliga magikerna drivit alla dvärgar på flykt från det land som sedan tidernas begynnelse varit deras. I rollen som bortskämd och oprövad dvärgprins har jag nu tagit mig an uppgiften att återta dvärgarnas rike och driva magikerna på flykt.

Ibland händer det att ett spel som inte ser mycket ut för världen vid första anblick ändå griper tag i en. I det här fallet grep spelet tag i mig, bankade mitt huvud mot väggen och lämnade mig med frågan varför jag egentligen tycker så mycket om det.

Det verkar som om spelmediet nu har gått in i den fas filmbranschen länge befunnit sig i. Det är med andra ord dags att börja plocka upp gamla titlar och göra nyversioner av dem. Ibland blir det ett fantastiskt återseende som med Dungeon Master-hyllningen Legend of Grimrock (8/10) tidigare i år och ibland blir det helt enkelt inte bättre än Carrier Command: Gaea Mission.

Ibland kan jag känna att jag fått nog av att stirra längs gevärspipan ut över det evigt sanddränkta Mellanöstern, som så ofta får agera slagfält i de konflikter som huserar USA på en sida och en mix av araber och öststatsterrorister på den andra.

Recension: Torchlight II

Ett starkt fackelsken i höstmörkret

I mitt första utkast till den här recensionen började jag med två stycken om hur handlingen knyts samman mellan det första och det andra spelet, men uppriktigt sagt förtjänar inte handlingen den uppmärksamheten. Den är på sin höjd en funktionell ursäkt för att dyka in den härliga monster- och utrustningsjakt som Torchlight II bjuder på.

Recension: Starvoid

Sikta mot stjärnorna

I en tid när det absolut ska tryckas in flerspelarkomponenter i spel folk helst spelar själva och spel som ingen spelar själv ändå måste ha enspelarkampanjer, är det uppfriskande att Starvoid vågar tro på sin roll som renodlad realtidsstrategi för flera spelare. Tyvärr kan det också visa sig vara ett problem att ha så snäv fokus.

första föregående